Andra chansen…

coverdale into

David Coverdale
Into the Light (2000)

Att läsa hårdrocksbiografier ger inte bara läsnjutning utan också musiknjutning. Varför? Jo, för det ger anledning till att lyssna på gamla favoriter eller varför inte ge tidigare ratade skivor en andra chans.
Det är här Into the Light kommer in i bilden…
Boken som gjorde mig nyfiken på en genomlyssning för första gången på 15 år – det vill säga sedan det år skivan släpptes – heter Sail Away: Whitesnake’s Fantastic Voyage. Den är författad av välmeriterade Martin Popoff och är utan tvekan obligatorisk läsning för alla fans av David Coverdale och hans Whitesnake.
Nu blev det visst ett boktips också, men det är alltså nämnda skiva som ska vara i fokus i denna text. Av de tolv låtarna är inte mindre än åtta melodiösa hårdrocksskott rätt upp i krysset:

Into the Light
River Song
She Give Me…
Don’t You Cry
Love Is Blind
Slave
Too Many Tears
Wherever You May Go

Jag vågar mig på att påstå att ingen av dessa skämmer ut sig vid en jämförelse med valfria Whitesnake-låtar. Allra bäst enligt mina öron är retrorockiga River Song, finstämnda balladerna Don’t You Cry och Too Many Tears samt tunggungande Slave.
För den som går igång på melodiös hårdrock med rötterna i 70-talet (med ett klart släktskap till Led Zeppelin), en känslofylld sångröst i fokus och en ”levande” ljudbild, går det inte annat än att falla pladask för Into the Light.
Tänk om herr Coverdale kunde lufta åtminstone ett par av låtarna på någon kommande Whitesnake-turnérunda…

Magnus Bergström