Musik. Sweden Rock Festival med över 80 band förgyllde än en gång tillvaron för 33 000 musikälskare fördelade på ett 50-tal länder. Själv har jag bevittnat SRF sedan 2006 och ångrar bara att jag inte var med från början 1992.
Grand Magus drog svärdet ur stenen tidig onsdag kväll och visade med sin vikingmetal att Sweden Rock började där och då. Kanadensiska Helix följde snabbt upp med att rocka loss så det stod härliga till och den fantastiska festivalkänslan var ett faktum.
Torsdagen inleddes med Stacie Collins som med sin sång, sitt munspel och sin härliga utstrålning fick till och med solen att titta fram. Bluesrock av allra bästa märke direkt från Nashville Tennessee.
Om någon för första gången hade tänkt sig att se ett band på en festival så hade Aerosmith sent på kvällen varit rätt tillfälle. Steven Tyler fjättrad vid det draperade mikrofonstativet höll publikhavet som i trans. Som om de egna låtarna från skattkistan inte var nog plockades även covers från bland andra Fleetwood Mac fram.
Jag startade fredagen med att stanna till vid ett stånd med fish and chips. Under promenaden till Sweden Stage vecklade jag upp tidningspappret och funderade på hur det kunde komma sig att jag hade en fiskpinne på gaffeln. Väl framme fick jag annat att tänka på då Wishbone Ash bjöd på en nostalgifest som fick tiden att stå still.
SRF är en maskerad där endast fantasin och självkritiken sätter gränserna, det sistnämnda är i många fall helt obefintligt. Desto trevligare var det när en munk och nunna dök upp som till vardags visade sig vara två distingerade gentlemän.
Mångas väntan var över när Scorpions äntrade scenen med ’The Zoo’ i fas med ’Coast To Coast’ som direkt fick gensvar. Visst är det märkligt, medan Lemmy ligger sex fot ner hissades Hissingens son Mikkey Dee och hans trumset upp till skyn med en hydraulisk anordning och det till tonerna av ’Overkill’.
Running Wild avslutade en helafton med en rejäl slev av piratmetal och en gnutta tysk humor till de som kunde hitta den. Jolly Roger fladdrade lätt i den blekingska natten.
På lördag kväll stod jag med skräckblandad förtjusning och kände av Venoms tryckvåg framkallad av stapelbädden med Marshallhögtalare. Huvudet mådde bra då öronen var säkrade med hörselsnäckor men att knäskålarna klapprade som kastanjetter fanns ingenting att göra åt. Att Cronos och hans mannar dessutom framkallade ett sug efter våffla med hjortronsylt verkade vara en bieffekt.
När dagen led mot sitt slut och ’Dallas 1 PM’ fick ordentligt fäste kom en pappa med sin dotter och ställde sig bredvid mig. Fadern riktade in flickan mot Saxon men hon verkade fjäderbelastad och återfick genast sin ursprungliga riktning mot scenen där In Flames strax skulle spela. Jag följde hennes gula hörselkåpor med blicken och tänkte att detta var ett tecken i skyn. Återväxten bland publiken är tryggad men vad händer när åldern har kommit ikapp de stora 70-talsbanden och de har slutat spela?
Thomas Claesson
