BOKRECENSION
Partners In Crime Vol. II
Alex Bergdahl och Carl Linnaeus
(Gain)
BETYG 4,5
Redan efter att ha läst de två orden Where’s Drago? på sidan tre är jag övertygad om att den här bokuppföljaren kommer att vara minst lika bra som förra årets “storebror”.
Bara att läsa kapitelrubrikerna är en ren fröjd!
Det är cirka ett och ett halvt år mellan de båda böckerna. Det kan verka snabbt jobbat och därmed läge för hafsverk. Jag är här för att säga att det är det ingen som helst risk för. Fattas bara annat; författarna har ”andats” Kiss sedan barnsben. Jag är övertygad om att mycket av det som tas upp i de båda böckerna har snurrat runt i deras huvuden i många år.
Upplägget med något av en dokumentärkänsla där fakta och författarkommentarer blandas på ett ett avslappnat och lättillgängligt sätt lyfter läskänslan. Det blir informativt och underhållande på en och samma gång; inte minst tack vare den nostalgiska känsla som genomsyrar de 365 sidorna.
Jag tycker om att Alex och Carl inte drar sig för att markera att de inte stryker medhårs och köper alla myter som målats upp genom åren. Det är inte alla som klarar av att kritisera favoritartister. Överlag är de ifrågasättande och i synnerhet när det gäller Gene Simmons och Paul Stanleys så kallade sanningar.
Läsningen är så härlig att tid och rum liksom upphör. Eller rättare sagt; jag förflyttas till den tid då Animalize Live Uncensored gick varm i den hyrda movieboxen, de otroliga mängder kassetter som jag både skickade och tog emot och det fanatiska samlandet av vinylbootlegs. Wow, vilken häftig tidsresa! Faktum är att kapitlet Uncensored & Exposed är så rykande hett att det hade kunnat resultera i en egen bok.
Sidorna 231-233 är en njutning utöver det vanliga. Ja faktum är att jag har svårt att tänka mig att det går att ha roligare med kläderna på. Då gör författarna nämligen en kort avstickare till något unikt med Asylum-turnén; Won’t Get Fooled Again (The Who) spelades ofta som extranummer. För min del var det alltid en av favoritstunderna när jag lyssnade igenom livekassetterna från turnén, eftersom Kiss gjorde en personlig och hörvärd tolkning av en redan i original finfin låt. Att både Eric, Gene och Paul delade på sången passade som en hand i en neonfärgad handske.
Dessa tre sidor – som avhandlar en pytteliten del av Kiss historia – är ett av flera exempel på att författarduon gått lite mer på djupet i den andra volymen. Det finns ännu mer kött på benen för de fans som går igång på information av alla de slag. Förra boken hade ett bredare tilltal, vilket passade bra då, men eftersom Kiss har många mer eller mindre fanatiska fans känns det helt rätt med ett intensivare grävarbete.
För övrigt är det Carl skriver på sidan 240 om sina känslor för Animalize Live Uncensored och den tid då den gavs ut är hur sött som helst. Jag bara älskar hur han sätter ord på hur många av Kiss fans kände då och fortfarande känner.
Inspelningen av musikvideon till Crazy Crazy Nights avhandlas också och det som utspelades i Grand Olympic Auditorium i Los Angeles lördag 8 augusti 1987 beskrivs på ett sportreferensaktigt sätt. Det resulterar i en sällan skådad fullträff i form av rena rama läsguldet och jag drar på munnen och skrattar högt mer än en gång.
För den som önskar andra exempel på när de gått extra hårt fram med spadarna lyfter jag fram kapitlen om vad Ace och Peter hade för sig i musikväg innan den klassiska Kiss-sättningen var född, Frehley’s Comet demolåtar och skillnaden mellan originalinspelningarna och de ommixade versionerna på storsäljande samlingsskivan Smashes, Thrashes & Hits.
Omslagsbilden är speciell och vald med omsorg. Där ses Gene och Paul sminkade och i dräkter från… Tja, några olika tidsperioder. Anledningen till detta “jippo” var att en mycket liten del av musikvideon till Rise To It innehöll en gnutta tillbakablickande. Kapitlet som heter just Rise To It handlar om allt ifrån vad Gene och Paul har för ansiktsuttryck på omslagsbilden till hur idén bakom musikvideoinspelningen växte fram. Vi kan med lätthet konstatera att detta smått märkliga sätt att knyta an till det gamla och samtidigt fortsätta framåt inte fick något som helst genomslag.
Både min inre tonåring och den medelålders man jag på något sätt har förvandlats till känner djup tacksamhet till Alex och Carl för att de gräver och gräver och… Gräver. Måtte de aldrig sluta med det.
Varför inte göra ett bokhattrick och i del tre grotta ner sig i en turnéspecial med fokus på låtarna som spelades. Vad som spelades och varför inte annat spelades och så vidare. Givetvis med kommentarer från personer som var inblandade på eller utanför scenen. Det tipset bjuder jag på!
Ja okej, jag öser på med beröm, men vad ska jag göra… Att detta stora glädjepiller i bokform ges ut pandemiåret 2020 känns minst sagt passande.
Med risk för att låta som en skoförsäljare från Montana med välsmort munläder säger jag:
Ska du läsa en Kiss-relaterad bok som är minst lika bra som Partners In Crime, ja då är det den här uppföljaren som gäller.
Magnus Bergström
