Mörker, moll och melankoli

Nöjesfabriken, Karlstad 13 februari 2026

Fredagen den 13:e gick i domedagens tecken i Karlstad. Nöjesfabriken låg insvept i mörker, men humöret hos publiken var ändå på topp. Hur skulle det kunna vara annat när Metal Clüb ännu en gång levererar brittiska doomgothlegenderna Paradise Lost till värmländska dyrkare av allt som är tungt och dystert, dessutom i sällskap med veteranerna Saturnus och nykomlingarna i Cwfen.

Cwfen

Betyg: 4

Skotska Cwfen är kvällens första dysterkvistar och en ny bekantskap för mig. Något jag tror jag delar med de flesta på Nöjesfabriken. Inledningsvis är det nämligen ganska tunt vid kravallstaketet men det fyller på så smått allteftersom konserten fortskrider. I och för sig är det kanske inte så konstigt eftersom bandet bildades så sent som 2022 i Glasgow och släppte sin debutplatta Sorrows förra året. En platta från vilken kvällens samtliga fem låtar är hämtade.

Konserten inleds blytungt med Bodies och jag tycker den känns mörkare, fetare och tyngre än på skivan. Sångerskan och gitarristen Agnes Alder är från första tonen en intensiv och karismatisk uppenbarelse och jag upplever definitivt att hennes scennärvaro bidrar till att locka fram den inledningsvis blyga publiken närmare scenen.

Musikaliskt snackar vi doom metal med starka gothinslag och när en ensam gitarr inleder avslutande Embers skulle Andrew Eldritch börja fundera på om han inte borde få royalties. Om du inte har hört Cfwen är det läge att kolla in dem nu och om du får chansen att se dem live är det obligatorisk närvaro som gäller.

Saturnus

Betyg: 3

Danska Saturnus har hängt med sedan början av 1990-talet och släppt fem fullängdare hittills. Ett rutinerat gäng med andra ord. Dock upplever jag att de precis som Cwfen är ganska okända för Karlstadspubliken, men precis som för Cwfen smyger sig strax publiken även här fram mot scenen och verkar gilla det de hör. Här snackar vi mer renodlad doom metal. Det är majestätiskt och atmosfäriskt.

Skam till sägandes måste jag erkänna att jag har dålig koll på Saturnus diskografi men de imponerar live och min favoritlåt för kvällen är nog Empty Handed. Det märks att de är rutinerade och framförandet är proffsigt och avslappnat och sångaren skämtar om att de är ”dom jävla danskar”. Ernst-Hugo nickar instämmande.

Summa summarum känns det ändå lite enahanda, vilket nog snarare beror mer på att jag lyssnat för lite på bandet än på musiken. Konserten ger dock mersmak och Saturnus är definitivt ett band jag kommer att lyssna mer på och gärna ser live igen.

Paradise Lost

Betyg: 4

För andra gången besöker Paradise Lost Karlstad, Metal Clüb och Nöjesfabriken och de får ett välförtjänt varmt välkomnande. Något annat vore så klart tjänstefel för ett genredefinierande band som alltid varit föregångare och innovatörer. Sjutton studioalbum in i karriären är de fortfarande högst relevanta och nyaste skivan Ascension (2025) är i mitt tycke den starkaste bandet gjort på senare år.

Paradise Losts scenshow är sparsmakad och de låter musiken tala. Varje medlem håller sin position och rör sig bara några steg framåt och bakåt. Sångaren Nick Holmes är ingen publikdomptör utan en ganska lågmäld man som förlitar sig på torr underfundighet i sitt mellansnack. Väldigt brittisk. När Holmes beskriver dem som ”older gentlemen” känns det väldigt logiskt och träffande. Inget rockstjärneposerande här inte.

Kvällens låtlista är ungefär som när man som liten på 1970-talet gick med en krona eller två för att köpa godis i kvarterskiosken; en sån, en sån en sån… Vi bjuds 16 låtar från 13 olika skivor. Från One Second (1997) får vi två och från nya Ascencion får vi tre. Annars är det en låt från varje skiva som gäller. Det visar bredden och kvaliteten på Paradise Losts diskografi och även om jag gärna skulle hört fler låtar från Shades of God (1992), typ hela skivan, så finns inte en enda låt jag skulle vilja plocka bort. Kvällens utropstecken blir nog Once Solemn men Pity the Sadness och Say Just Words skojar man inte bort heller. Glädjande är att Serpent on the Cross, Tyrants Serenade och Silence Like the Grave från Ascension står sig urstarka mot det äldre materialet.