Lucifer
Bar Teatral, Karlstad
181215
BETYG 4
”Det här är årets sista konsert för oss och det känns som en skolavslutning” sade Nicke Andersson (Imperial State Electric, The Hellacopters, ex-Entombed) när han inför extranumret Beer drinkers and hell raisers bytte trumstockar mot plektrum och hängde på sig en bas.
Det uttalandet summerar denna skönt svängiga avslutning på hårdrockskonsertåret 2018 och blev ett gig att minnas med glädje och värme under kylslagna vinterdagar.
120 personer i publiken innebar ”lapp på luckan” och spelglädjen var i fokus hos de småspralliga bandmedlemmarna; leenden, lustiga miner och gester till varandra var det gott om och att de trivs tillsammans går inte att ta miste på.
Att på mycket nära håll ha förmånen att uppleva ett band av denna kaliber slår valfri arenakonsert alla dagar i veckan, den saken är klar.
Den första upplagan av Lucifer var intressant men det är den dagsaktuella upplagan som kommer att göra störst avtryck i hårdrockens historia.
PLUS: Det var en ren fröjd att höra Take me away (Together as one) live för första gången. Paul Stanleys sololåt från 1978 är en glimrande pärla till låt, som han själv aldrig framfört live och den är aningens bortglömd i den omfattande Kiss-låtdiskografin. Tack för kulturgärningen, Lucifer.
MINUS: Publiken var lite väl halvljummen, trots att det var lördagskväll.
Det måste också nämnas att Club Pebbles, som förgyllt liveutbudet i Karlstad och därmed i Värmland med omnejd i nästan fem år, aviserat en längre paus. Som tidigast är de med i matchen igen sommaren 2019. Synd kan tyckas men å andra sidan är det kanske vad som krävs för att ladda batterierna? Smart drag i så fall, tycker jag.
God jul och gott nytt år tillönskas alla hårdrockare (och alla andra också för den delen).
Magnus Bergström