Soilwork drog igång festivalen på ett rutinerat sätt med sin pådrivande melodiska death metal. Bandet fick publiken på ett riktigt festhumör och det avslutande paradnumret Stålfågel fick till och med luft under vingarna. Jinjer är verkligen en av de finaste krafterna inom metal just nu och de visar att genren har ett riktigt mänskligt element. De hissar stolt den ukrainska flaggan på scenen som en handling av motstånd och trots mot de krafter som vill stoppa dem.
Om du stod framför scenen när Testament spelade så betrakta dig själv som lyckligt lottad. Avslutande duon Over The Wall och Into The Pit är en glädjande påminnelse om hur viktiga de är för thrash metal och med solen skinande starkt är det allt som betyder något. Clutch kryssade förtjänstfullt genom ett set av omsorgsfullt plockade russin när de mumsar på en kaka fylld av rock and roll. Bandet som är tillfreds med sig själva portionerar ut en idérik blandning av riff, energi och bitterljuv kvickhet.
På torsdagen fick Lita Ford hjulen att snurra tillbaks till åttiotalet. Överraskade positivt med sitt stabila gitarrspel och bibehållna röst.
Man eller maskin? Med sin kraftfulla heavy metal visar U.D.O. att han lutar mest åt det maskinella hållet. Den självförklarande Metal Never Dies är bevis nog. Min egen favorit I Give As Good As I Get ger den eftertraktade känslan av ren och skär lycka.
Den franska chansonensemblen Gojira blev till en musikalisk detonation av seismiska proportioner, fullständig auktoritet i melodisk och harmonisk form. Vittnen som jag själv, tja vi kan bara stå där i vördnad för denna uppvisning av ren makt och majestät.
Ian Gillian är säker på sin sak när Deep Purple öppnar med Highway Star för det finns ingen plats för en sångare att gömma sig här. Trollkonstnären på klaviatur Don Airey får Lazy att bli till en helig stund, men bandets attraktion är ändå den nya inspirerande gitarristen Simon McBride som trots att han har en mantel större än något att axla utför sina tricks utan omsvep. Han slår visserligen inte sönder eller eldar upp gitarren för det går inte att få allt här i livet.
Blue Öyster Cult har hållit på i 55 år och det fanns en distinkt känsla av trogen tjänst på fredagens framträdande. Även om de varumärkesskyddade synkroniska rörelserna är ett minne blott så påminner de hisnande sångharmonierna oss om varför de är så beundrade av alla fans till äventyrlig musik.
Även om bandmedlemmarna i Iron Maiden marscherar mot 70-årsåldern så är deras upptåg och energi på scenen i takt med ett tonårsrockband. Legendarernas urladdning är ambitiös och så var också låtlistan vars tyngdpunkt låg på albumen Senjutsu och Somewhere In Time. När väl Fear of The Dark kröp under skinnet så var alla nävar i skyn så långt ögat kunde se. Även min. Efterföljande polska Behemoth är skenande när de skickar en mästarklass av extrem metal av högsta ordning. Uppbackad med en arsenal av djävulsk scenrekvisita, släng efter släng av pyro och tillräckligt med teatraliska klockor och visselpipor för att ge visuell extas.
Threshold som står på tröskeln till en ny era lyste upp den sena fredagsnatten med glimrande progressiv metal. Komplexa låtar med betoning på stora, minnesvärda refränger och insiktsfulla texter var precis vad som behövdes för att skaka av sig den kylslagna vinden som blåste in från Hanöbukten.
Vem vill se en repris på gamla gubbar från Göteborg? Väldigt många visade det sig på lördag eftermiddag när proggveteranerna Motvind tog i för fulla segel. En måltid med isterband och stekta potatistärningar på det så var alla bitarna på plats. Visst var det Billy Gibbons som gömde sig bakom skägget när han tillsammans med BFG:s spred övervägande ZZ Top-låtar från rock stage. Många kände sig i viss mån träffade när Beer Drinkers & Hell Raisers fick publiken att rumla runt i en lustig svängom. Med La Grange var det färdigdansat. Have Mercy. A-Haw,Haw, Haw, Haw.
Alter Bridge bidrog slutligen med den musikaliska kombinationen av energi, passion, känslor, oöverträffad teknisk skicklighet av gitarristen Mark Tremonti och förmodligen den här generationens bästa sångare i Myles Kennedy.
SRF:s utlovade överraskning bestod av ett hejdundrande fyrverkeri som avslutade festivalen till närmare 50 000 åskådares förtjusning. Sedan blev det tyst och dan efteråt var alla scenerna borta precis som om ingenting hade hänt.
Thomas Claesson
