Hemma bra, men borta bäst

Foto Daniel Falk 1

Band: Opeth
När: 2015-10-04
Var: Stockholms konserthus
Betyg 3,5 av 5

Bäst: The Baying of the hounds
Sämst: Bristen på pärlor från 90-talet
Inför ett fullsatt Stockholms konserthus inleder Opeth sitt 25-årsjubileum med att framföra ”Ghost Reveries”, som i år har tio år på nacken, i sin helhet.

Foto Daniel Falk 2

Opeth inleder med ett förvånansvärt trött framförande av ”Ghost of perdition”. I en grötig ljudbild bör tilläggas.

Det stockholmsbördiga bandet tar sedan ta revansch i följande ”The baying of the hounds”, en raritet i liverepertoaren, där konstrasterna mellan Mikael Åkerfeldts vackra rensång och bestialiska vrål framkallar gåshud. Likaså sitter ”Reverie/Harlequin forest” som ett smäck.

Förvånansvärt nog är Mikael Åkerfeldt otroligt sparsmakad med orden. Till vardags är denna frontman kungen av pinsamma, men också underhållande, mellansnack. Nu blir i stället tystnaden mellan låtarna pinsam.

Det visar sig vara nervositet som spelar honom och resten av bandet ett spratt. Vid ett senare tillfälle under kvällen medger Åkerfeldt att han hatar att spela på hemmaplan.

Den första akten kan summeras som aningen konstlad och stel; bandet plöjde av den ena ”Ghost Reveries”-dängan efter den andra, utan krusiduller och utan energi. Som ett påtvingat måste för sakens skull. Lill Lindfors hade blivit besviken; musik ska ju sjungas utav glädje – ej plikt.
Desto mer avslappnat och energiskt blir det under den andra akten där färskingar som ”Eternal rains will come” och ”Cusp of eternity” blandas med ”Master’s apprentices” och ”The leper affinity”, som nu har blivit tonåringar.

Basisten Martin Mendez är lika coollugn som vanligt, medan Martin Axenrot, i mina ögon en av världens bästa trumslagare, briljerar sedvanligt bakom trummorna. Dessutom nyttjar klaviaturet konserthusets akustik till fullo, men stundtals dränks dock såväl sång som gitarrer av Joakim Svalbergs ihärdiga plinkande på keyboarden.

Någon pompa och ståt, som man hade förväntat sig på ett 25-årsjubileum, blir det aldrig någon fråga om – om man bortser från lokalen och den bitvis läckra ljussättningen.

Foto Daniel Falk 3

Men i det stora hela är undertecknad nöjd med kvällen och bandets insats. Trots den något tillknäppta stämningen under den inledande akten är Opeth fortfarande Opeth, en av metalvärldens kraftfullaste akter.

Episka alster från 90-talets black metal-osande dagar lyser dock med sin frånvaro. Inte ens ”Demon of the fall” hamnar på kvällens reviderade setlist. Jag fortsätter att drömma om den dagen då jag får höra ”Black Rose Immortal” live. Kanske på bandets 30-årsjubileum? Hoppet är det sista som överger en…

Text: Sofia Bergström 

Foto: Daniel Falk, framednoise.com 

 

Låtlistan

Akt 1:
1. Ghost of perdition
2. The baying of the hounds
3. Beneath the mire

  1. Atonement
  2. Reverie/Harlequin forest
  3. Hours of wealth
  4. The grand conjuration
  5. Isolation years

Akt 2:

  1. Eternal rains will come
  2. Cusp of eternity
  3. The leper affinity
  4. To rid the disease
  5. I feel the dark
  6. Voice of treason
  7. Master’s apprentices

Extranummer:
16. The lotus eater

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>