Tio mycket personliga Mötley Crüe-favoriter

Det går att tycka allt möjligt om att Mötley Crüe har sprängt (!) det gemensamt undertecknade kontraktet om att aldrig mer turnera under bandnamnet. Men låt internettrollen sköta det tyckandet…

 

Det viktigaste är att Mötley Crüe är tillbaka för att underhålla.

Vad passar då bättre än att minnas tio av Los Angeles-veteranernas bästa låtstunder. Enligt undertecknad.

För det ska sägas att det är skyhöga odds på att hälften av låtarna kommer att luftas live. Men det går alltid att drömma…

 

If I Die Tomorrow Red, White & Crüe (2005)

Överraskande vital ”ny” låt som är något av en hybrid mellan ballad och halvpigg hårdrock. Stora plus för refrängen som fastnar direkt.

Primal Scream Decade Of Decadence 81-91 (1991)

En svängig sak med rejäl må bra-känsla och sedan många år en given konserthöjdpunkt som det inte går att stå stilla till.

Sticky Sweet Dr. Feelgood (1989)

En av de mest välkomponerade låtar Nikki Sixx & co presterat (lyssna på verserna!) och jag gissar att producenten Bob Rock hade ett stort finger med i spelet.

Kickstart My Heart Dr. Feelgood (1989)

Plattan i mattan-hårdrock som rimligtvis är många fans låtfavorit. Text är en ”sann historia” som handlar om ett välkänt möte med döden…

Dancing On Glass Girls, Girls, Girls (1987)

Undertecknads personliga Mötley Crüe-låtfavorit har ”det” som inte går att motstå och heller inte förklara. Låt mig bara säga att Vince Neil är på toppen av sin förmåga och backas dessutom upp av en kör med något som kan liknas vid gospelkänsla.

Wild Side Girls, Girls, Girls (1987)

Jag ser nästan varenda bildruta i musikvideon framför mig och låten som sådan är så nära perfektion som det går att komma. Det här är Mötley Crüe för mig.

You’re All I Need Girls, Girls, Girls (1987)

Att inte den här storslagna balladen är bandets mest kända beror förstås på en viss pianolåt från skivan innan. Det kan också bero på att texten har ett allt annat än romantiskt slut…

Keep Your Eye On The Money (Theatre Of Pain 1985)

Musikvärldens girigbukar får sig en rejäl känga i en text som osar svavel. Versen är urstark och Mick Mars gitarrsolo är skivans bästa.

Looks That Kill Shout At The Devil (1983)

Klart mycket bättre än titellåten och en sann hårdrocksklassiker. Tommy Lee är dominant och för låten framåt när han verkligen briljerar bakom trummorna.

Live Wire Too Fast For Love (1981)

Ungdomens hunger lyser igenom från den allra första sekunden, när denna ultraösiga låtkanon briserar. En ren lyssnarnjutning som gjord för att spelas live.

 

Magnus Bergström

 

Fotnot: Listan är helt och hållet utan inbördes ordning.