Like a sign, like a dream – They’re my Amaranthines
Redan sen i 2013 hade vi planerat att åka till Spanien för att se Lordi på nästa turné, och med det var det sagt och gjort. Men efter att ha tittar över planer, bankkonton, flygstrejkar och chipsbrist så insåg jag att det nog allt fanns till för en speed-date med Amaranthe i chokladens hemland Belgien.
Sagt och gjort.
Resan var lång – Bil från Karlstad till Karlskoga, buss från Karlskoga till Örebro, tåg från Örebro till Stockholm City, buss från City till Bromma och sen flyg från Bromma till BRU. Väl framme i Bryssel blev jag hämtad av en ”kollega” på La Grosse Radio Metal och vi begav oss mot Vosselaar. Av någon anledning så har konserterna i Belgien en tendens att hamna på just Biebob i Vosselaar, som är ungefär som Molkom. Mitt ute i ingenstans.
Vi kom fram till arenan cirkus två timmar innan dörrarna skulle öppnas – eller för min del, cirka en och en halv timme. Ni förstår, undertecknad älskar allt vad som heter fanclubs och är gärna med i sådana. Och ibland har de tur att vinna meet & greets med banden.
Undertecknad är en av de.
Och ganska exakt halv sju kom turnémanagern ut och ropade in alla oss som hade fått turen att träffa bandet – och jag dumpade precis alla jag umgicks med och började hänga med mina nya kompisar i Amaranthe’s fanclub.
Så basically, vad som händer är att vi alla lotsas in i arenan och bort mot merchen till. Där får jag först och främst träffa generalen av fancluben – Danny Jacob som ger mig en annan vinst i form av en signerad affisch från Japan, thank you so much! Hade också en litet snack med merchkillen innan bandet började välla in.
Om det finns något i denna världen som är extremt roande, är när man träffar svenska band i ett annat land som inte vet att man är svensk. När de kommer fram och hälsar på en och det tar en sekund eller två för de att förstå. Absolut mest älskvärd var Elize’s reaktion.
Ungefär såhär:
Elize: Hey! Nice to meet you!
Jag: Hej, detsamma!
Elize: detsamma haha… NEJ MEN VÄNTA.
Love. It. I alla fall. Vad finns där att säga – jag hälsade på nästan alla i bandet (tappade bort Olof där någonstans mitt i) men spenderade en stor del av tiden med att prata Melodifestivalen med Elize. Ja, tro det eller ej, men det finns vissa av oss som lyssnar på hårdrock som också är genuint intresserade av Melodifestivalen.
(Bild tillhör Amaranthe Official Fanclub)
Vi samlades alla till slut för en gruppbild och innan de begav sig av så passade Elize på att introducera mig till Tim Troncke – en av de kanske bästa live-fotograferna idag. Tack för det, Elize! Vi stod i säkert en halv evighet och pratade fandoms och foto och musik. Love it.
Insläppet skedde till slut och alla kom invällandes. Efter en stunds väntan började dagens första akt – Santa Cruz.
För er som inte vet, så är Santa Cruz ett band som kommer ifrån Helsinki, Finland. Jag har själv sett de förr, men då som förband till Stala&SO. på ett icke-fyllt On The Rocks. Nu var det lite mer folk i publiken och tacka för det!
Santa Cruz spelade ett ungefär 30 minuter långt set bestående av både gamla och nya låtar. Energin var på topp, kan kanske inte säga detsamma om publiken, men det håller väl ungefär den standard som förband brukar åka på.
Men – de levererade, och det ska de ha.
De gick av scenen för att lämna över den till göteborgsbaserade bandet Engel. Engel, å andra sidan, verkade ha lite fler fans i publiken än vad Santa Cruz hade, för nu började det faktiskt hända saker.
Jag har bara ett album (eller ja, hade i alla fall) med Engel, och min favoritlåt på det sagda albumet är ”Question Your Place” och eftersom jag har ungefär SÅ HÄR MYCKET TUR med mina favoritlåtar, så hade jag inga direkta höga förväntningar. MEN OJ, hur glad tror ni inte jag blev när Mikael sa att det var dags för just sagda låt? Very so happy.
Liksom Santa Cruz så höll Engel en hög energi och levererade på topp. Men allt det goda har ett slut – och det var även dags för de att lämna scenen för kvällens höjdpunkt – AMARANTHE. (detta varierar dock beroende på vem du frågar. Frågar du La Grosse så säger de Engel…)
Efter en mindre stunds väntan drog introt till ”Digitial World” igång, och bandet entrade scenen en efter en med Morten i spetsen och kickade igång hela kalaset med ”Digital World”.
Det gick sisådär.
Inte för att det är något fel på bandet – de var lika pepp som de alltid verkar när det ska dras igång, men det fanns en liten joker med i spelet. En icke fungerande mikrofon.
Som råkade tillhöra Henrik. Som råkar vara den som öppnar hela låten.
Well, shit happens, och det räddades ganska snart av Jake och Elize, och Henrik ska ha all eloge i världen för att hållit sig så lugn. Man har ju sett hur vissa andra kan bli. Ibland. Sådär ni vet.
De följde upp det hela med ”Hunger” (denna gången med en fungerande mikrofon tack och lov!) och responsen från publiken var enorm. De forsatte lika starkt med ”Invincible” och ”Razorblade”, vilket alltid har varit en av mina personliga favoriter.
Grejen med Vosselaar, som jag inte har tagit upp, är närheten till bandet. Det är en av de få ställen, som jag varit på, som INTE har något staket. Vi stod precis vid scenen. Hade våra grejer på scenkanten. Det kändes bra att vara så nära bandet, man blev liksom med mer, ni vet?
Nästa låt på listan var ”1.000.000 Lightyears” tätt följd av ”Serendipity” innan det var dags att köra lite nya låtar med start i ”Over and Done” och ”Trinity” innan det var dags för en av de stunderna jag såg allra mest fram emot under hela kvällen.
”MASSIVE ADDICTIVE”.
Jag har sagt det en halv miljon gånger förut – den här låten är något av det BÄSTA De har gjort, alltså, hur många gånger ska jag förklara det? Vem det än är som är det musikaliska geniet i bandet vad gäller arrangemang – du eller ni är bäst. Och den här låten live är ännu bättre – alltså, headbang deluxe.
Kan ju vara svårt att följa upp ett så bra nummer, men det är inte svårt om man är ett av Sveriges bästa band. ”True” och ”Afterlife” var låtarna som tog oss tillbaka ner på jorden och ytterligare en favorit, ”Electroheart” brändes av. Alltså, säg vad du vill, men deras setlist är ju verkligen ren perfektion. Jag har aldrig tur med setlists, såvida det inte är Amaranthe, bevisligen.
Efter ”Electroheart” lämnade bandet scenen för att ge Morten sina 15 sekunder i rampljuset, and I love it. Trummisar ligger ganska nära hjärtat, och det är alltid intressant att se de visa vad de går för utan att behöva bli bortglömda på grund av karismatiska frontfigurer.
Bandet kom tillbaka och ”Leave Everything Behind” var först att bli spelad, innan Elize intog scenen en sekund för att berätta om sin hemliga låda med meddelanden. Och idag hade hon fått veta att ett par i publiken hade träffats tack vare Amaranthe och dessutom firade sin fem månaders dag där och då på konserten. På grund av detta, dedicerades nästa låt till de – ”Amaranthine”. Den här låten är så sinnessjukt vacker live så man blir ju gråtfärdig.
Efter detta nummer var det dags för dagens sista låt – ”Call Out My Name” innan bandet lämnade scenen. Till publikens stora glädje kom Johan ut efter en liten stund för att köra sitt lilla komedinummer innan resten av bandet kom ut och gjorde honom sällskap till tonerna av ”Automatic”.
”Dynamite”, ”Drop Dead Cynical” och ”The Nexus” var de tre avslutande låtarna innan bandet tackade för sig för gott och gick av scenen.
Tack själv Amaranthe. Det har varit svårt att skriva detta, inte för att det var dåligt, inte för att det var tråkigt, utan för att man står utan ord ni vet? När en spelning är så bra att man inte längre vet vad man ska säga, vad man ska göra när det är så bra att det spelar ingen roll vad jag säger, ni hade behövt vara där för att se det.
Tack, Amaranthe.
Efter konserten begav vi oss till merchandisen för att införskaffa lite nya godingar till garderoben i form av en turnétröja och lite catch up med merchkillen.
Vi passade även på att ta en pratstund med killarna i Engel, diskutera allt mellan himmel och jord så länge de handlade om turnéliv, musikbranschen, musik, resor… Ja ni vet. Vi hade kunnat stanna för alltid, men tid är pengar och tid finns inte alltid… Vi tackade merchkillen än en gång för allt han gjort och begav oss sen hemåt. Eller ja, mot hotellrummet och Bryssel. Under morgondagen väntade avfärd mot Madrid.
Ja. Archie från Santa Cruz photobombar, och undertecknad som är fotograf såg inte detta förrän ja, typ, nu.
”Tomorrow is another venue, another city a new hotel room oh. And I just can’t live without it”
// Sara
Text och foto: Sara för Hårdrock.com
