”Gene gjorde ett sjukt intryck på hårdrockssjälen”

Exklusiv intervju med Mårten Andersson DEL ETT av tre!

…om VEM MÅRTEN ÄR med mera:

Kan du berätta lite om dig själv och hur det kom sig att du började med musik och är det alltid basspelandet som har varit ”din grej”?

Hej Magnus, kul att snackas vid!

Jag heter Mårten Andersson från Snake City (eller mer känt som Orminge Centrum utanför Stockholm). Om man googlar Orminge så får man svaret att “Det finns inga kända personer identifierade som är uppvuxna i Orminge” (skrattar). Men det är kanske inte riktigt sant. Både jag och Markoolio kommer från Snake och blev “kända” om man vill kalla oss kända (skrattar).

Jag började spela musik i sjunde klass efter jag hörde Judas Priest, Kiss och Iron Maiden. Från början var det gitarr som gällde men jag bytte till bas efter att jag hörde Gene Simmons (Kiss) på tv. Jag tyckte det var så sjukt coolt när man hörde dom där episka Kiss-låtarna och såg Gene spotta blod på scenen – det gjorde ett sjukt intryck på hårdrockssjälen från Orminge.

Minns du vilken som var din första egenägda skiva och vad den eventuellt gjorde för ditt musikintresse?

Jag köpte Alive II med Kiss, och det var på den tiden man verkligen satt och lyssnade på varje ord dom sjöng, varje ackord och läste allt som stod på skivomslagen. Gene Simmons fick mig mer eller mindre att börja spela bas känns det som.

Vilken var den första konserten du var på oavsett musikstil respektive den första hårdrockskonserten och vad minns du från dessa?

Jag såg Iron Maiden på Piece of Mind-turnén på Isstadion i Stockholm 1983 som en väldigt ung grabb och det är något jag kommer ihåg än i dag – Steve Harris vilken basist!

Jag var även på Monsters of Rock på Råsunda Stadium med bland andra AC/DC och Van Halen året efter Iron Maiden-konserten och det var riktigt mäktigt.

När flyttade du till USA och hur var och är det att ta sig fram där i och med att du kommer från ”janteland”?

Janteland! Den är bra! Jag åkte över till Hollywood för att gå på musikskola när jag hade fyllt 18. Jag fick inte åka tidigare – morsan satte stopp för det. Jag tyckte att musikscenen i Stockholm kändes lite tunn, även om det gick riktigt bra för till exempel Europe.

Men jag hade hört om bland andra Yngwie Malmsteen som drog till Los Angeles för att prova lyckan och hela grejen kändes rätt. Jag valde musikskolan i Los Angeles framför skolan i Boston. Mest för att jag aldrig varit något stort fan av snö, slask och mörka eftermiddagar på vinterhalvåret. Så det fick bli shorts, palmer och solsken istället.

Mina tankar har alltid varit att försöka bo i Sverige på sommaren – den svenska naturen och skärgården är helt underbar i sommartid.

Då var då och nu är nu. Vad väljer musikdiggaren Marten för lyssningsformat nuförtiden; digitalt eller fysiskt eller båda?

Det är både och. Jag är inte direkt en Spotifykille och jag har en hel del tunga skivor som jag har haft sedan jag var tonåring; jag lyssnade precis på min Ace of Spades med Motörhead på vinyl. Jag fick Lemmy att signera omslaget åt mig för en massa år sedan och det var tungt för Stockholmskillen att få en Lemmy-autograf.

Vilken artist eller vilket band såg du själv senast från publikplats och vad tyckte du?

Jag försöker alltid kolla in andra band, särskilt när vi spelar festivaler och har lite tid över. Nyligen såg jag Deep Purple – de är ju inga tonåringar längre – och det var riktigt kul när Ian Gillan nickade och sa hej.

Jag såg Michael Schenker i Tyskland och han spelar fantastiskt. Han hade polaren Erik Grönwall på sång och det var riktigt tungt.

Vad är du mest stolt över hittills i din musikkarriär?

Det är svårt att plocka ut en sak – det har varit så mycket genom åren. Men jag är väldigt stolt över From Classical to Rock-konserterna som var ett frö som växte till en ganska stor grej. Och det är för välgörenhet; det är en riktigt underbar känsla att kunna ge tillbaka och ha roligt samtidigt.