Melodiskt/trallvänligt + hårt/furiöst = hårdrockskärlek

De stora elefanterna i all ära. Frågan är ändå om inte Örebro och Brickebackens IP är platsen för Sveriges trevligaste hårdrocksfestival; Metallsvenskan. De tyngsta argumenten för detta påstående är det lagom stora festivalområdet och den vettiga planlösningen.

Musikalisk variation hör festivaler till. För den icke invigda kanske hårdrock framstår som en homogen genre, vilket är helt fel. På Metallsvenskan får vi allt från det melodiska och trallvänliga till det hårda och furiösa; från Narnias kristna budskap till Nifelheims avsevärt mindre kristna budskap. Allt utan konflikter och förenat av kärleken till hårdrocken. Tänk om världen vore som en hårdrocksfestival.

 

Fredag 140523

 

Bombus

Kritikerfavoriterna har gitarrister som sjunger i kör, en trummis det svänger om och bakom basgitarren ett blont yrväder som röjer runt på scenen som om det inte finns en morgondag.

Dessvärre kändes låtmaterialet aningens för likartat, trots bra låtar som Biblical och Enter the night, vilket gjorde att konserten aldrig riktigt lyfte.

Det ska dock sägas att publiken som hittat fram till scenen i den tidiga fredagskvällen inte var den största som skådats, men av de muntra minerna att döma hade de inget att klaga på. Gott så.

Personligen anar jag att det finns mer att kräma ur bandet och ser med intresse fram emot nästa skiva. Kanske har de då ”tappat” en del av Motörhead-influenserna till förmån för något mer eget…?

Magnus Bergström

 

Kreator

Öppningen är som vanligt urstark med Phantom Antichrist, From Flood to Fire och Endless Pain och allt känns mycket lovande när Pleasure to kill och Hordes of Chaos följer. Ljudet är bra och bandet känns osedvanligt tajt.

Men det känns lite oinspirerat och framåt mitten av setet känns det som att det går i stå. Det känns som att ilskan och aggressionen inte riktigt kommer från hjärtat i kväll. Dessutom stannar det upp lite när Mille pratar för mycket inför några låtar. Onödigt prat har man inte tid med när man kör ett relativt kort festivalset. Till och med avslutande Flag of Hate och Tormentor pratas bort.

Det här var nog den svagaste Kreatorkonserten jag har sett, vilket är lite synd eftersom den ägde rum i den stad där ett av deras starkaste album, Phantom Antichrist, spelades in.

Tack och lov är ju Kreators lägstanivå snuskigt hög, så det blir en trea, om än med viss tvekan.

Jonas Andersson

 

The Kristet Utseende

Ska jag vara helt ärlig var jag väl inte helnöjd med bokningen av The Kristet Utseende i år igen när det finns så många bra band att välja på. Till detta ska läggas att jag tycker de är lite puerila, om jag ska uttrycka mig milt. Men lik förbannat står jag där och tycker de är underhållande live. Till det bidrar naturligtvis fansens näst intill fanatiska dyrkan; fans som gladeligen lyder uppmaningen att ”tala i tungor, slicka varandra i armhålorna och dyrka Satan”.

Personligen tycker jag dock att låtlistan lämnar lite övrigt att önska. Visst får vi låtar som Excalibur, Rockar med Jesus, Bög i Buffalo och Transa i Transylvanien, men nog saknar jag Kairos fjollor och framför allt Bärs som bärs. Lite tjänstefel att inte köra den sistnämnda, och då ryker en poäng.

Jonas Andersson

 

Saxon

Som headliner på festivalens första dag visade Saxon att gammal är äldst. Likt ett dyrt årgångvin så blir de bara bättre och bättre med åren.

En perfekt festivalsetlista med en trygg blandning av ljusglimtar från hela deras sisådär 38-åriga karriär (Saxon bildades 1976), med en viss tyngdpunkt på de tidiga 80-talsrökarna, gjorde att upplevelsen stundtals blev en nostalgisk tidresa i sann NWOBHM-anda.

Låtar som Power and the Glory, Motorcycle Man, Princess of the Night, 747 (Strangers in the Night) och Dallas 1 PM gav mej rysningar av välbehag och sångaren Biff Byford, som med råge passerat 60-årsstrecket är en mycket karismatisk frontfigur med rösten i fortsatt bibehållen kvalitet.

Enda smolken var väl att gitarristen Doug Scarrat slarvade lite väl mycket med sina solon. Trevligt hur som helst!

Johan Jansson

 

Lördag 140524

 

Imber

Dagens stora överraskning nummer ett (nummer två var att Sabaton gjorde en oannonserad spelning under namnet Heroes).

Smakfulla, hårda, mörka och dystra metallriff, bra eller rent av fantastisk sång och sköna melodislingor vackert paketerat av (till största delen) självsäkra och kaxiga tjejer ger full pott.

Någonting griper tag i mitt inre; den förtvivlan och ångest som sångerskan My förmedlar bryter igenom alla mina egna försvar och trycker sig in i mitt hemligaste rum… Det är sällan någonting träffar mitt känsloliv så direkt som en ren knockout och där och då i det ögonblicket blev jag ett Imber-fan. Tack! En otacksam speltid till trots, det vill säga vid lunch på festivalens andra dag, saknade relevans för mina öron. Men eftersom de bara hade 20 minuters speltid så rymdes bara fyra låtar allt som allt, så det finns en stor anledning att leta upp mer material från detta band.

Johan Jansson

 

In Solitude

In Solitude hade potentialen att i år bli vad Primordial blev för mig på Metallsvenskan förra året: ett band som jag har väldigt dålig koll på, men som fullkomligt knockar mig. Tyvärr befinner de sig i solljuset utanför sitt rätta element. De svarta kläderna och de svarta instrumenten är ingenting mot det svarta i musiken, men svärtan förmår ändå inte döda solljuset, även om Pelle Åhman talar om ”en solig eftermiddag för utplånandet av tusen”.

Trots allt är framförandet bra och de malande, mässande låtarna är svåra att värja sig mot. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om låtpresentationerna. Lavender presenteras med orden ”dödens fitta luktar lavendel” och inför Sister uppmanar Pelle oss att ”låta fostervattnet rinna”. Underhållande, men frågan är om publiken uppfattar det som bandet tänkt sig. Jag hör mest lite fniss runt omkring mig.

På det hela taget är det ett bra gig, men inte blir jag knockad. Däremot ser jag fram mot att utforska In Solitude närmare, och framför allt mot att se dem live i en trång och mörk lokal någonstans.

Jonas Andersson

 

Amaranthe

Mitt under den soliga eftermiddagen var det Amaranthes tur att kliva upp på den största festivalscenen. Mina förväntningar var höga och de gjorde sitt bästa med den höga musikaliska kompetens som de besitter, och levererade flera av sina bästa låtar.

Bandet i sig gjorde allt rätt men tyvärr grumlades helhetsintycket rejält på grund av en ljudbild som lika gärna kunnat komma ur mitt eget arsle… Synd för deras studioinspelningar präglas av just ett mycket bra ljud.

Balansen och blandningen av olika sångare/sångerskor, hårda riff och mjuka slingor ger en intressant musik som jag gärna lyssnar ofta på. Så nu blir det att vänta in deras nästa studioinspelning istället…

Johan Jansson

 

Heroes

Kul med ett band som man inte har hört talas om tidigare. Känns lite old school med ett lakan med sprejmålad logo som backdrop. Verkar lovande. The Final Countdown dånar i PA:t. Den följs av ett bekant intro och fem snubbar som ser väldigt välbekanta ut.

Heroes visar sig vara ett coverband som gör sin första spelning. Enligt sångaren är de så dåliga musiker att de bara kan spela Sabatonlåtar. Han känner dessutom sångaren i Sabaton. Coolt! Det kanske är därför han säger fel ibland och kallar Heroes för Sabaton och därmed tvingas citera Basil Fawlty: ”Don’t mention the war. I may have mentioned it once, but I think I got away with it”.

Fem låtar får vi: To Hell and back, Carolus Rex, Attero Dominatus, Poltava och Far from the Fame. För att vara dåliga musiker gör de väldigt bra och originaltrogna versioner. De har nog en framtid i coverbandsträsket.

Skämt åsido. Det här är så klart den coolaste Sabatonspelningen jag sett. Det är verkligen spontant och spelglädjen är oslagbar. Överraskningsmomentet spelar naturligtvis in, men att stå på armslängds avstånd från ett band man gillar och som vanligtvis spelar på de stora scenerna är en enorm känsla. En poäng för varje låt ger ett rättvist betyg.

Jonas Andersson

 

Thundermother

Jag såg Thundermother ett par gånger förra året och blev väldigt imponerad. Ändå är det Thundermother jag ser i dag ett betydligt vassare band. De är tajtare, mer avspända och betydligt självsäkrare.

Claire visar sig verkligen vara en tillgång som frontfigur och hennes röst är mycket kraftfullare än jag minns den. Den har både styrka och renhet och sitter helt enkelt som en knytnäve i mellangärdet.

Giget består naturligtvis av större delen av debutplattan, och jag måste säga att materialet gör sig bättre live än på skiva.

Thundermother är verkligen ett liveband i ordets bästa bemärkelse. Det de gör bra på skiva gör de helt suveränt live. Precis som det ska vara.

Jonas Andersson

 

Pentagram

Jag såg Pentagram första gången förra året på Metaltown och det var stort för mig att äntligen få se dem live. På Metallsvenskan i år är det ännu större, snudd på episkt, för nu är Victor Griffin tillbaka på gitarr. Ingen skugga över bandet förra året, men med Griffin känns det mer på riktigt med tanke på hans historia i Pentagram. Hans gitarrspel under kvällen är också ett skolexempel på hur tunga metallriff ska spelas. Bobby Liebling är inte den enda legendaren i Pentagram.

Ska man prata inlevelse räcker det förresten att säga just Bobby Liebling. Han äntrar scenen med den tunna kroppen draperad i en färgglad tröja och det yviga håret som ramar in de insjunkna kinderna och ger under de följande 50 minuterna exempel på ett minspel och kroppsspråk som inte är av denna världen. Det som hos någon annan skulle riskera att vara skrattretande är här så fullkomligt naturligt. Det är ingen image, det är Bobby Liebling.

Bland låtarna som avverkas får vi bland annat höra Death Row, All your Sins, Sign of the Wolf, Forever my Queen, Be Forewarned och Relentless. Totalt nio låtar utan några svaga kort. Att Bobbys röst dessutom har sådan styrka när han sjunger är märkligt med tanke på att det knappt går att uppfatta ett ord av mellansnacket.

Publikresponsen är bra, men jag undrar ändå hur många som är där för att det är Pentagram som spelar och hur många för att det är Bobby Liebling, känd från dokumentären Last Days here. Det kanske inte spelar någon roll. Det viktiga är att ett bra band äntligen får det erkännande de förtjänar.

Jonas Andersson

 

Black Trip

Jag gillar Black Trips debutplatta skarpt och såg verkligen fram mot att få se dem live. Tyvärr känns det lite trevande och inte helt tajt till att börja med. Efter några låtar känns det tajtare, men den där känslan av lojhet hänger kvar trots att Tvar Dabla låter jäkligt bra och att vi får en cover på Riots Outlaw. Jag upplever aldrig någon riktig glädje hos bandet. Ljudet är inte helt på topp heller.

Till råga på allt slutar allt i ett antiklimax när bandet inte får spela klart, utan strömmen bryts. Jag ska erkänna att jag inte vet om det berodde på att de dragit över tiden eller något annat, men lite snopen avslutning blev det nog för alla inblandade.

Jonas Andersson

 

Nifelheim

Den ökända duon ”Bröderna hårdrock” stod tillsammans med sina bandmedlemmar för festivalens mörkaste inslag.

Jag får en fantasibild av när de här båda bröderna sitter hemma vid frukostbordet och äter blodig råbiff och på bred Göteborska diskuterar scenrekvisitan:

– Du brorsan, nu har vi vilddjurets tal 666, upp och nedvända kors, pentagram, benknotor, dödskallar, tvåtusen fyrtumsspik i våra läderstövlar och nitarmband och våra skitigaste kalsonger på oss. Finns det något sätt vi kan bli ännu ondare på?

– Jag vet; vi snickrar ihop en likkista i barnstorlek, det är ren onska!

– Perfekt brorsan, perfekt!!!

Nifelheims black metal och alla ondskefulla attribut är mycket underhållande, men samtidigt lite hjärtskärande på något vis…

Tog deras mamma fel på vällingpulvret och råttgiftet när hon matade de båda tvillingbröderna, för ettrigare och ilsknare attityd går inte att hitta än hos just ett missnöjt spädbarn. Riktig ondska för mig är när folk sitter hemma och bygger sina egna bomber, lägger i väskor som de sedan bär ut på staden och spränger.

Nifelheim däremot visar bara upp sin tolkning av en mörk världbild. Frågan är dock hur mycket de själva tror på sina egna texter som till exempel ”Storm of Satans Fire”?

Johan Jansson

 

Horisont

Om In Solitude misslyckas med att göra vad Primordial gjorde för mig förra året, så lyckas Horisont desto bättre.  De är det där bandet som jag har dålig koll på, men som knockar mig.

70-talsdoftande hårdrock med suverän sång och sköna gitarrslingor, och dessutom bra ljud. Musiken rör sig mellan Deep Purple och November; bluesig hårdrock men åt det lite proggigare hållet.

Jag får dessutom lite Thin Lizzy-vibbar av de dubbla gitarrerna. Sången å andra sidan tycker jag drar mer åt Robert Plant-hållet.

Det känns som att Horisont gör allt rätt, och när sista tonen klingat ut är det bara att kapitulera och rusa till merchtältet och inhandla Time Warriors på vinyl och en t-shirt och gottgöra att jag har förbisett dem tidigare. Förlåt grabbar!

Jonas Andersson

 

Helloween

Headliner på festivalens andra dag förpliktigar men då de under sitt 75 minutersset klämmer in både trumsolo och lång utdragen allsång (flera gånger dessutom) så blir det lite tröttsamt…

I övrigt var Helloween som vanligt bra och blandade setlistan med låtar från hela karriären. Bland andra Starlight, I want out, If I could fly, Future world etc. Öppningslåten Eagle fly free sitter lika säkert som tysk industriell högteknologi. Powermetal i sin ursprungsform med andra ord!

Vill man ha mer och fler klassiska låtar ska man hellre se Helloween när de är ute på en vanlig turné, där de inte måste flörta med en trög och trött festivalpublik… Bra var det i alla fall.

Johan Jansson

 

Foto: Jonas Andersson, Magnus Bergström, Johan Jansson, Daniel Östby

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>