Sweden Rock Festival 2014

Norje, Sölvesborg, 4-7 juni

Publik: 33.000/dag (slutsålt)

Årets toppnamn var Black Sabbath, Alice Cooper och Volbeat. Mest fokus på förhand var det på om de förstnämnda veteranerna skulle leverera. Svaret blev ett rungande ja och samtidigt ett mellanfinger till alla som förkunnat att Ozzy Osbournes röst är historia.

Ljudet var genomgående bättre än vanligt. Kanske har en del av vinstmiljonerna lagts på att uppdatera ljudutrustningen? Med det sagt fanns det ändå enstaka ljudminus och det var synd och skam att Skandinavien-exklusiva Dark Angel drabbades (deras musik kräver toppljud för att komma till sin rätt).

Startfältet ansågs av många som lite klenare än vanligt men med facit i hand fanns det inte mycket att klaga på. Det skulle i så fall vara den ganska uppenbara bristen på ”hårdare” inslag. Å andra sidan har festivalen gjort sig känd för sin inriktning på det melodiska och folkliga, så varför klaga

En sak är helt klar; Sweden Rock Festival är en dos välgörande musikhälsokost som, i likhet med undertecknade, tusentals är i behov av. Vi ses igen!

Torsdag 5 juni


TRANSATLANTIC

Betyg: 2,5

På papperet är allstarsbandet Transatlantic (första konserten i Sverige på SRF) hur intressanta som helst.

Och nog för att Neal Morse (Spock’s Beard), Mike Portnoy (ex-Dream Theater), Roine Stolt (Flower Kings) och Pete Trewavas (Marillion) bjöd på härliga instrumentala uppvisningar, men det gick ändå inte att skaka av sig känslan av att det här ska avnjutas inomhus. Utomhus tidigt på eftermiddagen – ackompanjerade av en rejäl och ihållande regnskur – funkade det inte optimalt.

Slutomdömet blev därför godkänt, med en förhoppning om ett framtida turnéstopp i Sverige i egen regi.

BLACK STONE CHERRY

Betyg: 3,5

Rain Wizard, Lonely Train, Blind Man, White Trash Millionaire  och Me and Mary Jane. Inte illa av så unga musiker att redan sitta på en sådan låtguldgruva. Givetvis spelades dessa tillsammans med andra smakprov ur biografin.

Det svängde rejält i god 70-talsstil och alla som har en förkärlek till den stilen fann knappast något att anmärka på.

Själv kan jag inte blunda för att det med jämna mellanrum känns som att man hört det här förut och att det gör sig mycket bättre på en mysig rockklubb.

Extra plus till bandet för att de kämpade ordentligt för att få fart på publiken och lyckades bra. En del på gräsmattan var nämligen mer än lovligt sega när det duggregnade…

Det är då rutin från massor av turnerande kommer till sin rätt.

EYES WIDE OPEN

Betyg: 3

Wings of Redemption är en låt så stark att enbart den var orsak nog att kolla in värmlänningarna.

Som relativt okänt band är det ingen lätt sak att engagera en, vid det här laget, ganska bortskämd SRF-publik. Med tanke på det fick den hyfsade publikskaran som samlats anses som helt okej.

Från scenen serverades modern metal i stil med In Flames (för ett par skivor sedan) och den som går igång på det kan ha en ny musikvän I Eyes Wide Open. Det är inte direkt nyskapande men de gör det bra.

ROB ZOMBIE

Betyg: 3,5

Rob och hans mannar var klart bättre än vid senaste SRF-besöket (2011) utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Kanske var jag själv mer i behov av partyhårdrock den här gången?

Hur som helst gick det inte att värja sig emot svänget i låtar som till exempel Sick Bubblegum och Am I Evil? (Diamond Head-cover). Däremot var More Human Than Human lika tjatig som vanligt; det hjälpte inte ens med Robs publikfrieri, då han klev ut i publiken.

ALICE COOPER

Betyg: 3,5

Egentligen är det ett mirakel att 66-årige Alice står på scenen 2014; mannen har trots allt ett mycket hårt liv bakom sig, som skulle ta livet av de flesta.

Över huvud taget var framträdande förvånansvärt vitalt och då tänker jag inte bara på Alice själv utan hela bandet. Att spela samma klassiska låtar kväll efter kväll och ändå få det att framstå som en happening är proffsigt ut i fingerspetsarna.

Alice sångröst lämnade emellanåt en del i övrigt att önska men – handen på hjärtat – någon skolad sångare har han aldrig varit. Det är känsla som gäller och det i kombination med underfundiga texter är aldrig fel.

Humor är nämligen alltid en del av texterna/showen och i Department of Youth utspelades följande lilla pärla till meningsutbyte (med en snopen Alice-min som följd):

– We got the power, skanderar bandet.

– Who gave it to you? frågar Alice.

– Justin Bieber, svarar bandet (i originaltexten svarar de Donny Osmond).

Den så kallade graveyarddelen med fyra coverlåtar skrivna av döda artister ”från förr” (The Doors, The Beatles, The Jimi Hendrix Experience, The Who) låter intressant på papperet – och det handlar om bra låtar i bra versioner – men Alice egna låtar hade ändå varit att föredra. Som det nu blir utelämnas några givna inslag och det känns inte rätt, speciellt inte på en festival.

Av de 24 (!) låtar som spelades var gåshudsframkallande Ballad of Dwight Fry, givetvis med Alice i tvångströja, i en klass för sig.

Till sist fick alla hårdrockare en liten ”present” när den obligatoriska avslutningslåten School’s Out kryddades av gästinhopp från Rob Zombie och John 5.

DARK ANGEL

Betyg: 3

We Have Arrived. The Burning of Sodom. Time Does Not Heal. Welcome to the Slaughterhouse. Death is Certain (Life is Not). Fem thrashlåtar av yppersta klass.

Gene Hoglan (Testament, Dethklok). En trumslagare av yppersta klass.

Som synes ovan fanns de rätta ingredienserna för en konsert av yppersta klass, dessutom en Skandinavien-exklusiv sådan. Synd och skam då att ljudet genomgående var ganska rörigt, något som givetvis inte passar de avancerade låtstrukturerna.

Känslan av att ha varit med om en smått historisk konsert i blekingenatten överväger ändå när betyget delas ut.

 

Fredag 6 juni

 

KVELERTAK

Betyg: 2

Sångljudet var inget vidare (för lågt mixat?) och då hjälpte det inte att musiken för det mesta i sedvanlig Kvelertak-stil satt som en keps.

Men ärligt talat; nog vore det bättre om de framöver styr upp alla låtidéer för att få till välbehövlig ”luftighet”? Eller också är det precis så här det ska låta 2014 och en 70-talist som jag inte fattar grejen…

ANNIHILATOR

Betyg: 4

Efter bara några minuter slog det mig att låtlistan var smått modig för att framföras på en festival. Numera sällan spelade örhängen knuffade nämligen bort några av standardinslagen. Det gjorde att emellanåt stod en del i publiken som frågetecken, medan andra samtidigt såg ut som att de fått en tidig julklapp.

Klart bäst var Deadlock, Set the World on Fire, Alice in Hell, W.T.Y.D. och Phantasmagoria.

Ljuder var finfint balanserat och alla instrument fick sin rättmätiga plats.

Jeff Waters spelade inte bara gitarr ”out of this world”; han visade också upp festivalens fulaste artistfrisyr (skallig med jättekort mohikansträng i mitten).

KAMELOT

Betyg: 3

Det är inget snack om att Sweden Rock-publiken och Kamelot tycker om varandra; åtskilliga var nämligen på plats på den stora gräsmattan framför Festival Stage.

Ett taggat band sparade inte på krutet, varken musik- eller effektmässigt;

och som bonus bjöds det på finfina insatser av gästande sångfåglarna Alissa White-Gluz (Arch Enemy) och Elize Ryd (Amaranthe).

Låtmässigt stack trion Rule the World, Ghost Opera och March of Mephisto ut mer än övriga.

Det är dock bara att konstatera att emellanåt blir hela paketet lite väl enformigt och wow-faktorn därför uteblir.

W.A.S.P.

Betyg: 3,5

Liksom senast Blackie & co var på svensk mark handlade det om ”30 Years of Thunder” och jag och många med mig tackade och tog emot.

Det fanns ändå störande inslag som drog ner helhetsbetyget; de temposänkande  balladerna. Visst har Blackie en röst som passar perfekt i ballader, men på en festival blir det lätt lite avslaget på publikplats när det inte spelas skråla-med-låtar. Festen kommer av sig liksom.

Öppningen var i alla fall inget annat än magisk med On Your Knees och The Torture Never Stops. Givetvis var också I Wanna Be Somebody (med ett för dagen ovanligt piggt allsångsparti), The Crimson Idol-medleyt och Chainsaw Charlie (Murders in the New Morgue) lika magiska.

Avslutande Blind in Texas föll dock platt i och med att strömmen ”dog” i slutet. Mycket snopet och Blackie såg inte glad ut när han gick av scenen…

BLACK SABBATH

Betyg: 4

Ozzy i bättre röstform än på evigheter, i synnerhet jämfört med novemberkonserten i Stockholm. Bara det en anledning till det höga betyget.

Tony Iommi, Geezer Butler och Tommy Clufetos var lika stabila som vanligt och det är värt att lyfta fram den sistnämnda och hans sköna groove.

En annan anledning till ett högt betyg var givetvis de odödliga klassikerna som radades upp på löpande band. Fairies Wear Boots, min absoluta Black Sabbath-favorit, svängde som aldrig förr och var klart vassast denna gång.

Ett liiiiitet minus delas ut för att Ozzy ändå slirade en del i de nya 13-låtarna. Ja och i och med det rök alltså toppbetyget…

U.D.O.

Betyg: 3

Udo Dirkschneider är pålitlig; han och hans mannar har aldrig en dålig dag på jobbet. Motsägelsefullt nog ligger också en svaghet i det; då och då är känslan av förutsägbarhet lite väl påtaglig.

Men ingen (pålitlighets)regel utan undantag. Herr Dirkschneider var aningens vimsig i Future Land och sjöng refrängen om och om igen, allt medan gitarristen tålmodigt log och väntade på att få dra igång gitarrsolot (jodå det kom till slut).

För övrigt vore det intressant med en U.D.O.-konsert utan Accept-klassiker. Jo då, du läste rätt. Så bra är solomaterialet.

 

Lördag 7 juni

 

MADAM X

Betyg: 2,5

Hälften musik, hälften image.

Det vickades på rumpor, det viftades med tungor och det gjordes utmanande höftvickningar.

Det spelades också låtar av varierande kvalitet. För i ärlighetens namn är det just låtarna som är akilleshälen för årets-comebackband-nummer-ett; ett flertal är inte bara standardhårdrockslåtar, de är också väl lika varandra.

Men visst funkar She’s Hot Tonight, Reserve the Right to Rock och High in High School (bandets enda hit) alldeles ypperligt.

Chris ”Godzilla” Doliber (bas) är en speciell uppenbarelse; han både ser ut och uppför sig som en vilde. Han lyckas med konststycket att banka sönder inte bara en utan två basgitarrer och vid det ena tillfället slå pannan blodig….

Övriga bandmedlemmar utmärkte sig också – på det musikaliska planet. Maxine Petrucci (gitarr) Roxy Petrucci (trummor) och Bret Kaiser (sång) gjorde nämligen näst intill felfria insatser.

Svårt att tro att den här sättningen inte har spelat tillsammans sedan 1985, då Bret lämnade skutan.

Fortsättnng lär följa i en eller annan form…

DANGER DANGER

Betyg: 4

Frontmannen Ted Poley (eller ”mannen, myten, skrevet” som basisten Bruno Ravel presenterade honom) strålade ikapp med solen. Han var för dagen på så gott humör att han knallade ner från scenen och sjöng balladörhänget I Still Think About You promenerandes runt bland publiken på gräsmattan.

Danger Danger spelar den bästa av ”pudelhårdrock” och när krutröken lagt sig natt till söndag framstod de som festivalens största positiva överraskning. Snacka om att golva publiken!

Rock America, Under the Gun, Bang Bang och framför allt MTV-hiten Naughty Naughty var de godaste russinen i kakan.

Sedan får man tycka vad man vill om förinspelad körsång…

SODOM

Betyg: 4

Klockrent ljud, en klockren låtlista och ett band som visade prov på perfektion i välkänd tysk stil.

Med andra ord ett givet val för metalskallar som vill ha sin thrash serverad med en gnutta punk.

Önskas motivering till betygsfyran är det bara att läsa: An Eye for an Eye, Surfin’ Bird, The Saw is the Law. Iron Fist (med gästsångare och Onkel Tom Angelripper i Lemmy-solglasögon), Outbreak of Evil, Agent Orange, Ausgebombt, Sodomy and Lust och Stigmatized.

Men det bästa sparades till sist. Den avslutande dubbelmackan Remember the Fallen och Bombenhagel var så bra att jag nästan grät av glädje.

Y&T

Betyg: 3,5

Klart bra insats av sverigefavoriterna men publikresponsen var ändå en blandning av bra och samtidigt lite avvaktande. Det sistnämnda kunde säkert tillskrivas solgasset och dagen-efter-känslan hos många av åskådarna.

Den ultimata konsertöppnaren (och min personliga favorit) Mean Streak inledde och det var både bra och dåligt – det kan ju liksom inte bli bättre efter det.

Finfina balladen Don’t Be Afraid of the Dark och den lite ”smörigare” Contagious var ytterligare två av vassaste korten i Dave Menikettis skjortärm denna dag.

Dave är en bra låtskrivare, sologitarrist och sångare med många år i branschen, så det kändes på något sätt helt rätt att han fick sola sig i glansen på Festival Stage. Sedan är det en annan femma att bandet gör sig mycket bättre på en intim klubbscen…

WITHIN TEMPTATION

Betyg: 4

Samtliga nya låtar och superhiten Ice Queen satt klockrent och det gick inte annat än att stå och gapa av förtjusning.

 

Under de fyra festivaldagarna var ett flertal stora scenpersonligheter i farten, men förstaplatsen gick utan tvekan till Sharon den Adel – glädjespridaren nummer ett. Hon har karisma och röst som går rakt in i musikhjärtat.

Lägg till en snygg scenproduktion med stor bakgrundsskärm, trappor, en hel del eld och ett ljud som på skiva. Det går inte att begära mer.

Apropå bakgrundsskärmen fungerade den extra bra i duettlåtarna, då Sharons sångpartners passerade revy.

Men… Några låtar är aningens för lika och där ryker fullpoängaren.

Intressant iakttagelse: Sharon stod upp i kampen mot rasism när hon talade direkt från hjärtat om den avsmak hon känner för vissa länders EU-valresultat.

TED NUGENT

Betyg: 3,5

Wow! Än har gubben krut i bössan – förlåt gitarren – och i munnen. Även i skrevet får man förmoda, baserat på att snacket till minst 90 procent var sexrelaterat.

Läckra gitarriff varvades med ovan nämnda kulsprutesnack (som oftast var underhållande men emellanåt tenderade att dra ut lite väl mycket på tiden).

Den supersvängiga versionen av Wango Tango var klart vassast i en väl sammansatt låtlista.

Jämfört med SRF 2006 var det en aningens bättre konsert, mycket tack vare förstärkningen i form av sin klassiske parhäst Derek St. Holmes (gitarr och sång).

FLOTSAM AND JETSAM

Betyg: 4

Doomsday for the Deceiver, Dreams of Death, Hard on You och No Place for Disgrace.

Fyra thrashklassiker som på egen hand fixar betygsbiffen. Ett tajt band med bra sång backar upp betygsättningen till 100 procent.

Perfekt underhållning i sommarnatten!

VOLBEAT

Betyg: 3

Tretton år och fem skivor in i karriären fick Michael Poulsen och hans manskap, inklusive Rob Caggiano (ex-Anthrax) på gitarr, äran att vara huvudnamn på avslutningsdagen.

De gjorde det bra men trots hjälp av en läckert designad scen, dito ljus och pyro kändes det ändå som att de inte riktigt var mogna uppdraget.

Än är bäst att tillägga, för det kommer inte att dröja innan de växt i skorna fullt ut. Det räcker att kolla in de starkaste korten i låtlistan för att haja det: Sad Man’s Tongue, Fallen, Evelyn (med L-G Petrov/Entombed), Still Counting och Guitar Gangsters & Cadillac Blood.

ARCH ENEMY

Betyg: 4

70 minuters speltid bevisade att underbart är kort, åtminstone när det handlar om melodiös death metal. Det säger en del om hur stark konserten var, med tanke på att jag är ett stort fan av långa konserter.

Nya sångerskan Alissa White-Gluz då? Jodå, hon sjunger minst lika bra som Angela Gossow och är en ännu starkare scenpersonlighet som inte står stilla många sekunder (snacka om att vara snudd på övertänd).

Nykomlingarna War Eternal och As the Pages Burn passade perfekt tillsammans med klassiker som Ravenous och Nemesis.

En festivalavslutning som värmde störtskönt i den kyliga Blekingenatten.

Text: Carina Bergström, Magnus Bergström och Alexander Bergström

Tre generationer Bergström tycker till om SRF 2014:

Carina

1. Black Sabbath. En stor upplevelse levererades av Ozzy & co denna magiska kväll.

2. Danger Danger. Sångaren Ted Poley gav publiken det den ville ha.

3. Volbeat. En ny bekantskap som gav mersmak.

4. Alice Cooper. Jag säger bara Poison!

5.~Within Temptation. Stor show både musikaliskt och visuellt.

Outsider: W.A.S.P. Hårdrockens introduktion i familjen Bergström hösten 1984 = nostalgi.

Minus:~Mitt val att se~Electric Banana Band, när jag hade~chansen~att upptäcka ny spännande musik istället.

Magnus

1. Annihilator. Alltid bäst och dessutom är Jeff Waters alltid bäst på sexsträngaren.

2. Black Sabbath. Med låtar som kommer att leva för alltid går det inte att misslyckas.  Ozzy Osbourne hade dessutom en bra dag på jobbet.

3. Within Temptation. Inte bara starka låtar och stor show; bakom mikrofonen finns skönsjungande Sharon den Adel – glädjespridaren nummer ett.

4. Arch Enemy. 70 minuters speltid är beviset för att underbart är kort, åtminstone när det handlar om greatest hits i genren melodiös death metal.

5. W.A.S.P. När klassikerna från 1984 års debutskiva kombinerades med ett ”The Crimson Idol”-medley uppstod ljuv musik.

Outsider: Alice Cooper. Effektfylld och välregisserad show av en stor artist, som hade god hjälp av vasst gitarrspel signerat Orianthi Panagaris.

Minus: Att mina gamla thrashfavoriter Dark Angel och Flotsam And Jetsam inte fick plats på fem-i-topp.

Alexander

1. Black Sabbath. Ozzy tog revansch för den kassa sånginsatsen på Friends i november och tillsammans lät de bättre än någonsin!

2. Arch Enemy. Innan Arch Enemy klev upp på scenen hade jag inte hört en sekund med nya sångaren Alissa. När hon hade tagit sin sista ton för dagen, kunde jag bara konstatera att de hittat rätt ersättare för Angela Gossow.

3. Kvelertak. Trots dåligt ljud på sången, så är jag positivt överraskad av norskarna, som dock borde spelat senare – på en mindre scen – för bättre stämning.

4. Volbeat. Danskarna blir bara bättre i takt med att de blir större och är nu ett dragplåster de flesta festivaler vill åt.

5. W.A.S.P. Bara att få höra Wild Child ger en säker plats på min lista.

Outsider: Annihilator. Spelade nästan till sig en plats på min lista, men tyvärr kändes det som att någonting saknades på just det här giget.

Minus: Att jag missade Crowbar på onsdagen.

 

Mer bilder…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>