Det finns en sorgligt förbisedd skivtrippel i hårdrocksvärlden. Jag tänker på de tyska veteranerna Accept och deras Objection Overruled (1993), Death Row (1994) och Predator (1996).
De två första är betygsfyror, med plus i kanten för Objection Overruled (se nedan), och den sistnämnda en svag betygstrea därför att den innehåller en handfull utfyllnadslåtar.
Extra smarrig är som sagt Objection Overruled och det beror absolut inte på det vanliga fenomenet med en comebackskivas nostalgieffekt. Nej, den är helt enkelt bara så rackarns bra. Låtar i klassisk Accept-stil radas upp på pärlband: snabba, tunga och melodiösa. Och en ballad. Samtliga med tilltalande allsångsrefränger. Som avslutning återfinns de två stämningsfulla instrumentalgodingarna Drifting Apart och Pomp And Circumstance.
På Death Row märktes vissa försök till förnyelse och modernisering (titellåten med sin ryckiga stil) och de tendenserna blommade ut på ett mer påtagligt sätt på Predator (typ halva skivan).
För en smarrig spellista ”in the name of heavy metal” plussar jag för följande låtkanoner (fyra från varje skiva):
Objection Overruled, Protectors Of Terror, Slaves To Metal, Bulletproof, Death Row, The Beast Inside, What Else, Generation Clash II, Hard Attack, Crossroads, Diggin’ In The Dirt, Primitive.
Nu ska ju Udo Dirkschneider, sångaren-som-inte-låter-som-någon-annan, snart ut på en turné då han för sista gången någonsin framför Accept-låtar. Ett smart och av undertecknad välkommet drag, för U.D.O. har onekligen högvis av egna högkvalitativa låtar att framföra. Dessutom är Udo djärvare än de forna vapendragarna i Accept när det gäller att krydda konserterna med en eller flera udda låtgodingar. Alltså finns det en liten chans att någon eller några låtar från just dessa skivor kommer att dammas av. Hoppet är det sista som överger människan…
Magnus Bergström
