Det australiska rockbandet Airboune har den speciella egenheten att de vill riva hela stället oavsett om de som på onsdag eftermiddag går ut på den största scenen på SRF. Deras energi är alltid på högsta nivå och den ständigt lika galna frontmannen Joel O’Keeffe hoppade, sprang och och åbäkade sig i allra högsta grad medans han sjöng ut den självklara Ready To Rock av hela sitt hjärta.
De gör allt som står i deras makt för att nå upp till samma nivå som sina förebilder AC/DC, men hela föreställningen på en timme och inte minst den avslutade Runnin’ Wild bevisar bara att det går att springa omkring halvnaken och komma undan med blotta förskräckelsen och samtidigt göra anspråk på att vara ett av de största livebanden på festivalen.
Betyg 3
Med tyngdpunkten på det senaste albumet Sky Void Of Stars äntrade Katatonia Rock Stage mitt på torsdag eftermiddag bara för att visa varför de är ett av de mest oklanderliga livebanden på planeten. Med Austerity och Colossal Shade klargjorde Jonas Renkse utan omsvep hur nyanserad och kontrollerad han kan vara med sin röst trots att han efter 30 år i branchen många gånger drivit den till ytterligheterna.
Upplevelsen av ett band som varit aktivt så länge gav känslan av att betrakta en väloljad maskin. Sömlösa övergångar från de nya låtarna till något så gammalt som Evidence från Viva Emptiness fungerade smidigt. När de släpper loss My Twin finns det ingen hejd på ovationerna för alla närvarande är på det klara med att det här är ett stort ögonblick.
Betyg 4
Av någon märklig anledning har jag haft många fina musikupplevelser framför Sweden Stage och då precis när solen står som högst vid 12-slaget. 2017 så stod Wishbone Ash där, 2022 var det Ten Years After och i år föll lotten på Kanadas mest bevarade hemlighet – Coney Hatch. Direkt från Toronto med hela bagaget fullt av upplyftande 80-talsrock.
Och Coney Hatchs’ ogenerade partyrockbenägenhet släpptes loss i full frihet redan med inledande We Got The Night. Vad som hände sen är en lysande framställning i att agera på scen rent musikaliskt. Den ena favoriten efter den andra radades upp och den avslutande trestegsraketen med Hey Operator, Devil’s deck och Monkey Bars gottgjorde mer än väl att jag missade April Wine på SRF 2004. Fredagen var redan i hamn trots att klockan bara var kvart över ett.
Betyg 4
Betyg 4
Hårt arbete och svett lönar sig alltid. Om det dessutom backas upp av påkostad kostumering och mycket talang och entusiasm så har vi Powerwolf i ett nötskal. Med rökelser, eldkaskader och besvärjelser intar de Rock Stage på fredag kväll till ett oöverskådligt antal åskådare. Vi pratar tiotusentals gånger 3 eller hörde jag 4 från mannen med kilten 200 meter bort.
Med en setlista som kan få den mest avvaktande att bli välsignad fullgör de sin plan med titlar som Demons Are A Girl’s Best Friend, Resurection by Erection och inte minst den slagkraftiga Sanctified By Dynamite. Jag märker att mungiporna drar sig uppåt för detta kan ju inte vara något annat än ett uttryck för tysk humor och den är ju som bekant mycket sällsynt.
Betyg 4
Småländska Ström visade prov på mycket attityd i rocktältet (Pistonhead Stage) under lördag eftermiddag. Samtliga låtar förrutom den nya Kicken var hämtade från deras självbetitlade debutalbum. Att Ström har fått sina influenser från ett annat strömförande band från Australien råder ingen tvekan. Öppningslåten Ungt Blod (genom ett gammalt hjärta) fick t.o.m en gammal hårdrockare som jag själv att känna sig ungdomlig.
Zdravko Zizmond tar för sig rejält på scen och driver på sina mannar med auktoritet. De visar att rock n’ roll lever och mår bra för vad det handlar om är att ge lyssnaren en stund av musikalisk lycka som får dig att fly från verkligheten och släppa allt du har för händerna och bara glömma alla problem i världen.
Betyg 3.5
Trots att Pantera inte har existerat på två decennier så har deras genomslagskraft och popularitet aldrig bleknat. Snarare tvärtom. Just därför resulterade öppningsspåret A New Level i omfattande glädje och en lättnad för alla trogna fans att äntligen få uppleva bandet live. Den massiva ljudväggen kändes nästan överväldigande, men samtidigt var den extremt välbalanserad.
Om det någonsin är möjligt att ersätta de framlidna initiativtagarna bröderna Abbot, mera kända som Dimebag Darrel och Vinnie Paul så må Zakk Wylde (Black Label Society) och Charlie Benante (Anthrax) vara ett acceptabelt alternativ. Att döma av entusiasmen och allsångsnivån bland publiken så blev det i alla fall ett lysande resultat ända från första ton till det att Cowboys From Hell stämplade ut sent på lördagskvällen.
Betyg 3.5
Thomas Claesson
