Alex Bergdahl och Carl Linnaeus tycker till om KISS demo- och livelåtar

Alex och Carl

Vilken är din favoritdemolåt med…Kiss?

Alex: Strutter på första demon 1973.

Carl: Sentimental fool, som Kiss spelade in under Bob Ezrins ledning under våren 1981. Trots att det inte är någon sång på är det min favorit. Några år senare skrev Gene om den med hjälp av Tommy Thayer och gav den titeln Promise the moon.

De fyra originalmedlemmarna på solokvist?

Alex: Gene – Promise the moon 1988, Paul – finns nästan inga demos, Ace – Back in my arms again 1984, Peter – Tell tale Valentine 1984.

Carl: Jag gillar Paul Stanleys Best man for you som han demade runt 1987 och som påminner lite om Reason to live i verserna. Jag älskar Genes demoversion av Legends never die, som han sedan lät Wendy O Williams spela in. Ace Frehley spelade in många sköna demolåtar mellan 1984 och 1986 och min favorit är tveklöst Give it to me anyway. Jag gillar demon på Out of control som Peter presenterade för Kiss 1979, men som hamnade på hans första soloplatta utanför Kiss.

 

Vilken är den demolåt du tycker minst bra om med…Kiss?

Alex: Svårare. Jag gillar demos. Och det finns inte så vansinnigt många regelrätta Kissdemos, det är mest enskilda medlemmars. Men vi försöker. Mistake 1975.

Carl: Mistake från 1975 är så extremt udda för att vara Kiss och passar dem inte för fem öre. Fånig är den också.

De fyra originalmedlemmarna på solokvist?

Alex: Paul – se ovan svar. Gene – Någon av de hemgjorda kassettlåtarna 1978, typ Heartthrob, Peter – finns inga dåliga låtar. Ace – finns för lite material för att klaga på något.

Carl: Jump the gun som Paul gjorde runt 1987 är inget man direkt går runt och gnolar på. Stanley the parrot från Genes första publishing reel är lika lustig som dålig. Aces Rock or be rocked låter som något som Helix hade kasserat. Peters There’s nothing better från 1979 var lika dammig i demoform som i färdig form på Out of control.

 

Vilka coverlåtar har Kiss gjort bra respektive mindre bra live?

Alex: Jag är helt ointresserad av covers, på alla plan. Med det sagt ”gillar” jag de låtar Kiss spelat in som inte varit deras egna, men det är för att jag inte brydde mig om att de var covers när jag var liten och nu är de en del av mig. Vill dock pusha för att jag verkar vara den enda i hela världen som inte bara tycker om The she kissed me på Love gun, jag tycker dessutom den är vansinnigt bra.

Carl: Jag gillar Won’t get fooled again. Den var spännande eftersom de arrade om den så pass mycket och det var kul att Eric Carr fick sjunga en vers. Annars har de inte lirat så mycket covers live. När de har känt på Whole lotta love, eller när Paul hade Communication breakdown som fast punkt i setet under sin soloturné 1989, lät det för likt Led Zeppelin för att vara kul. Och La bamba och Oh Susanna var ju mer tramsiga än bra. När de sedan väl framförde covern Kissin’ time live på 00-talet var det noll sväng.

 

…och så något annat men ändå relaterat:

Finns det någon förklaring till varför Kiss spelade låtarna så fort live delar av 1970- och 1980-talet?

Alex: Ja. På 1970-talet var det ”kör över dem både med ljud och det visuella” som gällde. Från första till sista låten på Anaheim 1976 eller i Largo 1977 hinner du aldrig hämta andan, och det var också tanken. Korta spelningar (75-80 minuter) men en sonic onslaught som folk skriver böcker om 45 år senare. Lite som Elvis konserter. På 1980-talet var det för att den tiden var så. De ville vara heavy metal och hade en trummis som behärskade det. Peter hade aldrig kunnat spela Detroit 1984-giget, på samma sätt som Eric Carr inte hade kunnat spela San Francisco 1975. Två olika tidsmarkörer helt enkelt. Hade Kiss 1984 låtit som 1975 så hade de fått spela i morsans vardagsrum. De anpassade sig. Precis som Judas Priest, Scorpions, Black Sabbath och de andra dinosaurierna.

Carl: Under 1970-talet var det mer så att studioversionerna i många fall gick för långsamt än att liveversionen gick för snabbt. Det beror även på att Kiss på den tiden var så styrt av adrenalin. Och kanske till slut att Peter Criss ville få konserterna överstökade så snabbt som möjligt. Under 1980-talet var det mer planerat att det gick undan. Kiss behövde hålla jämna steg med de nya snabbare banden och på Paul Stanleys inrådan höjdes tempot i många av klassikerna.

 

Magnus Bergström