Eat ‘Em and Smile – David Lee Roths underskattade diamant

Samtidigt med Van Halens då hittills största kommersiella framgång i och med plattan 1984 (från samma år som titeln)  – albumet nådde andra plats på USA-listan – beslutade sig gruppens spektakuläre frontman David Lee Roth (med i USA smeknamnet Diamond Dave) för att lämna bandet och satsa på en solokarriär. Van Halens första era med Roth på sång var därmed till ända.

Den stora hiten ”Jump” från 1984 hade med sitt stilbildande klaviaturriff börjat omdefiniera hårdrocken och förde genrens mer melodiösa popinriktade pretendenter mot ett än mer keyboardmättat vägval (som snart utmynnade i typexemplet ”The Final Countdown” av svenska Europe). Van Halens bandledare och legendariske gitarrist Eddie Van Halen skulle komma att plocka ihop en ny sättning med Sammy Hagar på sång och som resultat en knippe efterföljande plattor i en än mer keyboardorienterad och polerad radiovänlig stil.

Roth bröt sålunda upp 1985 och året efter kom soloalbumdebuten Eat ’Em and Smile. Ett album som till dags dato är en av hårdrockgenrens mer underskattade ädelstenar och fortfarande förtjänar större erkännande, även om albumet initialt rönte framgång både på albumlistan  – en fjärde plats – och bland kritikerna. I ryggen hade Roth ett av de vassaste och mest taggade uppbackningsbanden som populärmusikhistorien skådat: gitarr – Steve Vai, bas – Billy Sheehan och på trummor – Gregg Bisonette.

Målet var att göra en gitarrdominerad platta som kunde ge Van Halen en rejäl match (därav den retsamma titeln) och försöket lyckades med råge. Virtuoserna Vais och Sheehans totalsynkade samspel är makalöst och en av grundbultarna i plattans briljans. För många rockintresserade idag är Steve Vai cementerad i medvetandet som en gitarrhjälte utöver det vanliga, men det var med Eat ’Em and Smile som Vai fick ett grundmurat genombrott. Och frågan är om Vai egentligen någonsin varit bättre än i denna konstellation med Billy Sheehan vid sin sida.

David Lee Roths styrka som sångare har aldrig varit en förfinad teknisk skicklighet, men istället serveras en primal känsla, energi och underhållningslusta bortom de gängse normerna. På Eat ’Em and Smile blommar allt detta ut till fullo och albumet blir ett showcase för den mångsidighet och oborstade finess som Roth i sina bästa stunder besitter. I medias rampljus drog Roth ofta åt en slagsida med pajaserier och vaudeville, men Eat ’Em and Smile är inom sitt område, när det kommer till det egna musikaliskt och konstnärligt uttrycket, ett ovanligt moget och smakfullt album.

Plattan innehåller rockigare saker i Van Halens anda som t.ex. hitsingeln ”Yankee Rose” och ”Shyboy”. Här hittar man även funkiga och coola alster som ”Ladies’ Nite In Buffalo?” och ”Elephant Gun”. Till listan läggs också en lyckad cover av The Nashville Teens 60-talslåt ”Tobbacco Road”. Ytterligare typiskt inslag på plattan är Roths flirt med lounge-genren i sina tolkningar av jazziga standards som ”I’m Easy” och ”That’s Life”. Allt i en elegant och slick produktion som samtidigt andas ruffig partykänsla. Sammantaget är Eat ’Em and Smile ett av de mer distingerade album som hårdrockgenren överhuvudtaget presterat. Ungefär så här hade Frank Sinatra låtit om han istället varit en långhårig blond hårdrockare från Kalifornien med faiblesse för  att underhålla.

Henric Ahlgren/hårdrock.com

1 Comment

  • Magnus skriver:

    Gött att se att det finns någon mer därute som tycker likadant!
    Och hans gig i Nobelhallen, Karlskoga 1990 väcker goa’ minnen.
    :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>