Time to Rock festival 3-6 juli 2026
Återigen är dags för en av sommarens höjdpunkter och kanske den gemytligaste festivalen i Sverige, det vill säga Time to Rock Festival i Knislinge, Skåne. Väderleksprognosen har veckan innan festivalen varit lite svajig men som vanligt klarnar det upp lagom till festivalen. Något regnstänk kom under fredagen och festivalens sista timmar på måndagen fick några millimeter regn men inget som inte var hanterbart. Som alltid är allt superorganiserat och varenda en som är inblandad i festivalen är välkomnande och gör ett kanonjobb. TTR vet verkligen hur man tar hand om besökare och ser till att de återvänder. Teamet på Hårdrock längtar redan till nästa år i synnerhet som att några schyssta headliners utlovats och förhoppningsvis en riktigt bra bokning på power metal-sidan.
Fredag 3 juli
Traditionsenligt är fredagen förfest men i år har den växt till snudd på samma storlek som de tre ”riktiga” festivaldagarna och publiktillströmningen är därefter. Först ut är lokala ynglingarna i The Üniverse; fyra grabbar 10 till 13 år gamla. Uppslutningen är enorm, både publik och press, när de kliver upp på scenen för sina 30 minuter. Vi bjuds på ett gäng klassiker i form av till exempel Mr Crowley, Crazy Train och Youth Gone Wild. Må vara att sångaren Kalle Grönvalls röst kanske inte är raspig nog för att övertyga om tematiken i den sistnämnda låten men attityden räcker och blir över. Med tanke på deras ålder ska det bli intressant att följa grabbarna för attityd och vilja finns verkligen. Dessutom har de fått en riktig raketstart på karriären med tanke på hur många musiker de får träffa och hur många andra band som plockar upp dem på scenen under festivalen. Utmaningen blir när eget material ska produceras men jag hoppas verkligen att det här inte bara är deras ”fifteen minutes of fame” utan att de har ett långt musikliv framför sig. En trea skulle jag ge om någon skulle tvinga mig att sätta betyg.
Näst ut på scen är Wrethov’s Bryan Adams Tribute. Det är ett ruggigt rutinerat gäng med låtskrivaren Anderz Wrethov i spetsen. Att han bidragit med 48 låtar till Melodifestivalen, varav tre vinnare säger en del om musikaliteten. Framförandet är superproffsigt när hitlåt efter hitlåt avverkas. Tyvärr är Bryan Adams inte någon favorit hos mig så trots kvaliteteten har jag svårt att ryckas med, men det beror som sagt mer på mig än bandet. Till alla Bryan Adams-fans kan jag bara säga en sak: får ni chansen att uppleva Wrethov’s Bryan Adams tribute är det bara att ta den. Ni kommer inte att bli besvikna. För mig blir det typ en trea i betyg.
ATC:s återförening kanske inte är festivalens höjdpunkt men definitivt en av de coolare grejorna. De släppte 1984 den helt okej plattan Cut in Ice och försvann sedan in i tystheten förutom gitarristerna Mats ”Mappe” Björkman som haft en lång karriär i Candlemass och Tommy Denander. De bjuder på ett charmigt avspänt framförande som är betydligt tyngre än produktionen på skivan, vilket gläder mig. Det har alltid sagts att de var väldigt besvikna på den färdiga skivan och att den skulle ha varit tyngre. Jag måste säga att det jag hör i dag är bättre än jag minns. Dagens band består av tre medlemmar från skivan vilket får ses som godkänt. Mycket kul att kunna bocka av ännu ett band från listan med band jag aldrig trodde att jag skulle få se. Det är ändå ganska uppenbart varför Europe blev stora men inte ATC. En stabil trea blir dock betyget och jag skulle inte tveka att kolla in dem igen.
Snowstorm är klassisk svensk rock och går hem bra hos publiken på förfesten. Det är avspänt och glädjefyllt men personligen tycker jag det är rätt ointressant och lite segt. Dock är Snowstorm definitivt ett bra tillskott för att få upp stämningen och publikuppslutningen är god. Dessutom har publiken tack och lov över lag bättre koll på låtarna än vad jag har så en rätt så god partyfeeling infinner sig. För min del skulle betyget inte bli mer än en tvåa dock.
Precis som ATC har Roulette rötterna i 1980-talet men lades ned ungefär när 80-talet tog slut för att sedan återuppstå för drygt 15 år sedan i, vad jag förstår, samma sättning som på 80-talet. Musiken är rätt poppig hårdrock som trots sina fina musikaliska kvaliteter inte tilltalar undertecknad. Det är alldeles för tamt och anonymt och framförandet är heller inget som sticker ut. För fans av AOR så tror jag dock det finns en del godbitar att hämta här. För min del blir det inte mer än en tvåa, vilket mycket väl kan bero mer på mig än på bandet.
”Tamt och anonymt” är definitivt inte ord man kan använda om norska The Good The Bad and The Zugly. Fullt ställ och medryckande punkrock med bra texter. När sångaren gör narr av SD, som festivalen till ära kampanjar i centrum, och berättar hur han gått på stan och sett alla SD-tröjor och blivit imponerad av att så många ungdomar i Knislinge gillar Social Distortion innan de bränner av The Kids Are Alt Right kan man inte annat än älska det. När sångare sedan mot slutet av konserten simmar omkring på publiken är det kärlek och konserten är en av helgens många höjdpunkter. Lätt en fyra i betyg.
Det finns många suveräna heavy metal-band i Sverige men f-n vet om inte Wolf är det bästa. Sedan 1995 har de med ständige sångaren och gitarristen Niklas Stålvind vid rodret gett oss heavy metal av yppersta kvalitet utan choser eller gimmickar. Dagen till ära är de gästade av The Night Flight Orchestras gitarrist Rasmus Ehrnborn på bas eftersom bandets ordinarie basist är ute och spelar med King Diamond. Precis som The Good The Bad and The Zugly förtjänar Wolf en bättre spot än på förfesten, men jag tröstar mig med att förfesten är mycket välbesökt i år och att de ändå får en rejäl publik och välförtjänt bra respons. Lätt en fyra i betyg även för Wolf.
Efter att ha spelat bas med Wolf har Rasmus Ehrnborn på tio minuter svidat om till vit kostym och står på scen som gitarrist i The Night Flight Orchestra; lite proprare, lite smörigare. Snygga harmonier och lättsmälta låtar är vad som bjuds. Allt är snygg och framförandet är bra om än inte klockrent. Jag gillar bandet i lite mindre doser men får en viss mättnadskänsla efter en stund. Jag tycker inte riktigt det håller en hel konsert. En trea landar dock betyget på.
Efter att ha varit på resande fot sedan tidig morgon väljer Hårdrocks team att skippa The Mercury Riots och Heroes of Rock och få några timmars sömn innan festivalen drar igång på riktigt.
Lördag 4 juli
Metal Dragon
Betyg: 2
Egentligen vet jag inte vad jag ska sätta för betyg på ”bandet” Metal Dragon. Det är alltså ett ”band” från den svenska filmen Vi är Metal Dragon som spelar på några festivaler i sommar. Det är glimten i ögat, det är hyfsat välspelat och det är en stor portion självdistans, vilket alltid är skönt.
En bra start på lördagen men som den tråkmåns jag är tycker jag det hade varit roligare med ett riktigt band med tanke på hur många suveräna svenska band det finns där utan. Något som årets line-up på Time To Rock med band som Treat, Dynazty, Bloodstain, Enforcer, Pain med flera visar.
Vanquisher
Betyg: 3
När Vanquisher kliver på scenen kommer jag osökt att tänka på Brothers of Metal eller Manowar runt Into Glory Ride-eran. Att sångaren har hammaren från Manowars Sign of the Hammer-skiva tatuerad på armen gör ju inte den sistnämnda parallellen mindre och musikaliskt finns definitivt influenser från Manowar. Bandet nämner även Manilla Road som influens och sämre influenser finns definitivt. Vi snackar smått pompös heavy metal med fokus på tyngd.
Knislinge bjuds på ett proffsigt framförande och jag gillar att bandet har en genomtänkt tematik med läder, djurhudar och krigarmålning inspirerat av Robert E. Howards böcker om Conan och den hyborianska tidsåldern.
Låtmässigt är det bra och låtarna är lättillgängliga även för dem som kanske inte har hört bandet tidigare. Publikuppslutningen är relativt god, publikresponsen god och det här är definitivt en konsert som lockar till mer. Ett första möte som ger mig mersmak och helt klart ett band jag kommer ta chansen att se igen.
Crucified Barbara
Betyg: 4
Crucified Barbara är helt klart ett av Sveriges bästa liveband och vi kan bara tacka för att de för ett par år sedan bestämde sig för att återvända till scenen efter åtta års frånvaro. Det känns ärligt talat som att pausen i spelandet varit till nytta för medlemmarna.
Det här är ett band som inte längre behöver bevisa något, vare sig för någon annan eller för sig själva. Allt känns självklart och självsäkert, och spelningen på Time to Rock är härligt avspänd.
Konserten inleds med käftsmällen The Crucifier varefter dänga på dänga radas upp. ”Fördelen” med festivalspelning och ett band som inte har någon ny skiva att promota är att setlistan blir en greatest hits-lista, även om sju av 14 låtar faktiskt plockas från senaste lp:n In the Red (2014). Det gör också att det blir svårt att plocka ut favoriter men jag är svag för The Ghost inside och To Kill a Man. Som avslutning får vi titellåten, och vad som väl får sägas vara Crucified Barbaras valspråk, från debutskivan, In Distortion we Trust (2005).
Barón Rojo
Betyg: 4
Jag har alltid varit svag för hårdrock som sjungs på andra språk än engelska. På 1980-talet innebar det i huvudsak franska Trust och Sortilège samt spanska Obús och Barón Rojo. Även om jag tyckte Obús var det bättre bandet av de sistnämnda är jag barnsligt förtjust över att äntligen få chansen att se Barón Rojo live. Det är helt ärligt något jag trott att jag aldrig skulle få chansen att uppleva. Precis som ATC på fredagen. Tyvärr verkar relativt få vara lika entusiastiska inför upplevelsen som jag för det är betänkligt tunt i publiken.
Dagens sättning innehåller gitarristerna, grundarna och bröderna Carlos och Armando de Castro, så de viktigaste 50 procenten av den klassiska sättningen. Bandet är förvånansvärt piggt med tanke på att bröderna ändå är 71 respektive 72 år. I synnerhet Armando är taggad och röjer runt.
Låtmässigt får vi hela Volumen brutal (1982), vilket nog ingen i publiken är ledsen för. Den ramas in av inledande Barón Rojo och avslutande Con botas sucias från debutskivan Larga vida al rock and roll (1981). Entusiasmen hos den alltför fåtaliga publiken är god och Barón Rojo överträffar definitivt mina förväntningar. Jag kan bara beklaga de som inte närvarade. Ni lär knappast få chansen igen men jag är mycket glad att jag fick den.
Knogjärn
Betyg: 3
Knogjärn är ett erkänt bra liveband. Det är röj och man vet aldrig vad som händer. Från inledande Lika mycket som mig till avslutande Ingenting vackert är det fullt ös. Publiken är helt och hållet med på noterna, och det är en stor publik som samlats. Med facit i hand borde Knogjärn och Barón Rojo ha bytt scener om man ser till storleken på respektive publik.
Musikaliskt tycker det blir lite odynamiskt i längden och efter så där 40 minuter känns det som jag hört det förut. Energin och liveupplevelsen ger mig mer än den musikaliska upplevelsen, men en konsert som ger energi är inte att förakta och när det gäller energi slår Knogjärn de flesta på käften.
Hardcore Superstar
Betyg: 4
Jag har recenserat Hardcore Superstar några gånger vid det här laget så vad f-n ska jag skriva som jag inte skrivit förut?! Det är ett band jag inte lyssnar på hemma. De ligger helt enkelt i en nisch som jag tycker kan bli lite tråkig. Tycke och smak, mina vänner, tycke och smak. Live däremot…
Jag kan bara konstatera att de är svårslagna live och de där låtarna som jag kan tycka är lite tråkiga i studioversion blir en lång radda käftsmällar. Samtidigt kan jag konstatera att det är sångaren Jocke Berg som är kaptenen på skutan även om gitarristen Vic Zino är en förbannat bra styrman. Det är den duon som gör liveupplevelsen; tillsammans med en solid rutin. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av 75 minuters ren och skär rock-n-roll-energi.
The Headlines
Betyg: 4
The Headlines hoppade in när Discharge med kort varsel ställde in sin spelning på Time to Rock. Trots att jag älskar Discharge blev det i mitt tycke en förändring till det bättre, och med tanke på publikstorleken verkar många festivalbesökare hålla med mig. Jag såg Discharge för ett par år sedan och det var okej men inte mer.
The Headlines däremot bjuder på en överkörning de luxe och troligen festivalens intensivaste konsertupplevelse i tajt tävlan med The Good The Bad and The Zugly.
Giget var en sådan käftsmäll att jag uppenbarligen glömt anteckna något under tiden så jag kan inte bjuda på en låtlista men om jag minns rätt öppnade de med Homewrecker. Jag tycker mig också minnas Spirits, True Grit och Warpaint/Authority. Basisten Sofie Ward äger scenen och Kerry Bomb på sång är som frontperson en explosion av energi och aggression på två ben. Hon fräser fram texterna med en självklarhet som ingen kan ifrågasätta och när hon plötslig befinner sig i publikhavet och dirigerar en circlepit är allt bara underbart. Kombinera det med snygga punkrockiga hooks så har ni en oemotståndlig konsertupplevelse. Obligatorisk närvaro om The Headlines spelar nära dig!
Alterium
Betyg: 4
Italienska Alterium är definitivt ett av festivalens utropstecken för min del. Jag har lyssnat en del på dem och gillar verkligen deras power metal men live växer musiken ännu mer än på skiva, och framför allt är det ett samspelt och tajt gäng som verkar ha genuint roligt på scen. De känns verkligen som ett band som spelar tillsammans för att de gillar det, vilket är uppfriskande i en tid när många band mest verkar vara projekt av musiker som bara vill sälja en produkt.
Konserten inleds med Drag me to Hell och redan där visar Alterium var skåpet ska stå. Publiken är imponerande stor och jag vet att bandet själva efter konserten var smått chockade av storleken på och responsen från publiken. Jag tycker dock det är välförtjänt. Låtarnas kvalitet är högre än genomsnittet för power metal och Nicoletta Rosellinis sång är både kraftfull och tonsäker såväl som personlig, och hela bandet är skickliga musiker.
Vi bjuds på ett gäng låtar från debuten Of War and Flames, till exempel Siren’s Call, titellåten och Alteriums cover på Sabatons Bismarck som står sig mycket bra mot originalet. I mina öron är den till och med bättre tack vare Nicolettas sång. Vi får också de båda nyare singlarna Stormrage och Sui, vilka jag tycker pekar mot musikaliska stordåd.
Sammantaget är som sagt Alteriums konsert en av festivalen överraskningar och höjdpunkter för mig. Jag kan bara rekommendera fans av power metal att kolla in bandet och jag hoppas verkligen att snart få chansen att se dem live igen. Alla jag pratar med efter konserten är smått lyriska och själv går jag därifrån och känner mig geniunt glad och lycklig, så betyget kan bara bli en mycket stark fyra. Forza Italia!
Geoff Tate’s Operation: Mindcrime
Betyg: 3
Många anser Queensrÿches Operation: Mindcrime (1988) vara ett av de största mästerverken som gjorts. Jag anser det ”bara” vara Queensrÿches tredje bästa album efter Rage for Order (1986), deras riktiga mästerverk och på riktigt en av de bästa skivor som släppts, och debuten The Warning (1984). Jag tycker alltså Operation: Mindcrime är lite överskattad, men att det är en skiva med så hög lägstanivå att många band skulle sälja sina morsor för att ha spelat in den råder inget tvivel om.
Att Tates spelning är en av höjdpunkterna för många festivalbesökare råder det heller inget tvivel om. Publiken har slutit uppmangrant och responsen är överväldigande när inledande Anarchy-X och Revolution Calling strömmar ut över Knislinge. Därefter får vi så klart hela Operation: Mindcrime i ett svep, och även om jag inte ens håller skivan som bandets starkaste platta så är det en mäktig upplevelse. I synnerhet när jag får höra mina favoriter Suite Sister Mary och I don’t Believe in Love. Som bonus får vi på slutet The Answer, Empire och avslutande Take Hold of the Flame. Den sistnämnda blir för mig en av konserten absoluta höjdpunkter.
Sammantaget tycker jag dock det blir lite såsigt trots att bandet gör en imponerande insats för att hålla energin på topp och Tates sång fortfarande imponerar stort. Det känns lite som en dag på jobbet och betyget landar på en trea.
Magnum
Betyg: 3
De flesta trodde väl att gitarristen Tony Clarkins död innebar slutet för Magnum, vilket sångaren Bob Catley även gick ut med, men efter några trevande tributegig har de fortsatt att spela reguljärt, vilket de flesta fans uppskattar även om saknaden efter Tony Clarkin så klart är stor. Att längtan efter Magnum är stor märks på publiktillströmningen, antalet Magnum-tröjor som syns i folkvimlet och att ett rejält gäng fans flugit hit från andra länder, främst då Storbritannien. Clarkins ersättare, hans före detta gitarrtekniker Brendon Riley, gör ett respektfullt och fint jobb med att förvalta Clarkins ande.
Konserten inleds lite trevande med ömsom vin, ömsom vatten låtmässigt. Inledande Days of no Trust är ingen av mina favoritlåtar och dessutom hörs Bob Catleys sång lite dåligt. Det kan så klart bero på min placering i fotodiket men lite tunt låter det. Påföljande Lost on the Road to Eternity är däremot en av mina favoriter från den nyare eran. Efter ett par låtar tycker jag sången får mer styrka, även om den så klart inte har forna dagars kraft, och går fram bättre. Från sjätte låten, How far Jerusalem, stabiliserar sig också låturvalet och klassikerna radas upp i en mäktig parad. Låtskatt är bara förnamnet. Personlig favorit för kvällen är nog Soldier of the Line. Gåshud!
Även om allt inte är klockrent kan jag summa summarum inte annat än imponeras av Bob Catleys insats. Han fyller ändå 79 år om ett par månader och rösten bär fortfararande så bra samtidigt som han rör sig på scenen mest av alla i bandet och dompterar publiken.
Med risk för att reta upp Magnumfansen, som är några av de mest hängivna som finns, blir helhetsbetyget ”bara” en trea. Samtidigt är jag inte direkt orolig för repressalier från fansen, de är nämligen de fredligaste och vänligaste fans jag någonsin haft äran att stöta på.
Söndag 5 juli
Liar Thief Bandit
Betyg: 3
Liar Thief Bandit är ett rutinerat gäng men en relativt ny bekantskap för undertecknad. Stökig, hård rock(’n’roll). Jag tänker på Danko Jones och Hellacopters i stora drag när jag står och lyssnar.
Trion har gott självförtroende på scen och övertygar. Dock skulle ljudteknikern behövt höja basen en del. Nu blir det lite tunt under gitarrsolona. Responsen är god och det märks att en hel del av de närvarande är bekanta med bandet. Deras 30 minuter övertygar mig om att det här är en bekantskap som behöver fördjupas och utvecklas. Bästa låt? Ösiga, svängiga Residence Sorrow är låten jag nynnar på när jag går därifrån.
Tyketto
Betyg: 4
Om någon på 1980-talet sagt till mitt yngre jag en dag skulle stå på en konsert med Tyketto hade jag bara garvat. Jag var alldeles för tuff (Host!) för att lyssna på dylikt smörigt spektakel. Men olika faller ödets lott och här står jag i dag. Inte nog med det; jag tycker det är förbannat bra. Efter snudd på varenda låt tänker jag att ”den var ju bra”. Lägg också till att enda kvarvarande originalmedlemmen, sångare Danny Vaughn, gör ett mycket bra jobb som vokalist.
Dagens gig är lite unikt eftersom det med kort varsel framförs halvakustiskt av blott fyra medlemmar då trummisen Johnny Dee missat sitt flyg från Tyskland på grund av en trafikolycka. Något som föranleder Vaughn att parafrasera filmklassikern This is Spinal Tap (1984) med att trummisen omkommit i ”a bizarre gardering accident” för att i nästa stund konstatera att ”all my underwear and our drummer lost”. Hårda bud.
Bandet verkar dock ha anpassat sig med lätthet och gör en mycket bra spelning även om setlistan fått anpassas lite till förutsättningarna. Som ett icke-fan är jag djupt imponerad och jag upplever att fansen på plats ändå är nöjda med giget och att ha fått sig ett unikt framförande till livs. Favoritlåt? Jag tycker ju Reach är rätt skön.
Dominum
Betyg: 4
Det går 13 power metal-band på dussinet och det är inte alltid lätt att hitta något unikt som gör att man sticker ut, men tre zombies under ledning av en galen vetenskapsman vid namn Dr. Dead är ändå rätt eget. Sen kan man tycka vad man vill om imagen men bandet gör det bra och med glimten i ögat, vilket gör att jag köper det även om det är på gränsen till buskis. Att musiken är lättillgänglig och medryckande gör så klart sitt till.
Från purfärska plattan Night is Calling (2026) får vi två låtar, The Circus Is in Town och Nosferatu, men i sann festivalanda ligger fokus på redan kända låtar från bandets två tidigare skivor. Publiken är helt med på noterna och responsen är överväldigande.
Bandet har helt klart en hel del fanatiska fans och humöret både hos band och publik är på topp från inledande Danger Danger till avslutande Immortalis Dominum. Däremellan får vi som sagt ett gäng välkända låtar inklusive en cover på Michael Jackson Thriller som lyckas smälta in förvånansvärt bra i den övriga repertoaren. En konsert som ger mersmak och alla fans av power metal bör definitivt ta chansen att se Dominum live om de dyker upp en stad nära dig.
Loudness
Betyg: 4
För ett antal besökare är definitivt Loudness en av festivalens höjdpunkter men även om publikuppslutningen är god hade jag nog förväntat mig ännu bättre. Vi snackar ändå om ett av Japans största och mest legendariska heavy metal-band. Nåja, alla som är på plats bjuds på en kavalkad av klassiker och naturligtvis inleds det hela med Crazy Nights från bandets femte fullängdare Thunder in the East (1985) som följs av Heavy Chains från samma platta. Onekligen en stark öppning och publiken är med på noterna från start.
Dagens Loudness består av tre originalmedlemmar, även om endast gitarristen Akira Takasaki varit den enda konstanten. Trots att vi bara får tio låtar plockas de från hela sju olika album så Loudness långa karriär täcks ändå in ganska bra. Vi får faktiskt hela tre låtar från deras näst senaste albumet Rise to Glory (2018) och de låtarna står sig rätt bra i konkurrens med klassikerna.
Sammantaget är det ett övertygande framförande och bandet verkar ha genuint roligt. Det gäller väl att passa på. Som sångaren Minoru Niihara påpekar firar de 45-års-jubileum i år men att de nog inte kommer att spela i 45 år till eftersom han kommer att vara 111 år då.
Ta med andra ord chansen att se dem om du får den. Niihara ”lovar” så där fem år till med Loudness så chansen kommer att finnas. Det kommer inte att vara en världsomvälvande upplevelse men definitivt en inget metalfan vill missa. Betyget blir en fyra, om än med lite tvekan.
Leningrad Cowboys
Betyg: 3
Jag vet inte om Leningrad Cowboy live är det mest organiserade kaos jag sett eller om det bara är kaos. Är allt inrepeterat eller är det en hel del improvisation? Jag vet ärligt talat inte. Det är omöjligt att hålla kolla på vad alla 14, eller hur många de nu är, medlemmarna gör på scen, men på något sätt håller det ihop. Sångaren Sakke Järvenpää strosar obrydd omkring medan jag mest oroar mig för att medlemmarna ska springa in i varandra.
Konceptet är covers, och mestadels välkända sådana, i mer eller mindre slaktade version. Kim Wildes Kids in America tycker jag till exempel framförs i en ganska modest version medan Motörheads Ace of Spades får full ompabehandling. Dock känns den sistnämnda väldigt slarvigt och nonchalant framförd, vilket är lite genomgående för hela konserten.
För dagen funkar klassiska Those Were the Days, Tom Jones Delilah och Ricky Martins Livin’ la vida loca i tilltalande och välspelade versioner bäst. Beastie Boys Fight for your Right passar också det kaotiska konceptet bra. Alltihopa är så klart underhållande men jag är inget fan av coverband och helt ärligt blir jag rätt mätt efter trekvart. Det känns lite som att bandet överlevt sig självt.
Dynazty
Betyg: 4
En sak som Time to Rock Festival visar i år är hur många grymt bra svenska band det finns. Dynazty är definitivt ett gott exempel på det. Redan från inledande käftsmällen In the Arms of a Devil ställer de skåp. Perfekt balans mellan tungt och trallvänligt. Nästan som ett Kinderägg. Lägg sedan till Game of Faces, titellåten på senaste plattan, och medryckande Natural Born Killer så har du en öppningstrio som sitter som en smäck och dessutom låter tyngre än på skiva.
På en timme hinner bandet bränna av så där 13 låtar om mina anteckningar stämmer, och enda gången det tappar lite tempo är i Yours som inte är någon av mina personliga favoriter, men alla konserter behöver ett andningshål så jag överlever.
När konserten är över efter en lika stark avslutnings- som öppningstrio med The Human Paradox, Devilry of Ecstasy och Heartless Madness kan jag bara ännu en gång konstatera att Dynazty är ett förbannat bra band. Lägg därtill ett tajt, välspelat och proffsigt framförande så kan betyget inte bli annat än en riktigt solid fyra.
Gotthard
Betyg: 3
Gotthard är ett band vars popularitet jag aldrig förstått. Jag tycker deras musik är rätt intetsägande och ointressant, och rätt seg, men av publiktillströmningen att döma är jag uppenbarligen i minoritet på Time To Rock.
Det öppnar helt okej med tunga AI & I och det är bra drag vid kravallstaketet men sen såsar bandet till det med en cover på Joe Souths Hush som känns evighetslång med allsångslallande. Även om tredje låten All we Are drar upp tempot så återkommer segheten i påföljande Ride the Wave. Sen tycker jag det fortsätter så hela konserten. Någon låt som sätter lite fart på tillställningen följs av en seg mellantempolåt.
Efter konserten är jag fortfarande frågande till Gotthards popularitet. Det producerar mest lite halvsegt mellantempotugg och lika sega ballader. Livemässigt gör de det de ska och de gör det onekligen professionellt. Nic Meader är en duktig frontman så summa summarum får de en trea. En seg avslutning med Heaven och ännu en cover i form av Bob Dylans Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn) gör att trean blir tveksam i stället för stabil.
Pain
Betyg: 4
Vad kan man säga om Pain? Det mesta Peter Tägtgren rör vid blir till guld och Pain är inget undantag. Live är bandet dessutom ett jäkla godståg. Det är en ren överkörning, och en h-vetes mardröm att försöka fotografera med allt motljus och all rök, men för pöbeln som bara kan stå och njuta är det…ren njutning. Redan i inledande Same old Song tänker jag på hur något som är så maskinellt ändå kan kännas organiskt; snudd på svängigt. Det borde inte vara möjligt men Pain fixar det.
Höjdpunkter under kvällen är Party in My Head som dagen till ära blir födelsedagssång för Peters son, Sebastian, som spelar trummor i bandet, och som fyller år när klockan passerat midnatt. En orsak för Pain att vräka ut ett gäng gigantiska ballonger i publikhavet. Släng sedan in Suicide Machine, The Great Pretender, End of the Line och Don’t Wake the Dead i mixen så är det bäddat för succé. När avslutande Shut you Mouth klingat ut är det just vad jag gör.
Det finns inget mer att säga. Peter Tägtgren och Pain har gett mig svar på tal och stängt truten på mig. Pain är ett av Sveriges absolut bästa band.
The Crazy World of Arthur Brown
Betyg: 4
Definitivt inte hårdrock men jag kan ju inte bara låta Arthur Brown, the God of Hellfire, och hans galna värld passera obemärkt. Sex decenniers karriär, 79 år ung och rösten bär fortfarande. Respekt! Däremot vet jag knappt vad jag bevittnar. Det är en hypnotisk föreställning av ljud, ljus och rytmer men där finns också låtar. Be mig bara inte säga vilka för så bra koll har jag inte, förutom då Browns stora hit Fire från 1968.
Där jag står i sommarnatten sugs jag in i en annan värld. Jag fascineras av basistens mask och hur hen rör sig spökligt över scenen. Jag fascineras av Browns smink och huvudbonader. Jag fascineras av ljusshowen.
Det spelar ingen större roll vad låtarna heter men jag vill väldigt gärna uppleva det här igen och förstå vad det är jag just upplevt. Må vara att det är mitt första besök i Arthur Browns galna värld men det känns som att ett besök inte räcker och att jag behöver dit igen.
Måndag 6 juli
Marco Mendoza
Betyg: 4
Bästa möjliga öppningen på måndagen med Marco Mendoza. Mannen är en glädjespridare av rang och det är omöjligt at inte ryckas med i inledande Viva la Rock. Alla som masat sig dit trots den tidiga timmen på festivalens sista dag är helt med på noterna och allt eventuellt sömngrus gnuggas snabbt bort ur ögonen.
Sex av 13 låtar på setlistan består dock är covers vilket jag inte är ett fan av, och Ted Nugents Hey Baby känns mest trött och onödig. Bäst är Mendoza i sitt eget material som i Sue Is on the Run, Rocketman och förut nämnda Viva la Rock. Musikaliskt är det en trio med sväng och inte minst trummisen Nolan Richards som tillsammans med Mendozas bas utgör en solid och svängig rytmsektion. Mersmak är bara namnet och jag hoppas Mendoza snart återvänder men då med mer eget material och färre covers.
Hera
Betyg: 3
Hera är ännu ett av banden på festivalen som utsetts att spela genom Studiefrämjandet och de är en realtivt ny bekantskap för mig. Hera spelar någon form av lätt fuzzig stoner, sjuttiotalsrock, typ. Låtarna är starka och lätta att ta till sig, och framförandet är över lag bra, men det märks att bandet saknar lite rutin. Bäst scennärvaro har basisten Anton Toumi som rör sig säkert och interagerar med både övriga bandmedlemmar och publiken. Däremot skulle sångerskan Dheva, som för övrigt är mycket bra, behöva ta för sig lite mer på scen för att bandet ska kunna ta nästa steg. Låtarna och den musikaliska kvaliteten finns där men rutinen behöver komma. Hera är definitivt ett band jag kommer att ha koll på och t-shirt införskaffades i deras merchförsäljning.
Nanowar of Steel
Betyg: 3
Nanowar of Steel är nog en vattendelare inom metalvärlden. Antingen gillar man deras spexiga image eller så tycker man de är rätt töntiga. Jag tillhör den förstnämnda skaran. Även om jag verkligen gillar seriösa band med djupa texter om livet och världens tillstånd av i dag behövs lite fånerier och glimten i ögat i tillvaron. Tydligen finns det hyfsat många andra som tillhör samma skara men jag hade nog ändå trott att publiken skulle vara ännu större när bandet besöker Time to Rock. Det är fullt vid kravallstaketet men tunnar ut ganska snabbt bakåt i publiken.
De som är på plats får dock en timmes prima underhållning i det strålande vädret. Visst, det är många backingtracks och norsk reggaeton, och alla låtar kanske inte är bäst, men man får ta det för vad det. Det är inte en död stund på scenen och i sina bästa stunder är låtarna, trots mindre seriösa texter, riktigt bra.
Pasadena 1994 skulle mycket väl kunnat vara en Sabatonlåt, och Armpits of Immortals är ändå skriven tillsammans med Ross the Boss. Ändå är det nog avslutande Valhalleluja som publiken väntat mest på. Vi är ju ändå i Sverige – Ikeas hemland. Betyget stannar dock på en stabil trea. Trots gott humör och full fart känns det lite som en dag på jobbet för bandet. För min del är konserten ändå en av festivalens höjdpunkter rent upplevelsemässigt. Man måste få skratta lite ibland också.
The Haunted
Betyg: 4
The Haunted är ett av Sveriges stabilaste band. Tyvärr innebär det för mig att de oftast hamnar på ett medelbetyg. Jag vill så gärna ofta ge dem ett lite högre betyg men jag tycker det blir lite odynamiskt live jämfört med på skiva; i synnerhet sången.
Bandet radar dagen till ära upp 15 klockrena käftsmällar i Knislinge och var för sig är de kanon men i slutändan summan blir mindre än delarna.
Inledande Warhead från förra årets Songs of Last Resort lägger ribban. Plattan representeras av fyra låtar och i övrigt blandas det från karriären och vi får ungefär det vi kan förvänta oss. Personliga favoriter är nog Hollow Ground och No Compromise, förutom nyss nämnda Warhead. När avslutande Hate Song, som nog också får räknas till konsertens höjdpunkter i dess galna intensitet, har jag ändå, likt Tyko Jonsson efter juldagens pilgrimsfärd, veknat lite och betyget landar på en fyra, om än med viss tvekan.
Savage
Betyg: 2
Savage är definitivt ett band jag aldrig trodde jag skulle få se live. Tyvärr är det också ett band som är starkt förknippat med en enda skiva, nämligen 1983 års Loose’n Lethal, och att Metallica spelade deras låt Let it Loose tidigt i karriären. En platta som i sina bästa stunder är en ösig pärla men vars kultstatus definitivt är större än plattans förtjänster. Lite som dagens Savage med gitarristen Andy Dawson som enda koppling till bandets originalsättning från 1978.
Tyvärr måste jag säga att dagens spelning är rätt seg trots en ny bra sångare som gör sitt bästa för att hålla tempot upp. Även om de trognaste fansen diggar känns det som att det är avslutande Let it Loose som man väntat på. Jag är glad att jag fick chansen att se Savage men jämfört med Loudness och Barón Rojo hamnar de tyvärr i bakvattnet.
Wishbone Ash
Betyg: 3
Wishbone Ash kallades in som ersättare när Foghat ställde in sin spelning på Time to Rock. I mitt tycke var det ett kliv uppåt. Om man inte känner till Wishbone Ash på deras egna meriter så kanske man känner till dem för att det är ett av Iron Maidens Steve Harris favoritband. Jag ska inte påstå att jag lyssnat mycket på bandet men de har definitivt ett gäng bra låtar av vilka vi får höra en del i dag på Time to Rock.
Konserten inleds med Bona Fide som följs av antingen Enigma eller Blowin’ Free. Mina anteckningar är lite otydliga med i vilken ordning de spelades. I övrigt får vi klassiker som Warrior, The King Will Come, Throw Down the Sword, Phoenix och ett antal till. Wishbone Ash låter verkligen musiken tala. Man kliver på scenen, räknar in och kör i gång.
Det är inte mycket till show och mellansnacket hålls kort vilken faktiskt känns lite uppfriskande med tanke på andra band som kör med mycket förinspelat. Föga förvånande är klassiska skivan Argus (1972) bäst representerad med fyra av det tiotal låtar som framförs i dag, men min favoritlåt för dagen är nog svängiga Living Proof från Just Testing (1980).
Rhapsody of Fire
Betyg: 3
Kalla mig långsint men Rhapsody of Fire har inte riktigt varit min tekopp sedan både originalgitarristen Luca Turilli och sångaren Fabio Leone lämnade bandet 2011 respektive 2016. Kanske har jag aldrig riktigt gett dem en chans sedan dess; vad vet jag? Med detta sagt så kan jag ju inte annat än erkänna att bandet spottat ur sig ett gäng hyfsade låtar under en lång karriär.
Konserten inleds med The Dark Secret, Unholy Warcry och Rain of Fury. Tempot är bra, framförandet bra och sångaren Giacomo Voli gör det han ska men det lyfter aldrig riktigt i mina ögon och öron. Det där lilla extra saknas och det blir en dag på jobbet och det räcker inte i den äta-eller-ätas-värld som power metal är. Alteriuem som spelade på festivalen under lördagen spöar Rhapsody of Fire med hästlängder. Även Dominum slår dem.
De gamla låtarna har dock en okuvlig styrka och Emerald Sword från 1998 års Symphony of Enchanted Lands blir en mäktig avslutning och en påminnelse om vad som en gång var.
999
Betyg: 4
Engelska punklegenderna 999 blir för mig en av festivalens stora överraskningar. Det är ett av de band jag mest sett fram emot men att de skulle vara så uppkäftiga och pigga efter 50 års karriär var jag inte beredd på. Efter att ha sett och hört dem inbillar jag mig att attityden är oförändrad efter alla dessa år. En gång punk, alltid punk, antar jag. Något som känns väldigt trösterikt och ger hopp i dessa dystra tider.
Två originalmedlemmar av fyra får ses som rätt bra jämfört med många andra band med en femtioårig karriär. Basisten Arturo Bassick har dock varit med sedan 1993 så han får ses som intrimmad. Ynglingen i sammanhanget är trummisen Stuart Meadows som ”bara” varit med sedan 2018. Det är som sagt uppkäftigt och energi är det inte brist på. I grunden är det tajt och välspelat men sångaren och gitarristen Nick Cashs gitarrspel är lite slarvigt, men det är punk så vem bryr sig?
Låtmässigt är det klassikerkavalkad och det är svårt att plocka ut favoriter, men Nasty Nasty, Homicide, Boys in the Gang och The Biggest Prize in Sport om jag ska nämna några. En spelning som helt klart ger mig ordentligt med energi. Missa dem inte om du får chansen att se dem live.
Crimson Glory
Betyg: 4
Crimson Glory var ett av de där banden jag inte lyssnade på så mycket på 1980-talet. De var lite för intrikata och spelade inte tillräckligt snabbt. Å andra sidan känns det rätt skönt att man inte är sämre än att man kan ändra sig på ålderns höst. Tur är väl det med tanke på att bandet imponerar. Jag märker dock av att inte ha så bra koll på låtarna för det här är musik som ändå kräver lite av lyssnaren. Det finns dock andra på festivalen som har stenkoll på vartenda ord i texterna. Helt plötsligt dyker det upp personer jag inte sett till på några andra konserter, klädda i Crimson Glory-tröjor. Med andra ord är det här en efterlängtad spelning för fansen.
Jag hör någon enstaka person muttra att ”han är ju inte Midnight” om sångaren Travis Wills. Förvisso sant men jag tycker att han gör ett bra jobb även om nog alla är överens om att ingen kan ersätta Midnight. I övrigt är det ett grymt tajt och välspelat framförande fyllt av klassiker.
Inledande Where Dragons Rule läger ribban högt. Som stort fan av Edgar Allan Poe måste nog ändå min favorit bli Masque of the Red Death men Valhalla, Azrael och avslutande Red Sharks går heller inte av för hackor. Jag tror inte något fan går besviken från dagens konsert och betyget landar på en stabil fyra.
A Tribute to Gary Moore
Betyg: 3
Med risk för att låta som en surgubbe, vilket jag i och för sig kan vara, så är jag inte så mycket för hyllningar där artister ska spela andras låtar. Då hamnar vi i gråzonen för covers och jag gillar inte coverband. Att det är Tommy Johansson som är inblandad gör det dock lite lättare eftersom han är så förbannat duktig och om någon kan tolka Gary Moore är det han. Han gör det också med hedern i behåll och med stor respekt för Gray Moores arv.
Sammantaget tycker jag dock aldrig att konserten riktigt lyfter. Det känns lite introvert trots låtskatten som presenteras. Kanske är det regnet. Kanske är det måndagen. Att Garys söner Jack och Gus Moore deltar är naturligtvis stort och hjärtevärmande, och att vi får höra outgivna Days of Heroes är kul, men där stannar det. En kul grej men inte mer även om jag har stor respekt för initiativet.
Bloodstain
Betyg: 4
När jag hör ett ungt thrashband och det känns som första gången jag hörde Metallica 1983, fast mer välspelat, då vet man att det är bra. Det bandet är Bloodstain. Jag vet att det finns många bra, unga thrashband men Bloodstain höjer sig över massan. Dels tack vare urstarka låtar, dels tack var en scennärvaro som skvallrar om stort självförtroende. Trots sin ungdom vet de vad de kan och de ber inte om ursäkt för det. Det här är så uppfriskande att inte ens det kyliga duggregnet stör mig.
Jämfört med hur det såg ut för ett år sedan är det ett betydligt mer rutinerat och vassare gäng som står på scenen och det märks. Att Oskar Lindroos tagit över sången i samband med bytet av gitarrist förra året är också ett stort lyft enligt mig. Jag tycker att hans röst passar bättre till musiken.
Vi bjuds på en överkörning deluxe som näst sista konsert på årets Time to Rock. Känslan är verkligen att man sparat det bästa till näst sist. Debutplattan kommer i september och det ska bli mycket intressant att följa de här grabbarna. De har verkligen framtiden för sig.
Erik Grönwall
Betyg: 3
För väldigt många är Erik Grönwall festivalens höjdpunkt. Det blir tydligt på det lämmeltåg av regnklädesklädda människor jag möter på min väg till presstältet för lite kameravård. De rör sig lika målmedvetet som zombierna i The Return of the Living Dead (1985) med siktet inställt på stora scenen. Som jag tidigare skrivit är jag inget för coverband och min mina stora farhågor inför kvällens konsert är att vi bara kommer att få se ett glorifierat coverband. Jag är alltså i förväg är inte lika entusiastisk som publiken.
Konserten inled med rejält med pyro och glädjande nog med Born to Break, en egen låt från Bad Bones (2026). Påföljande Headless Cross inleder en lång radda av covers som tyvärr inte bidrar positivt till helheten. Jag förstå 18 and Life eftersom Erik sjöng i Skid Row, men Alannah Myles Black Velvet som femte låt är ett farthinder av rang. House of the Rising Sun som kommer mot slutet är en fantastisk låt men en av de mest uttjatade coverlåtar jag kan tänka mig. Det är väl Sweet Home Alabama som är värre där men den slipper vi tack och lov. Troligen på grund av att Leningrad Cowboys slaktat och begravt den föregående dag. Highway Star känns också alldeles för förutsägbara men snygg publiksurfning av Erik i den låten.
Erik är en sångare av Guds nåde och han verkar vara en genomsympatisk snubbe men jag förväntar mig mer än en covershow nästa gång, för det kommer att bli en nästa gång. Erik är här för att stanna och jag kommer definitivt ge honom en chans till framöver men då vill jag höra mer eget material.
Text: Jonas Andersson, Zenobia Andersson Ferneskog och Morris Ferneskog
Foto: Jonas Andersson
