Time to Rock Festival, Knislinge 4-6 augusti 2022
Första besöket på Time to Rock Festival i Knislinge för Hårdockcrewet, och det är ett besök som ger mersmak. Direkt från första mötet med volontärerna vid insläppet är intrycket positivt. Allt är välorganiserat och alla inblandade är serviceinriktade, trevliga och välkomnande. Spelschemat hålls perfekt, och i vårt tycke sticker Time to Rock ut med några exklusiva, intressanta bokningar jämfört med andra jämnstora festivaler och bra bredd på bokningarna. Tyvärr fick vi på grund av sjukdom ställa in dag tre så det blir lite färre recensioner än tänkt.
Torsdag 4/8
Sister Sin
Betyg: 4
Sister Sins sista spelning, eller? Nja, medan jag skriver det här har de själva gått ut med att det kommer att bli en fortsättning i någon form. Något som man nog kunnat ana när man pratat med medlemmarna under sommaren. De har helt enkelt tyckt det varit otroligt kul att göra de här återföreningsspelningarna, och det har märkts på scenen.
Jag såg bandet först gången 2007 och från 2012 fram till ”sista” spelningen 2015 följde jag dem på många spelningar, och jag hävdar att de var Sveriges bästa liveband. Jag hävdar att så är fortfarande fallet, men det är ett mer avslappnat band som står på scenen nu. Kalla det mognad, ingen press att slå igenom eller vad sjutton du vill, men Sister Sin är bättre 2022 än de var 2015. Fredrik Jordanius är, som jag redan konstaterat i en annan recension, ett bra tillskott som ger ett fetare ljud och mer tyngd.
Låtmässigt är dagens spelning som sig bör på festival en greatest hits-lista. Mellan inledande 24/7 till avslutande Fight Song får publiken ett tiotal klassiker som till exempel Chaos Royale, One out of Ten, Hearts of Gold, Sail North, Better than them och End of the Line. Framförandet är fokuserat och det är en fröjd att kunna se bandet ta ut svängarna jämfört med den minimala scenen på Backstage Rockbar i början av sommaren.
Publikmässigt är det helt okej uppslutning för att vara första bandet ut på festivalens första dag. Den som placerat bandet på den spoten ska dock ha hemläxa. Ett etablerat band som släppt fyra album och turnerat världen över ska inte ha en sämre spot än ett rätt okänt tributeband. Publiken tunnar dock ut efterhand, kanske på grund av solen och värmen, men till största delen är det nog festivalsyndromet: man kollar några låtar och sen dricker man öl. Ett fenomen jag inte kan relatera till. I min värld blir öl aldrig viktigare än musik, och då gillar jag ändå öl väldigt mycket.
Text & foto: Jonas Andersson
AC/She-C
Betyg: 2
Tributeband! Det finns mycket man kan säga om tributeband, och jag ska erkänna att det är en genre som jag inte är odelat förtjust i. Jag uppskattar verkligen nördigheten, men jämförelsen med originalet blir svår att hantera. Att imitera ett band som har en teatralisk scenshow, som Kiss eller Alice Cooper, är sällan något problem, men att imitera ett minimalistiskt rockband är svårare.
AC/She-C är alltså fem tjejer från Kiev som spelar AC/DC-låtar, och det blir inte mer minimalistiskt än AC/DC. Ja, jag vet att de har kanoner och kyrkklockor, men det är inte Kissnivå på showen. Det som får AC/She-C att sticka ut är helt enkelt att de är tjejer, vilket i sammanhanget kan vara en klar fördel eftersom ingen förväntar sig att sången ska låta exakt som Brian Johnson eller Bon Scott.
Ljudet kunde dock vara bättre och kanske är det bara en dålig dag på jobbet, men framförandet känns rätt osäkert, och till och med för tributebandssvängen känns nivån rätt låg. Basisten Kate och ena gitarristen, Nathalie, showar dock på bra och kläderna är enhetligt snygga. Publikmottagandet känns mer artigt än översvallande, och vi får alla de förväntade klassikerna, som Back in Black, Dirty Deeds, Sin City, Thunderstruck, Whole Lotta Rosie etcetera. Jag vill av hela mitt hjärta ge bandet ett högre betyg, men det är ärligt talat inte en särskilt bra spelning.
Text & foto: Jonas Andersson
Nervosa
Betyg: 4
Brasilien har fostrat många grymma thrashband och Nervosa är definitivt ett av de grymmaste i samtiden. Från första till sista låten visar Nervosa var skåpet ska stå. Det är ruggigt tajt och scennärvaron är grym, inte minst Mia Wallace (bas) och Diva Satanica (sång) bjuder på starkt samspel med publiken. Gitarristen Prika Amaral är lite mer tillbakadragen, men långt ifrån skygg.
Just i sångaren Diva Satanica har vi en stor orsak till att Nervosa är så bra som de är. Hon är inte stor på jorden men desto större i orden, och har en pipa som är få förunnat. Både det skrikiga och det growliga sitter som en smäck, även om det skrikiga är det som ger mig mest gåshud. Av njutning då, så klart.
Med fyra album i bagaget har Nervosa gott om bra material att välja på, men fokus ligger helt på senaste albumet Perpetual Chaos (2021), vilket känns helt naturligt med tanke på att det är första skivan efter att de gick skilda vägar med Fernanda Lira (bas/sång). Lite av en nystart helt enkelt. Vi får dock ett par riktigt gamla godbitar som Masked Betrayer och Into Moshpit. Det nya låtmaterialet håller dock riktigt hög klass och låtar som Genocidal Command, People of the Abyss och punksvängiga Rebel Soul är låtar som kommer att ha en given plats i setlistan lång tid framöver.
Text & foto: Jonas Andersson
Lucifer
Betyg: 3
”Hallå!”
”Tjena, det här är sjuttiotalet. Kan ni ta och skicka tillbaka vårat band?!”
Lucifer är bara helt rätt på alla sätt. Det låter rätt och ser rätt ut. Från riffen och låtarna till instrumenten, kläderna, mustascherna och scennärvaron. Ignorera snubben med mobilen bredvid dig i publiken och du är i sjuttiotalet.
Publikmässigt tycker jag det är skamligt tunt med tanke på den högkvalitativa musik och konsertupplevelse som bjuds, även om det är festivalens första dag. Som de proffs de är låter sig inte bandet nedslås men visst skulle stämningen bli betydligt bättre med lite rejälare publikrespons. Nu lyfter aldrig konserten till den där magiska nivån som Lucifer är kapabla till.
Låtmässigt har Lucifer en guldgruva att ösa ur och det är svårt att välja favoriter, men personligen tycker jag nog att California Son sticker ut och inte minst mäktiga Crucifix (I Burn for you). Bättre publik hade definitivt gett en fyra i betyg, men inget band kan åstadkomma mirakel när responsen är klen.
Text & foto: Jonas Andersson
Lordi
Betyg: 4
När solen håller på att gå ned över Knislinge så stiger Lordi på scenen. I publiken finns många unga barn som med stora ögon ser upp på bandet, och det är verkligen roligt att se hur mycket de uppskattar konserten och hur glada de är av hela upplevelsen. Det kanske är deras första konsert, men kommer troligen vara långt från deras sista.
Den rekvisita och de props bandet har med sig bidrar verkligen till en unik upplevelse. Allting matchar med den look de är kända för och är ofta knutna till de olika texterna.
Under hela konserten är jag fascinerad över hur mycket arbete som lagts ned på de olika dräkterna. De är välgjorda, detaljerade och funktionella. Även om hela bassistens ansikte är täckt av vad som ser ut att vara en tjock mask så har han fortfarande möjlighet att öppna och stänga munnen, samt sjunga med under de olika låtarna.
Musiken är peppig och lätt att sjunga med till, man blir som publik lätt meddragen i bandets stora entusiasm. Ljudet är helt okej, även om jag personligen tyckte sången var lite väl låg under vissa låtar. Under en av låtarna var det strul med en gitarr, men detta sköttes väldigt snyggt och påverkade på det stora hela inte showen.
Text: Morris Ferneskog
Foto: Jonas Andersson
Satan
Betyg: 4
Jag ska erkänna att jag blev lite besviken när Angel Witch ställde in sin spelning på Time to Rock. Besvikelsen avtog dock när Satan blev ersättare. Musikaliskt och musikhistoriskt är banden likvärdiga. Båda spelade en viktig roll i New Wave of British Heavy Metal och båda blev kvar på kultstadiet i kölvattnet av band som Iron Maiden och Saxon.
Låtmässigt ska bandet ha en eloge för att de inte förlitar sig på att nästan uteslutande spela låtar från klassiska debutplattan Court in the Act (1983) utan täcker in hela karriären. De nyare låtarna står sig bra gentemot klassikerna. En sak som är rätt cool med dagens Satan är att line-upen är densamma som på debutskivan.
Det som sticker ut är helt klart Brian Ross sång och scennärvaro. Vi snackar pondus, och det är kul att så många sångare bevisligen lyckas behålla sin röst så högt upp i åldern. Något för Vince Neil att dra lärdom av. Fast det förutsätter ju så klart att man haft en bra röst till att börja med. Ross verkar stortrivas och har en avslappnad interaktion med publiken och gemytligt mellansnack med bland annat en lång utläggning om Doctor Who och tidsresor. Även gitarristen Russ Tippins har en stabil scennärvaro.
Text & foto: Jonas Andersson
Candlemass
Betyg: 4
Regnet är relativt ymnigt när Candlemass kliver på scenen som torsdagens sista band. Inga choser, inga poser. Det här är ett band som är säkert i sig självt och har lagt allt eventuellt drama bakom sig. Det är avslappnat men ändå fokuserat. De vet att dagens sättning är bättre än någonsin, och det skriver jag utan att förringa någons insats under Candlemass långa karriär. Jag har följt dem sedan 1987 och såg dem live första gången 1988, så jag har följt och uppskattat alla sättningar.
Jag vet jag har nämnt låtskatt och katalog tidigare, men med Candlemass snackar vi klassikerkatalog de luxe. Nio stycken absoluta doomklassiker får vi oss till livs kvällen till ära, och med risk för att verka gnällig så saknar jag faktiskt något från de nyare plattorna. Jag tycker Candlemass är bättre än någonsin i dag och det nya materialet är superstarkt, men är det 35-årsjubileum av legendariska skivan Nightfall (1987) så är det. Då ska inte jag klaga på att få ynnesten att höra plattan i sin helhet.
Från introt Gothic Stone och påföljande Well of Souls till avslutande Solitude är stämningen trots regnet smått magisk och klassikerna faller tätare än regnet. Vi bjuds på Demon’s Gate, At the Gallow’s End, Samarithan, Dark are the Veils of Death, Mourner’s Lament, Bewitched och Mirror Mirror.
Text & foto: Jonas Andersson
Fredag 5/8
Nestor
Betyg: 3
Sommarens mest hajpad band får man väl ändå säga. Nestor har spottat ur sig en stark, om än inte klockren, platta och synts överallt. Själv tycker jag hajpen är rätt välförtjänt. Det är kvalitet på det de gör och hela bakgrundshistorien går rakt till hjärtat på mig både som musikälskare, recensent och amatörmusiker. Fan, jag skulle ju också bli rockstjärna på 80-talet.
Stilen matchar musiken klockrent, framförandet är snudd på felfritt och det märks att bandmedlemmarna älskar varje sekund på scenen. Det som fångar mig mest är just tacksamheten över att stå där i dag, mer än 30 år efter att det egentligen var tänkt, och ödmjukheten. De tar inget för givet utan njuter av stunden, och just det gör att jag önskar dem en lång och framgångsrik karriär.
Betyget då? Nja, en platta är lite lite att bygga en hel konsert på, även om nya singeln Signed in Blood (2022) finns med och stärker upp räcker det bara till en riktigt stark trea. Några låtar är inte helt superstarka, men spår som Kids in a Ghost Town och Perfect Ten (Eyes Like Demi Moore) sticker definitivt ut. Firesign och 1989 tillhör också de starkare tillsammans med öppningslåten On the Run. Som kuriosa kan nämnas att jag några låtar in i konserten växlade några ord med Gloryhammers basist The Hootsman och han gillade det han hört och inte minst On the Run.
Text & foto: Jonas Andersson
Gathering Of Kings
Betyg: 3
Gathering of Kings är ett koncept jag har lite svårt för. Jag tycker det är lite schizofrent med alla olika sångare och olika musiker som deltar utan att jag riktigt vet vem eller vad jag ska förvänta mig, men om jag tänker på dem mer som en musikal än ett band blir det lättare att acceptera.
Musikaliskt är det sanslöst professionellt och väldigt lättsmält, och i synnerhet Alexander Frisborg är en publikcharmör som verkar ha genuint roligt på scenen. I övrigt är det basisten Mikael Planefeldt som är underhållningen. Annars är det ganska anonymt även om det musikaliskt inte finns några anmärkningar. Jag har ändå rätt kul i en dryg halvtimme men sen känner jag att mitt fokus börjar vandra i väg. Det saknas nerv och jag börjar känna mig rätt mätt. Bland låtarna är det From a Whisper to a Scream som fastnar hos mig.
Text & foto: Jonas Andersson
Gloryhammer
Betyg: 4
När Tom Jones megahit Delilah ljuder ur PA:t och en cutut av Tom Jones duker upp på scenen vet man att Gloryhammers entré närmar sig. Direkt från inledande The Siege of Dunkeld (In Hoots we Trust) är tempot på topp. Dessutom är ljudet bra. Redan i andra låten Gloryhammer får sångaren Sozos Michael, alias Angus McFife, slåss mot en illasinnad grön goblin som invaderar scenen. Naturligtvis svingar han sin Hammer of Glory och besegrar den slemma goblinen.
Gloryhammer live är som alltid stor underhållning och bandet har utvecklats och blivit grymt proffsigt. Det här är första gången jag ser dem live med nya sångaren Sozos Michael och jag har inget att anmärka på. Visst låter han lite annorlunda än föregångaren Thomas Winkler, men han fyller den sistnämndes skor med bravur.
I stort sett varje låt vi få oss till livs är en riktig power metal-pärla och konserten är så klart en greatest hits-parad, men avslutningen med Angus McFife, Universe on Fire och The Unicorn Invasion of Dundee är svårslagen.
Text & foto: Jonas Andersson
Status Quo
Betyg: 3
Okej, jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om det här är Status Quo ”på riktigt” eller Francis Rossi & Band. Jag vill också poängtera att min enda musikaliska relation till Status Quo är den psykedeliska debuten från 1968, som jag är lite svag för. Deras boogierock däremot har aldrig tilltalat mig, och deras stora hits är söndertjatade. Så, full disclosure!
Med detta sagt så gillar jag att Rossi kämpar på. Om han gör det för pengarna eller för att han älskar det bryr mig inte. Jag tänker att det är kul för fansen att få en sista chans att se honom/bandet, och det är inget snack om att det här är festivalens publikmagnet. Det låter dessutom överraskande bra och Rossi känns pigg. Han visar avväpnande självdistans när han skojar om sin ålder och sitt dåliga minne.
Kanske är det för att mina förväntningar är så lågt ställda, men jag förvånar mig själv med att dra lite på smilbanden och nicka med. Ljudet är bra och Rossi delar sången med basisten ”Rhino” och gitarristen Richie Malone. Alla sånginsatser är mer än godkända. Precis som med Gathering of Kings infinner sig dock en viss mättnad efter ett tag och när Roll over Lay down, Whatever you want och Rockin all over the World betas av behövs inte mycket för att avleda min uppmärksamhet. Jag ger dock Status Quo en trea, vilket jag ärligt talat inte hade trott innan konserten.
Text & foto: Jonas Andersson
Demon
Betyg: 4
Om man ska tro publiktillströmningen är Demon helt klart en av festivalens mest intressanta bokningar, och även en av de anledningar till att vi valde att åka till Time to Rock. Bandet har en bra energi på scenen och verkar trivas med det de gör. Trots att sångaren Dave Hill nyligen fyllde 75 år så han fortfarande rösten i behåll och han har en väldigt stark och teatralisk närvaro.
Ljudet är stabilt och bandet är tajt. Musiken består av klassiska låtar som Sign of a Madman, Don’t Break the Circle och The Plague. Majoriteten av låtarna kommer från de sex första plattorna, minus Heart of our Time (1985), men vi får faktiskt Standing on the Edge från Better the Devil you know (2005). Jag uppskattar att man inte enbart fokuserar på de två första skivorna. Publikens respons är bra och de verkar särskilt uppskatta The Spell och Night of the Demon.
Nu har Skogsröjet och Time to Rock haft den goda smaken att boka detta legendariska band de senaste två festivalsäsongerna. Återstår att se vilken festival som tar upp stafettpinnen nästa år. En konsert med Demon är en upplevelse som fler förtjänar.
Text: Morris Ferneskog
Foto: Jonas Andersson
