Den här gången tar vi oss en titt i backspegeln på Slayers sjunde studioalbum Diabolus In Musica. Utgivet den 9 juni 1998 och av många, inklusive flera av bandmedlemmarna, ansett som bandets svarta får.
Det som gör att Diabolus enligt tvivlarna inte passar in i diskografin är framför allt den påstådda flörten med Nu-metal. Och jadå, visst är gitarrerna mer nedstämda och soundet skitigare, men nog är det i grunden thrash vi har att göra med.
Och det viktigaste är ju låtarna, vilka som tidigare är en blandning av snabba och tunga. Dessutom några som tuggar på lite mer mitt emellan och med mer sväng än vanligt.
Det sistnämnda resulterar i en kostym som klär de i vanlig ordning rakbladsvassa texterna extra bra. För av någon anledning upplevs just dessa denna gång som extra elaka. Faktum är att merparten av texterna tillhör det absoluta toppskiktet bland thrashveteranernas alster och givetvis fokuserar de i huvudsak på de vidrigaste delarna av det mänskliga psyket.
Jag vill alltså med bestämdhet hävda att det inte är något fel på låtskrivandet och nedanstående gradering av skivans samtliga elva låtar säger om inte allt så det mesta.
Sex absoluta höjdarlåtar: Bitter peace. Perversions of Pain. Desire. In the Name of God. Screaming from the Sky. Point.
Tre bra låtar: Death’s Head. Stain of Mind. Love to Hate.
Två klart godkända låtar: Overt Enemy. Scrum.
Mindre förtjust är jag i de ljudeffekter som här och där tillåts sabotera Tom Arayas härliga stämma.
Kerry King har sagt att Diabolus är deras Turbo (Judas Priest) men där pratar riffelakingen ordentligt i nattmössan, så det lyssnar vi inte på.
Diabolus är inget annat än en förbisedd pärla som förtjänar upprättelse. Omedelbums! Så vänligen, hjälp mig att se till att ändra på den saken, tack. 😉
Magnus Bergström
Fotnot: Om jag hade skrivit en vanlig recension av Diabolus, så hade betyget landat på fyra av fem.
