Titel: Trumslagarpojken
Författare: Anders Johansson
Förlag: Bokfabriken
BETYG 4,5
Avslöjande och ärligt. Dessa två ord är de som bäst beskriver innehållet i Anders Johanssons (ex-Hammerfall, ex-Yngwie Malmsteen) inte så lite intressanta självbiografi.
Humor spelar också en stor roll och det ska sägas direkt att många av eskapaderna som beskrivs känns tagna ur en rejält skruvad komedi. Vilket gör att jag mer eller mindre rakt av köper alltsammans. Det går helt enkelt inte att ljuga ihop.
Vår blågule superdupergitarrist Yngwie Malmsteen är den det snackas mest om och mycket av det är inte direkt till hans fördel. Men det ska sägas att Anders sparkar åt alla håll; även mot brodern Jens och sig själv. Hammerfall och då i synnerhet dess ledarduo får också en hel del gliringar; välförtjänta sådana som det verkar.
Anders sätt att skriva på egen hand gör att det emellanåt känns som en pratig föreläsning och jag väljer att se det från den positiva sidan. Snacka om att det känns som att sitta ned öga mot öga med en vän som berättar sitt livs historia utan censur.
Mestadels har “berättarrösten” glimten i ögat kryddat med en stor dos självironi, men där finns också ett viss mått av ånger som ger ett eftersträvansvärt djup. Och viktigast av allt; Anders känns helt ärlig från första till sista sidan.
En annan styrka är att det finns inte mindre än tre olika sätt att att läsa boken på. Från början till slut på traditionellt sätt, välja ett eller flera kapitel på måfå eller ägna sig åt de kapitel som verkar intressantast.
Och för alla de som har läst Anders Tengners bok om Yngwie och gitarristens egen självbiografi är Trumslagarpojken pusselbiten som gör att bilden av gitarrguden och kaoset som ofta följt i hans väg blir komplett.
Det här kan vara den bästa självbiografi från musikvärlden som undertecknad har läst och den rekommenderas därför vänligt men bestämt. 335 angelägna sidor – som med fördel hade kunnat vara minst det dubbla – för alla som har minsta intresse av att veta hur det verkligen (eller i alla fall ofta) går till bakom kulisserna i studion och på turné.
Nämnas måste också den charmiga beskrivningen av en egentligen ganska tuff uppväxt på 60- och 70-talet. Till exempel kom pappans död både oväntat och alldeles för tidigt och hanterades inte direkt proffsigt av de vuxna i närheten.
Och att Anders och hans lekkamrater från barndomen överlevde de ofta livsfarliga busstrecken de tog sig för får ses som något av ett under.
Dessvärre är väl också boken den definitiva spiken i kistan för bandet Rising Force, som många av oss hoppats skulle återförenas en vacker dag.
Magnus Bergström
