Kick up a row – they’re the Supermonstars!
(Michelle skriver med kursivt, Sara som normalt)
Dagen D var kommen och precis som planerat så kom vi INTE upp i tid. Jag vet inte vad det är med oss – men vi är verkligen helt tappade bakom ett vägflak med sådant här. Trots detta, och ett par offrade ögonskuggor senare begav vi oss in mot konsertarenan för att börja köa inför konserten.
Vi blev LITE förvånade över hur ”mycket” folk som faktiskt redan var där, vi kom själva runt tre-tiden, och hade hoppats det skulle vara lite färre, men ingen skada skedd!
Nu till en viktig grej. När man hör Spanien tänker man direkt att det är sol, värme och mys. Inte denna vecka. Denna veckan var det kallt, mulet och regn. Och även när vi satt och köade, öppnade himlen sig. Såpass att undertecknad gömde sig under sin svenska Lordiflagga för det lilla skydd som kunde ges.
Medan Sara springer iväg för att hitta en toa sitter jag med en klump i halsen och stirrar ner på min mobil. Då jag varit i kontakt med en representant från Lordis läger väntar jag otåligt på svar. Inte långt efter hör jag hur någon pratar snett höger ovanför mitt huvud. Jag kan inte identifiera människan, men ser direkt vad han håller i handen.
10 Meet n Greet-pass som ska ges ut.
Shit.
Jag hinner inte reagera tillräckligt för att förmå mig att fråga om hur det blir med våra pass innan samtliga pass är utdelade och killarna är borta lika snabbt som de kom. Fy, vad det svider i ögonen. Det enda jag vill är att jag ska få svar innan jag bryter ihop, och bryter jag ihop så vill jag helst att Sara ska ha kommit tillbaka så jag har en bra anledning att snora ner Saras kavaj. Min offrar jag inte lika lätt.
Inte långt efter kommer hon tillbaka och frågar hur det är fatt. Jag kan bara tänka mig att jag såg ut som om någon sugit ut all min glädje i kombination att all världens choklad är borta. Jag förklarar läget, får en klapp på axeln om att det löser sig, och några pommes att tröstäta.
Jag tar upp mobilen igen, och får en mindre hjärtattack. Jag har fått svar. Åter igen svider det i ögonen, men den här gången av lyckan och tacksamhet.
Vår simpla önskan är beviljad; Vi ska få träffa dem.
Med detta sagt, så var det snart dags för insläpp. Sagt och gjort. Vi kutade ner för trapporna, fram till gubben med gästlistan, fick våra pass och stack sedan in i arenan. Som var pytteliten. Så det var helt smockat på första raden, så vi bestämde oss för att dra oss tillbaka, ibland kan det ju vara kul att se på avstånd. Vi hittade en liten upphöjning, som var som ett vip bås på en nattklubb, vilket detta var, och där slog vi upp vårt svenska läger.
Vi drog till merchen för att snacka lite skit med vår svenska landsman i Dirty Passion’s merch och införskaffade oss lite Lordi och DP merch innan vi rusade tillbaka till våra platser inför Dirty Passion’s set.
Dirty Passion levererade ett starkt och energiskt sett rakt igenom. De hade en relativ god publik respons – vi blev imponerade. De verkade pepp att vara på scenen, och sådant gillar vi.
En liten rolig anekdot är när sångaren ber bassisten att introducera nästa låt och han tar sig tiden att peka ut vår flaga för ALLA i arenan (vilket är typ 100 personer, så inte så många tyvärr). We loved it, thank you!
De lämnade scenen och under tiden vi väntar på Hollywood Groupies kommer det fram ett par spanjorer och ber om att få ta bild med oss och flaggan. Rätt som det är, så äntrar Hollywood Groupies scenen och succén är ett faktum.
Kolla här. Hollywood Groupies är ett band jag på något konstigt vänster snubblade över för en massa år sedan, ett band jag verkligen gillat och hoppats att en dag få se. Förstår ni min LYCKA av att se att de RÅKAR bli förband till Lordi på en av deras bästa turneér?! Alltså, jag vet inte om jag var mer exalterad över att se Lordi eller deras förband, för båda två är så jäkla grymma.
Deras sångare, Foxy är sjukt karismatiskt och lyckades mirakulöst nog dra med sig publiken ännu mer. Även de, liksom Dirty Passion var sjukt framåt och levererade ett gig i toppklass! Längtar tills jag får se båda banden igen.
MEN. Efter att de gått av scenen började den intensiva väntan för stjärnorna, för monstarsen, för de stora för de mäktiga… Lordi. Och innan vi visste ordet av det, så var ”God of Thunder” igång.
”Estimated Time of Arrival” drog igång och Mana kom på scenen. Det är nära nu. Resten av bandet kom på scenen, och de startade rivhårt med ”Nailed By The Hammer Of Frankenstein”. De forsatte strongt med ”This is Heavy Metal” innan det var dags för stor-hiten ”Hard Rock Hallelujah”.
Som fjärde låt på listan kommer min personliga favorit. ”Deadache”.
Alltså ni förstår inte. Jag har inte ord för hur bra den här låten är. Vilket mästerverk den här låten är. Och hur glad och tacksam jag är, att låten är tillbaka i setlisten. Jag har saknat den något sjukt, och hoppades verkligen att den skulle vara tillbaka för Scare Force One.
Efter ”Deadache” var det dags för Hellas lilla solo. Det börjar med att hon spelar sin låt, ”Hella’s Kitchen” och en barnvagn rullas ut och en kvinna äntrar scenen för att titta till den stackars moderlösa barnet. Såklart, detta är väl Lordi, så hoppar monsterbebisen upp och hugger tag i kvinnan till hennes stora skräck.
Med det, tackar Hella för sig och resten av bandet kommer ut på scenen igen till tonerna av introt till ”Hell Sent In The Clowns”. Clownerna kommer ut på scenen och kastar både blod och konfetti på alla som är i publiken.
”Blood Red Sandman” var nästa på listan innan det var dags för Mana’s solo. Mana’s solo består av att en flygvärdinna kommer in med en skynkesklädd dödskalle som får liv, något som Mana lyckas kontrollera, som den duktiga pastorn han är. Detta följs naturligtvis upp av ett trumsolo som heter duga innan resten av bandet kommer tillbaka på scenen och de alla sluter upp i ”Give Your Life For Rock n Roll”.
På varje turné så burkar Lordi kasta in ett litet påskägg, något som blir lite extra speciellt för alla diehard fansen, och så gjorde de även nu. Den här gången var denna låt ”Don’t Let My Mother Know”. Och alltså… Vi båda två älskar den här låten. Vi dog båda två lite på insidan när vi såg att den skulle vara med, och den var helt fantastisk live.
Efter denna lilla pärla var det dags för OX att ha sitt solo, dock något nedskalat, normalt sett misshandlar han piloten av flygplanet (Scare Force One) men denna gången var det bara spel. Detta mynnade snart ut i ”How To Slice A Whore” som var lika häftig som vanligt!
”It Snows in Hell” var nästa på listan och här… blev det ju lite problem. Normalt sett när det är ”It Snows in Hell” så brukar vi hänga upp och ner och titta på de underifrån. Detta var ju svårt i och med att vi inte stod framme vid staketet, men det löste sig fint med att vi använde oss av drinkborden som vi satte oss på och tittade upp och ner. Vi är inte säkra på om effekten upplevdes, men vi hoppas!
Hiten ”The Riff” var nästa på listen innan det var dags för ”Sincerely With Love”. Hur många gånger än Mr Lordi ber oss att ge honom fingret så kommer det aldrig att hända. Fred och kärlek är det vi alla står för, så istället för att ge er fingret ger vi er ett hjärta, för vi älskar er. Fight hate with love och allt annat hippie tjat.
Efter detta var det dags för Amen’s lilla stund i rampljuset, och jag absolut ÄLSKAR hans solo nuförtiden. Han börjar med att spela ”Amens Lament To Ra II” och går sedan upp på en tomb och ”eld” reser sig, som en gammal farao ni vet? Älskar det. Perfektion, kallas det.
”Not The Nicest Guy” är låten som står på tur när resten av bandet kommer tillbaka och detta mynnar snart ut i ”Devil is a Loser” innan bandet tackar för sig och går av scenen.
SCG7: Arm Your Doors drar igång och bandet kommer snart tillbaka och fyrar av min personliga favorit ifrån albumet – ”Scare Force One”. ”Who’s Your Daddy” är näst på listen innan de avslutar alltihop med ”Would You Love a Monsterman”.
Bandet tackar för sig, och lämnar scenen.
Showen var slut och stunden var kommen. Ännu en gång skulle vi få förenas med våra monster.
Problemet var att vi inte riktigt fattade hur det skulle gå till. Vi hade inte fått någon form av info om vart vi skulle gå, men efter ett snack med en säkerhetsvakt och även med en medlem ur Lordis crew så skulle vi vänta vid sidan av scenen, framför en dörr som ledde till “Dressingroom Lordi”. Det hade man kunnat räkna ut själv. Inte långt efter öppnades dörren och ut klev de, en efter en. Och vem hade turen att stå längst fram i kön?
Just det.
Jag blir i regel fruktansvärt stressad när det här händer. Speciellt när man måste snabbt summera det man har att säga, ta en bild och lika kvickt göra plats till nästa fan. Lika mycket som jag vill stå och prata med bandet, lika lite göra jag det. Sharing is caring, och det finns fler fans. Jag tar ett par långa steg till Amen, möter hans blick och vi hälsar på varandra. Han får en kram, Hella får en chokladask, och resterande bandmedlemmar sket jag i. Jag vet inte hur eller var jag ska stå, så jag hamnar bredvid Amen. När Sara fått upp kameran känner jag plötsligt att min ena axel tyngs ned något och en arm dyker upp. Hux flux hänger Amen halvt över mig och kikar fram på höger sida.
Vem klagar? Inte jag.
Sen var det Saras tur och i min oförmåga att hantera en kamera knäpper jag av två hysteriskt dåligt och suddiga bilder. Sen går det undan. Resterande med pass får sina bilder, och sedan får vi lov att gå. Ingen signering. Med andra ord; Min svenska Lordiflagga saknar FORTFARANDE en viss herr mumies autograf. Trösten blev när Dirty Passion glatt skrev på den istället.
Vi lämnar arenan med löften om återkomst i England och Kalles Kaviar.
Text: Michelle och Sara för Hårdrock.com
Bilder: Sara, Michelle, Marina.
