Rival Sons Scott Holiday funderar kring inspiration, konst och Pippi Långstrump

Scott Holidays tankar om allt från rollerna i bandet, till Miles Davies, Pippi Långstrump och så klart; nya plattan.

Intervjun börjar med att Scott har suttit och väntat på oss medan vi satt och väntade på honom.

Jag och Peter, som dagen till ära agerar fotograf, sitter i ett matsalsrum på andra våning på Trägår’n i Göteborg.

Men inga sura miner, någon hade missat att informera honom om var han skulle vara.

Det tar inte många minuter innan jag förstår att det är som jag misstänkt. Det är en ytterst tänkande människa bakom denna rockstjärneliknande fasad. Vi är enda media på plats i Göteborg och jag tänkte att vi har väl en tio minuter på oss. Peter flikade in att vi hade fått 20 minuter.

Jag börjar med att tacka för en bra konsert på ett utsålt Sticky Fingers i påskas, Scott tackar ödmjukt.

Det sista ni sa var att ni hoppas vara tillbaka snart och kanske få fylla ett större ställe. Nu är ni här på Trägår’n och det är utsålt.

– Det känns bra, allt går vår väg. Det mesta på turnén är utsålt. It’s great …

Jag berättar att jag inte är så intresserad av deras karriär utan vill koncentrera mig mer på dem som musiker. Scott ser förvånad ut, skrattar till och säger ”okey” med en nyfiken underton.

Så min första fråga är; vad är den vanligaste frågan ni får?

– Den vanligaste frågan vi får är vad vi har för influenser. Och vi har ju varit tydliga med det tidigare och bara öst ur oss alla bra band som influerat oss. Vi gillar Stones, The Kinks, Zeppelin, Jeff Beck m.fl. vilket är uppenbart, men det finns tonvis med musik som är betydligt mer ”far out” som också betyder mycket.

Ja, för när jag hörde er live förra gången så slogs jag av tanken att; de här killarna lyssnar inte bara på rock. Mike och Robin (trummis och basist) måste ha lyssnat på en hel del annat?

– Ja, de är grymma. Det är fantastiskt att vara gitarrist tillsammans med dem. De har en stor förståelse för musik och har även studerat musik.

Så vad har ni för roller i bandet? Någon brukar ju vara ”sanningssägaren” och någon ”diplomaten”, hur är det hos er?

– Ja, vi har de rollerna men de skiftar nog en del från situation till situation, vilket nog är det mest hälsosamma för oss. Men att vara ärliga är nog det viktigaste, ibland är någon svag och då får någon kliva in, ibland är någon den negative osv, men jag och Jay (sångaren, reds anm) bär det mesta på våra axlar när det kommer till beslut o.dyl. Men i grund och botten handlar det om att vi behandlar varandra som bröder.

Okej, men hur är det med världen runt omkring er, det går ju bra. Märker ni några skillnader på folk i branschen som ni jobbar med?

– Ja, allt går ju uppåt nu, så att säga. Vi når placeringar på listor vi aldrig nått tidigare, vi spelar på större ställen, som vi dessutom säljer ut. Så allt är lättare nu. Alla är positivt inställda till oss i branschen.

Innan, som på ställen som Sticky Fingers, så var det lätt att gå ut och snacka lite med publiken efter showen men nu när det är större ställen så går det inte. Vi skulle aldrig komma tillbaka, hahaha! Innan så spelade vi kanske 45 minuter, nu är det snarare 1 timme och 45 minuter.

Nu koncentrerar vi oss på dig som lyssnare, har du några milstolpar där du fått någon typ av input som betytt väldigt mycket för dig?

– För att inte snacka skit och säga att det var då eller då, så är det något som händer hela tiden. Igår, på min lediga dag, hände det, det händer hela tiden, dagligen och varje månad, och det är nog det som ger oss energi. Tidigare kunde jag känna att nu vill jag lära mig några Jeff Beck-låtar, eller när jag var djupt inne i bluesen, tio låtar med Muddy Waters eller fem låtar med Robert Johnson osv, det tar aldrig slut.

Så har du den strukturen i ditt sätt att närma dig musiken?

Jag försöker alltid vara öppen för nya intryck, det är vi alla i bandet. I mitt fall är jag alltid beredd på att ta emot ny input, och det kan vara målad konst, skulpturer, ny konst, film eller så klart musik.

I går, i Oslo, spelade vår promotor upp lite musik för mig. Jag älskar Dungen, och igår fick jag höra några sidoprojekt; Brainchild och The Guild, OTROLIGT bra. Sedan har vi Graveyard, älskar dom. Så jag kom ut därifrån med en stor hög CD- och vinylskivor, och så här håller det på.

Vad tror du händer i dig i den här processen, jag menar i andra ändan kommer det ju ut en ny platta med Rival Sons.

Haha, ja vad händer? Vet inte vad som händer varken fysiologiskt eller psykologiskt, men när jag går på museum och t.ex. står framför en tavla som målades för länge, länge sedan, så plötsligen blir jag fylld med något. Hur är det möjligt? Vad är det som händer? Det är helt fantastiskt.

Samtalet går vidare genom Mona-Lisa, Picasso och vidare till inspirationen i vardagen och hur inspirationen mynnar ut i den egna konsten, musiken etc. Till sist landar vi i ett ord; nyfikenhet. Vi pratar vidare om nyfikenhet och alla små klurigheter som senaste plattan, Head Down, är fylld av. Scott blir glad när jag säger att det inte är många gitarrister som ändå behåller sin personlighet när de använder många olika ljud.

Vi pratar om om svängningarna från lugnet och djupet i låten ”Jordan” till finurligheterna i nästa låt; ”All the way”. Vi pratar gitarrljud och hur han försöker anpassa sig till sångens historia och verkligen stå på när läge är.

Scott menar att, för honom, är det en stor skillnad på ett gitarrsolo och när han berättar en historia med gitarren. Precis som konsten plötsligen fyller en människa med något vill han göra det med sitt gitarrspel.

Samtalet vandrar vidare mot utrustning och det ”organiska ljud” som Head Down är byggt av.

Jag vet att det är en kliché men har ni använt mycket gamla analoga prylar på senaste plattan?

Vad gäller min utrustning så är jag en total gitarrnörd. Jag har gjort mycket ambienta prylar tidigare och nu ville jag ha det så rått som möjligt, mycket trebleboost, fuzz och wha-wha. Efter varje skiva har jag jobbat mer och mer med olika boxar och varianter.

Och detta leder till nästa fråga; ni verkar jobba väldigt snabbt i studion?

Jag vill inte säga att vi jobbar snabbt, snarare att vi inte jobbar långsamt. När vi är i studion så JOBBAR vi. Vi tänker i kapitel där vi varken vill stressa fram något eller dra ut på något. Okej, nu gör vi en låt ikväll. Inte hela natten, inte flera dagar, utan ikväll. Inte forcera det och inte överarbeta det. Vi är väldigt spontana. Det ger energi.

Vad gör ni för att behålla den energin genom hela processen?

Många delar upp det i skrivande, förproduktion och inspelning. Då är det lätt att man tappar energi på vägen, så vi jobbar inte så över huvudtaget. Vi är ute och turnerar, sedan går vi direkt in i studion. Allt i studion är väldigt direkt, inte många tagningar. Låten ”Jordan”, som exempel, är första tagningen. Vår producent, Dave Cobb, sköter detta otroligt bra. För att vi inte skall hamna i något ”perfektionist-tänkande” säger han; okej, två tagningar till, that’s it. Eller; nej, den tagningen har allt, nu går vi vidare. För oss är det ovärdeligt.

Samtalet går vidare och vi diskuterar min egna teori om att tricket är att aldrig spela över 70 procent av sin förmåga. Oavsett om det handlar om mig eller om Scott Holiday, det låter aldrig bra när någon spelar på 90 procent av sin förmåga. Scott håller med och samtalet går plötsligen in på Miles Davis. Scott pratar om en konsert på 70-talet där Miles bara spelade 4 toner. Scott blir uppspelt och börjar gå omkring i rummet och låtsas att han är Miles, han sätter trumpeten till munnen och skall börja, men … Nej, han hejdar sig, går över till några av musikerna, ger dem energi, lyssnar in, sätter trumpeten till munnen igen, men … Nej, det blir inget nu heller. Vi skrattar och han lyfter samtidigt vikten av att utmana sig som musiker.

Vi sveper över Coltrane, McLaughlin, Jeff Beck och Zappa. Det är så otroligt rått och utmanande. Och de var lite galna.

Scott berättar att han är mer bekväm med den yngre Zappa, och vi var bägge överens om att Zappa var en otrolig gitarrist.

Plötsligen snackar vi funk och funkbandet, The Ministry Groove, där jag spelar gitarr.

Mycket av funken från 60- och 70-talet är ibland inte så tajt men det är fortfarande grymt svängigt. Skratten avlöser varandra när vi pratar om allt magiskt som inte går att förklara i bra musik.

Okej, men tillbaka till kvällens konsert. Ni går som tåget i Europa, utsålda hus hela vägen. Nu är ni tillbaka i det lilla landet Sverige, vad betyder det egentligen?

Sverige är otroligt viktigt för oss, vi älskar att komma hit. Folk är insatta i musik, har bra smak och kvinnorna är otroligt vackra, hahaha …

Sverige ligger också väldigt bra till rent geografiskt.

Genom historien har ni enormt många bra band, från Abba till Dungen och vad heter det där gamla 70-talsbandet som jag älskar?

Vi försöker slå våra kloka huvuden ihop men varken jag eller Scott kommer på vad de heter. Till sist får vi fuska och ta upp mobilerna och då står det klart att det är det klassiska gamla bandet Kebnekajse. Scott är fullständigt lyrisk, och jag börjar fundera på hur hälsovådligt det är att införliva honom ytterligare i våra gamla proggskatt. Jag vill ju inte bli mannen som förstörde Rival Sons sound, hehe …


Scott återkommer hela tiden till alla fantastiska band som kommer från Sverige. Man märker att han är genuint intresserad och verkligen ett fan.

Jag berättar om att vi, jag och sex kompisar, träffas en dag sista veckan i december varje år och presenterar våra topp-20 listor på årets bästa plattor. När jag berättar att vi spelar en låt från varje album, att vi sitter och lyssnar och bara njuter blir han helt extas. Förmodligen inbillar jag mig bara men jag tyckte nog han såg lite avundsjuk ut när jag berättade att man efter att lyssnat på musik i ca 15 timmar är lika välmående som efter en veckas semester. Han man turnerat lika hårt som de har gjort är det nog en rätt så avlägsen känsla, så vi riktar blicken framåt.

Berätta om framtiden. Vad gör ni om 10 år?

Det där är en bra fråga. Vi kommer helt klart vara helt sysselsatta med musik i någon form. Se bara på vad Jagger sa i Rolling Stones tidiga år. ”Jag är redan för gammal, om något år kommer jag jobba med ekonomi eller reklam”, hahaha …

Nu lever vi i en annan tid, men vi vill släppa en platta om året, gärna två.

Jag skall vara ärlig och säga att när jag upptäckte er så kände jag; wow, vilket band! När ni sedan kom med nästa platta så snabbt inpå förra blev jag lite nervös att det var affärsfolket som pressat er.

Nej, det är så vi funkar. Vi är inte direkt ”nya i detta kvarteret”, ingen av oss vill göra något vi inte står för. Vi skyddar oss, våra idéer, våra affärer, vårdar våra relationer osv för att musikindustrin är så otroligt nedsmutsad idag.

Berätta om ert namn.

Ja, det är en lång historia men vi tog bitar från en gammal bok av författaren till Alice i Underlandet och något från en gammal indianhövding. Det finns en stark laddning i namnet Rival Sons. Det finns bibliska, mytologiska och nutida aspekter som gett namnet mycket av dess energi.

Det finns en historisk spänning i namnet och även en antydan till konfrontation.

Jag jobbar som föreläsare, reser runt i Sverige och hjälper företag samarbeta bättre och smartare. Är inte att spela i ett band en av världens bästa relationsskolor?

Hahaha, ja ett band är verkligen världens märkligaste konstprojekt. En konstnär målar sin tavla själv, tar alla beslut själv. Men vi måste falla in i olika roller hela tiden, och tillåta varandra att ta de rollerna. Så det finns otroligt många spänningar i ett band.

Samtalet rullar vidare från i hur Queen jobbade sina sista år, till mina tatueringar. Min pratade om Thin Lizzys storhet men när jag visar Astrid Lindgren är han osäker på vem hon är. När jag däremot berättar att det är Pippi Långstrumps mamma går han igång rejält. Vi pratar om när Pippi kom, hur samhället såg ut. Scott börjar rabbla namn ur Pippi böckerna och om att han är uppväxt på Pippi Långstrump, vi hinner till och med lite Hendrix och hans likheter och olikheter med Astrid, men det får vi ta en annan gång.

Den ytterst avspände, skärpte och tillmötesgående Scott Holiday behöver göra sig redo för kvällens gig men fortsätter prata. Vi pratar mode, mupparna och svenska gamla band. Skratten avlöser varandra. Härligt med folk som tillåter sig vara personliga.

Ser redan fram emot nästa platta …

Intervju: Hasse Carlsson  Foto: Peter Dahlén