Pretty Maids
Jump The Gun / Carpe Diem / Pandemonium
Till att börja med vill jag slå fast att Future World (1987) är en klassiker, som helt klart förtjänade jubileumsturnén som resulterade i liveskivan Maid In Japan.
Men för min del är det ändå tre andra Pretty Maids-skivor som hamnar på pallplats och alla tre jubilerar i år. Det handlar om en imponerande stark skivtrio att återvända till om och om igen. Snacka om kvalitet!
Jump the Gun (1990) är klart “smörigast” i min favorittrio och det är också anledningen till att jag håller den allra varmast om hjärtat. Klistriga melodier är min grej! Men okej då, att jag sommaren 1990 såg bandet live för första gången, på en endagsfestival i Karlskoga med Alice Cooper som headline, hjälper förstås också till.
Om vi pratar lp-skivspråk så är A-sidan klockren rakt igenom. Den enda låt som inte är en fullpoängare är Headlines och den är ändå bra. Lethal Heroes är den ultimata öppningslåten för den är full av energi. Don’t Settle For Less och Young Blood har refränger som det inte går att få nog av. Den maffiga powerballaden Savage Heart är ett annat starkt kort.
B-sidan är utöver Jump The Gun, som är minst lika stark som vilken låt som helst på A-sidan, inte lika klockren men bjuder ändå på vettig lyssning. Dream On är förresten värd ett extra omnämnande bara för att den rör om lite i grytan. Varför? Jo den är aningens bluesig och det är sannerligen inget kännetecken för bandet, varken förr eller senare. Som låt betraktat är det ändå bra att den är placerad sist för den har ingen chans mot merparten av det övriga låtmaterialet.
Produktionen är ett minus som det inte går att bortse ifrån; den känns för ”lätt”. Det finns liksom inget tryck och hamnar alltså ljudmässigt på efterkälken jämfört med de två andra skivorna.
Carpe Diem (2000) visade att dansk dynamit fortfarande hade krutet torrt, trots att klassisk melodiös hårdrock inte var det allra hetaste just då.
Den som gillar fart och fläkt har bara att dra igång Violent Tribe och leendet lär sitta fastklistrat. Inte bara musiken utan också textbudskapet i Carpe Diem är toppen!
Önskas ett enda exempel på hur Pretty Maids låter som allra bäst i sina mjuka stunder är det bara att lyssna på Clay.
På gränsen till heavy metal blir det i Until It Dies och ett suveränt Ken Hammer-gitarrsolo skickar låten rakt upp i krysset.
Om jag pressas på en favoritlåt på skivan blir svaret efter lite beslutsångest mångbottnade Tortured Spirits.
Att en skiva som innehåller några av bandets allra ”hårdaste” låtar avslutas med två (hård)rockslåtar av standardklass drar tyvärr ner helhetsintrycket en smula.
Produktionen är om inte smällfet så åtminstone inte långt ifrån och det känns som att bandet vid den här tidpunkten var ute efter att bevisa att varken de eller hårdrocken var redo att ta ner skylten.
Pandemonium (2010) är i mina öron en systerskiva till Carpe Diem, men med ännu mer sting. Läs bara vad jag skrev om den i samband med skivsläppet: http://www.nyaskivor.se/2010/05/dansk-dymamit-som-overtygar/
För ovan nämnda sting står låtar som Pandemonium, One World One Truth och It Comes At Night. Här är det väl avvägd blandning av melodiöst och aggressivt gitarrspel, läckra keyboardslingor och stark sång av Ronnie Atkins. Med andra ord det vi lyssnare är bortskämda med och förväntar oss av danskarna.
Givetvis finns det också lugnare tongångar; det hör till paketet. Starkast i denna kategori är fyndigt betitlade I.N.V.U. (som står för I envy you).
Min personliga favorit Beautiful Madness hamnar någonstans mitt emellan hårt och mjukt och växer för varje lyssning.
Utöver en nästan lika smaskig produktion som Carpe Diem så har dessa skivor en annan sak gemensamt; att två trista låtar får avsluta. Gubbrockiga Breathless och den onödiga remixen av It Comes At Night gör nämligen knappast någon glad.
Avslutningsvis känns det skönt att konstatera att vi i en skakig värld kan lita på Pretty Maids. För låt oss inte glömma att förra årets Undress Your Madness med bestämdhet visade att både bandet och genren har krafterna i behåll.
Magnus Bergström
