Dream Theater
The Astonishing Live
Cirkus, Stockholm
160301
(publik: 912)
BETYG 4
Cirkus, Stockholm
160302
(publik: utsålt)
BETYG 4
Senast proggiganterna besökte vårt avlånga land var det för en festivalspelning på Skogsröjet (augusti 2015) och gången innan var det för “An evening with DT” i Annexet, Globen, Stockholm (februari 2014).
Den här gången handlade det istället om två intima konserter på mysiga Cirkus i Stockholm; med sittande publik och en The Astonishing-föreställning.
Inga låtar från tidigare skivor framfördes utan det handlade rakt av om dubbelmackan The Astonishing och dess allehanda tänkbara och otänkbara musikaliska infall, i två akter i två timmar och fyrtio minuter (med paus i mitten). De som var på plats fick sannerligen vara med om en tidig julafton, eller två för de som var där båda kvällarna.
Aldrig någonsin har bandet bjudit på en så läcker och genomtänkt ljus- och bildspelsshow, som hjälpte till att berätta handlingen. Det som på skiva emellanåt blir för mycket och svårt att hänga med i klarnade och många låtar lyfte rejält live.
Bästa låtarna båda kvällarna var liksom i studioformat: Dystopian Overture, The Gift Of Music, A Better Life, Act Of Faythe och A Life Left Behind. Men live fanns också positiva outsiders som: Ravenskill, A New Beginning, The Walking Shadow, Hymn Of A Thousand Voices och Astonishing.
Utan tvekan fick A New Beginning störst jubel båda kvällarna. Eller rättare sagt Petrucci fick det största jublet båda kvällarna. Det glödande gitarrsolot i slutdelen av låten gjorde att merparten av publiken blev alldeles till sig och det där med att sitta ner glömdes bort för stunden. Riktigt kul att se – och att höra förstås.
La Bries röst varierade mellan lite väl ansträngd (tänk om han kunde låta bli att “skrika” i en del låtar) och därmed knappt godkänd till kontrollerad och inlevelsefull. Och egentligen allt däremellan. Med andra ord blandade insatser från hans sida.
Sammantaget levererade DT ännu en gång på hög nivå och allt som allt var de båda kvällarna stora konsertupplevelser att minnas långt efteråt.
Frågan är vad de ska bjuda på nästa gång…
Tummen upp: Låt gå för att LaBrie som sagt inte var hundraprocentig. Men det är ändå inte så lite imponerande att gestalta så många olika personer i berättelsen som han gör. Det kan inte vara enkelt och måste således applåderas.
Tummen ner: Varför så högt ljud? Ett så omfattande verk som The Astonishing har mycket att erbjuda och då är det synd att en del godbitar går vilse i ljudmattan.
Magnus Bergström/hårdrock.com
