När illusionen blev verklighet

SONY DSC

 

Sweden Rock Festival 2019

 

 

Det skall sägas direkt att all slags musik som gör människor glada är en ynnest som inte skall fråntas någon. Det behöver inte alls vara metal, hårdrock eller blues, men har man det intresset så är SRF andra helgen i juni rätt plats att vara på.

 

Demon öppnade festivalen med att släppa loss The Unexpected Guest i sin helhet och det så sammansvetsat och med en sådan beslutsamhet att inte ens alla helvetets pakter kunde lösgöra dem från varandra.

Energin och intensiteten som Krokus framkallade var svår att motstå. Long Stick Goes Boom kryddad med Pinball Wizard är bevis nog. Om du någonsin undrar hur mycket du själv kan rocka loss så var det rätt tillfälle att visa det nu.

 

Rock’n roll har sina mörka gränder och det är här Powerwolf lurar. Med besvärjelser och rökelse sökte de nya lärjungar. En del blev också både frälsta och besatta.

Bland gudar och mästare framstod domedagsmaskinen Arch Enemy som den mest respekterade.

Den fysiska utstrålningen på scenen skapade rörelse i publiken som för övrigt var helt ovetande om att de deltog i inofficiella distriktsmästerskapet i tatueringar.

 

När de som gillar att sova i sin läderjacka ännu inte var vakna bjöd Burning Witches från Schweiz upp till tyrolermetal. Tjejfesten fortsatte med Thundermother som rockade på ett vis som man förväntar sig av gamla visa män omgivna av rök och inte ett gäng unga tjejer.

Kristinehamnsbördiga Erika Jonsson (se personporträtt i måndagens NKP) skapade massor av attityd och puls med sitt band In Silence. Känslan finns där, sången också, en positiv överraskning.

 

Så där stod jag framme vid stängslet förväntansfull och reglementsenligt utrustad med ett par billiga solglasögon, stråhatt och kontanter på fickan. ZZ Top gjorde ändå bara sitt jobb och ingenting extra.

Det finns något tillförlitligt och förutsägbart när det gäller en show med Kiss. Den har nämligen större omfattning än tid, smak och epoker. Fotfolket runt omkring mig såg inte ut som Kiss, men de hade definitivt samma känslor. Jag själv kanske inte är så ung längre, men när Kiss hade spelat klart kände jag mig betydligt yngre. The Gods Of Thunder hade sagt sitt (sista ord).

 

Den stora illusionen blev till slut verklighet när min ungdoms favoritband Styx uppenbarade sig i solens glans. Över 40 års väntan var äntligen över. Stämsången, de kultförklarade låtarna och det fantastiska framförandet blev till ett enda långt klimax. Det behövdes en lång promenad med öronpropparna i för att överhuvud taget kunna smälta det jag nyss hade upplevt. Min tillflykt blev till slut kroppkaksboden där jag inmundigade ett par av dessa läckerheter i en stilla stund av andakt.

 

Richie Blackmore blandade och gav av den outsinliga låtskatten. Jan Johanssons son Jens på keyboard fyllde på i den oberäkneliga spelordningen. Det hade varit kriminellt att inte stå framför scenen nu.

Det finns stunder när man önskade att tiden stod still. När Disturbed flätar samman det förflutna med det närvarande i sin tolkning av Simon & Garfunkels The Sound Of Silence är ett sådant tillfälle. Pukor, cellon, piano och den kraftfulla sången av David Draiman blir sammantaget oemotståndligt vackert. Det var inte konstigt att tårarna strilade nerför kinderna. Sweden Rock – I love you.

 

Thomas Claesson