Mer poesi än rocklyrik

Metallica har gjort det igen, de har släppt ifrån sig en skiva som kommer att reta upp fansen, få dem att tycka att det är det sämsta någonsin och förhoppningsvis få fansen att öppna ögonen för något nytt. Idag släpptes resultatet av Lou Reed och Metallicas samarbete. En intressant skapelse med namnet Lulu. Den lär skapa en hel del debatt bland de inbitna metalheadsen som har Metallica som husgudar. Antagligen kommer de flesta slita sitt hår i ett försök i att förstå varför Hetfield, Ulrich, Hammett och Trujillo har släppt ifrån sig det ogripbara stycke musik – som snarare består av monotona riff än magnifikt speedriffande som fansen är vana vid.

Jag vet hur snacket kommer att gå för det har varit samma snack kring de senaste skivorna Metallica har släppt ifrån sig. Har hört från flera vänner och läst på nätet att ”det här är det sämsta skit som jag någonsin hört”, de flesta av dessa människor större Metallica fans än mig själv.

Kommer speciellt ihåg när St. Anger plattan släpptes 2003, vilket jävla liv det var. Trummorna lät skit, dåliga låtar, KATASTROF! Jag personligen satt och småmyste, för i min bok var skivan den hårdaste och mest brutala som jag hört Metallica släppa ifrån sig (alla tidiga trashmetalplattor inräknat). De var skoningslösa på St. Anger. Det var som ett brutalt ångestfullt primalskrik från underjorden. Och bra mycket bättre än allt Metallica hade släppt sedan 1986 och 1988, när ”Ride The Lightning” och ”… and justice for all” kom.

Efter St. Anger tog Metallica ett steg tillbaka mot äldre tider med en snällare platta som påminde mer om tidigare album. När 2008 års Death Magnetic kom, så var inte det heller bra – den var ju bättre än St. Anger hette det. Och den låter ju som Metallica ska låta, hörde man också. Ja som ni förstår, jag håller inte med. Men jag kan samtidigt hålla med dem som är kritiska till Death Magnetic, för speciellt roligt är den inte.

Det ska ju ha varit samma debatt egentligen när trashkungarna Metallica efter 1988-års ”…and justice for all” gick och spelade in en radiovänligare hårdrock som släpptes på den nu smått legendariska ”Metallica” (som i folkmun numer kallas ”The Black Album”).

För att inte tala om snacket som kom när Metallica sedan efter att ha turnerat runt världen antagligen flera varv tack vare den svarta skivan, släppte ifrån sig ”Load” och uppföljningsplattan ”ReLoad”. På vilka Metallica gör den radiovänliga rocken mindre finstämd och istället gör den tyngre och mer skoningslös. Förvisso kanske inte världens bästa album. Men vilken oförtjänt mycket skit dessa två plattor har fått. Finns några riktiga kanonlåtar där, men det hade man helt glömt bort när debatten var igång.

Och nu till min poäng, det är stort att hela tiden förnya sig och inte göra samma sak hela tiden. Ännu större att ha så pass mycket integritet att man ger fan i att släppa samlingsalbum trots att man skulle kunna tjäna multum på detta. Kanske vore bra om Iron Maiden kunde ta lärdom av detta, och sluta släppa skivor som hela tiden låter som den föregående och sluta släpp ifrån sig samlingsplattor och liveplattor mer eller mindre varje år. Det bästa som Maiden har släppt sedan tidigt 90-tal är ju ändå skivorna där Blaze Bayley var sångare på (och då samtidigt alla respekt åt Dickinson som är en bättre sångare).

Att Metallica dessutom hela tiden respekterar sina gamla idoler och förebilder på det sätt som Metallica har gjort med coverversioner av deras låtar och ett fint omnämnande i media så fort chansen ges – måste ses som stort. Trots att man i ett band med Metallicas storlek skulle vara världens mest arroganta band, så finns det inget som tyder på att man har hamnat där.

Just det har inte nämnt hela Napster historien heller, men va fan Ulrich hade och har ju en viss poäng även fast hela grejen blev överdrivet stor. Fast kanske kan vara skönt att vara världens mest hatade band ibland. Det är ju uppenbarligen det de blir varje gång de släpper en skiva som fansen inte förstår sig på.

Ja och hur låter nu Lulu? Jag har lyssnat på första skivan av två. Och den kommer med största sannolikhet bli hatad. För den är som jag tidigare skrev monoton. Den har texter som är mer som poesi än som rocklyrik. Den är märklig. Lou Reed sjunger på sitt sävliga sätt, då han inte pratar fram texten. Det är kort och gott ett album med konst. Jag tror den kommer att växa in sig och bli riktigt bra om man bara ger den chansen. Men frågan är om Metallicafansen kommer att ge plattan den chansen.

Gästkrönikör: Lasse Punk (Publicerades samtidigt på www.lassepunk.se 11-10-28, 19:41:43).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>