Höjdpunkter och annat

Recensenttriss_ny

 

Sweden Rock Festival 2019

 

 

Thomas Claesson

  1. Styx

Besvikelsen efter att Kansas ställde in för två år sedan kompenserades med råge av Styx i år. Pompösa rockstudier ur en aldrig sinande källa och ett band vars spelglädje nådde skyarna strålade ut över publikhavet. Jag träffades hårt.

  1. Ritchie Blackmore’s Rainbow

Låt vara att Blackmore har en tillbakadragen attityd och är klädd i medeltida utstyrsel. Han är i alla fall en levande legend. När han drog i gång Burn kändes det som om jag fick elektriska lyckostötar i kroppen.

  1. Krokus

Att Marc Storace frågade om någon kände till albumet Metal Rendezvous får anses som ett skämt. Jag skrek Bedside Radio av allt jag förmådde och så blev det. Krokus spelar de låtar som AC/DC aldrig gjorde och därför rockar det så himla skönt.

  1. Disturbed

Modern metal i sin allra bästa skepnad, med en karismatisk sångare som har ett budskap. Disturbed ligger precis på rätt sida gränsen där känslorna flödar och näven knyts i fickan.

  1. Zal Cleminson

Är fortfarande en gycklare och gudabenånad gitarrist fast sminket har lämnats hemma. Den sista spillran av SAHB kräver respekt. Han fick all min vördnad. Jag fick allt jag någonsin kan begära.

Bubblare: Arch Enemy

En respektingivande domedagsmaskin som med den fysiska utstrålningen på scenen skapade en rörelse i publiken. En publik som för övrigt var helt ovetande om att de deltog i ett inofficiellt mästerskap i tatueringar.

Mindre kul: Folk som försöker tränga sig före vid stängslet.

 

Carina Bergström

  1. Kiss

Häftigt att se med ljusshow, linbaneåkande Paul och allsång! Extra kul att vi var åtta personer ur släkten på plats, bland annat två Kiss-frälsta barnbarn på fyra och åtta år.

  1. Hammerfall

Kul med premiärvisning av (We Make) Sweden Rock-videon. Häftig konsert med Joakim Cans som sprudlade av lycka!

  1. Ritchie Blackmore’s Rainbow

Ritchie presterade trots hälsoproblem ett fantastiskt gitarrspel. Sångaren Ronnie Romeros sång är inte att förglömma!

  1. Styx

Härlig melodiös (hård)rock som man blir glad av.

  1. Candlemass

Roligt att se och höra eftersom dom spelades mycket hemma av sönerna för cirka 30 år sedan.

Bubblare: In Silence

Sångerskan Erika ”Rejka” Jonsson från Kristinehamn har en härlig röst och stor utstrålning. Det blir spännande att följa både henne och bandet i framtiden. Dessutom råkade jag hamna i 4Sound-tältet när dom gjorde en bejublad akustisk spelning – vilken bonus!

Mindre kul: Att jag åt pizza tre dagar i rad när det fanns så mycket härligt att välja på.

 

Magnus Bergström

  1. Arch Enemy

Få hårdrocksband oavsett genre kan mäta sig med den höga kvalitet som Arch Enemy levererar kväll efter kväll år efter år. Sammansvetsat är bara förnamnet och med energiknippet Alissa White-Gluz bakom mikrofonen är ett högt betyg alltid i hamn redan innan konsertstart.

  1. Kiss

Det var inte direkt igår som jag dyrkade marken de fyra ikonerna går på – oavsett smink eller inte – men att mitt yngre jag upplevde ett lyckorus i Norje är ett obestridligt faktum. Och wow vilken show de bjöd på!

  1. The Night Flight Orchestra

AOR som är så medryckande och livsbejakande som den här orkesterns förtjänar en stor publik världen över. Festivalens stora positiva överraskning!

  1. Demons & Wizards

Årets comeback levde upp till förväntningarna! Hansi Kürsch (Iced Earth) och Jon Schaffer (Blind Guardian) passar tillsammans som hand i handske. De som var på plats fick en lektion i hur bra det låter när amerikansk och europeisk metal förenas.

  1. Burning Witches

Första gången jag hörde detta schweiziska band – som spelar rivig klassisk heavy metal – var så sent som i våras. De har nu växt till några av mina absoluta favoriter strax under toppskiktet i genren och det kändes bra att de levde upp till mina höga förväntningar även på scenen.

Bubblare (inte mindre än sex stycken på grund av beslutsångest):

  • Min mor var piggast av oss alla i stuggänget; hela tiden på jakt efter nya upplevelser och ville inte missa någonting. Kärlek och respekt.
  • Dream Theater lyckades trots speltiden från helvetet få mig att kräma det sista ur kroppen efter en lång dag. Men de får ändå nöja sig med att vara bubblare för en timme DT är på tok för lite (dessutom 30 minuter kortare än utlovat).
  • När Styx spelade mäktiga godbiten Come Sail Away var det för mig festivalens vackraste enskilda stund.
  • Rainbow-örhängena I Surrender och Spotlight Kid två gånger på en och samma festival (Joe Lynn Turner respektive Ritchie Blackmore’s Rainbow). Wow!
  • Hammerfall med Joacim Cans i spetsen imponerade rejält med en nästan perfekt låtlista med skyhög allsångsfaktor.
  • Kroppkakor är det godaste som jag har ätit på Sweden Rock. Någonsin. Lite synd bara att det tog tretton år för mig att prova…

Mindre kul: Trängseln på Sweden Rock känns jobbigare för varje år som går och det är väl kanske ett ålderstecken så gott som något… Jag minns med glädje mina första besök på Sweden Rock i mitten av 00-talet, då det med lätthet gick att hitta en egen gräsplätt att pusta ut på och njuta av medhavd matlåda. Så är det inte direkt idag… Men om det är priset för en fortsatt hög standard på bokningarna, ja då är det banne mig värt det.