Det lilla samhället Norje i Blekinge blir för några dagar i juni varje år en alternativ värld som för många av oss besökare betyder att vi är mer eller mindre bortkopplade från omvärlden i några dagar. För många handlar det uteslutande om musik, för lika många (?) handlar det om fest på alla sätt och vis.
Men det är inte bara dagarna på plats som det handlar om. Det börjar långt före med planering av vilka band som ska kollas in och hur konsertkrockar ska styras upp. För att inte tala om packningen och hur transporten dit och hem ska ske och i sällskap med vem eller vilka. Boendefrågan ska givetvis också lösas.
Efteråt pockar festivalupplevelserna på uppmärksamhet en lång tid efteråt, i form av minnen av alla de slag som dyker upp i tankarna med ojämna mellanrum.
Vädret visade sig från sin allra bästa sida med mängder av sol och värme. Även om sol och värme kan vara nog så jobbigt i längden, så är det motsatta sju resor värre. Vi tackar allra ödmjukast vädergudarna för att vi inte behövde använda regnställ, stövlar, raggsockor och underställ den här gången.
I år var det tre jättestora dragplåster – Iron Maiden, Judas Priest och Ozzy Osbourne – som toppade och det resulterade i den imponerande rekordsiffran 35 000 besökare per dag. Många av dessa var på plats för att Iron Maiden valt att komma på besök.
Att det sålts så många biljetter är förstås kul för festivalledningen och aktieägarna, men mindre kul för många av besökarna. En snackis både under och efter festivalen har nämligen varit det faktum att det i år vid flera tillfällen kändes trångt på festivalområdet och att toaletterna inte var lika utspridda som tidigare år. Två saker som påverkade många på ett negativt sätt. Men om lite mer skuldra mot skuldra-känsla och träning i konsten att hålla sig är priset vi får betala för att stora namn ska komma och underhålla oss, ja då får det vara okej.
Ett önskemål som många besökare framfört på sociala medier är den om fler platser med solskydd. Det är något som är lätt att hålla med om ett år som detta. Men då är frågan; hur ska det få plats på ett område som redan känns maximalt utnyttjat?
Ljudet är en annan sak som är en het potatis. Vårt tips till de som tycker att det låter illa på en specifik konsert är att förflytta sig i publikhavet. Oftast går det då att hitta en plats eller två där det låter bättre. Vinden har ett stort (lång)finger med i spelet…
Hjälper inte denna manöver, ja då är det givetvis helt okej att klaga. Vi lever i moderna tider och dåligt liveljud bör vara ett minne blott. Men som sagt; prova först – klaga sedan (om det verkligen behövs).
Själva musiken då? Det går knappast att klaga med två ikoniska band och en ikonisk artist på plats: Iron Maiden, Judas Priest och Ozzy Osbourne.
De frontas av The Air Raid Siren (född 1958), The Metal God (född 1951) och The Prince Of Darkness (född 1948).
Tre giganter bland hårdrocksvärldens sångare och alla tre med rösten i behåll. Eller, nja, vänta lite… I sedvanlig stil svajade det betänkligt vad gäller mörkrets furste. Den här gången höll han sig i ett lägre sångregister än vanligt, vilket reulterade i färre djupdykningar (läs kontraster) men istället fick vi något mer monotont mer eller mindre utan hans karakterisktiska höga och ljusa “sorgliga” klassiska röst.
För de som tycker om att botanisera i utbudet under toppnamnen fanns det som vanligt ett smörgåsbord av olika genrer i hårdrockens underbara värld att ta del av. Allt ifrån det mjuka (Yes) till det hårda (Dark Funeral) och allt där emellan.
Som vanligt de senaste åren var en snackis bland många festivalbesökare det faktum att de stora artisterna blir äldre och äldre och vilka (om några!) som ska kunna ta över stafettpinnen. Det är ju inget snack om att många av SRF-artisterna är inne på övertid. Knackar på festivalporten för att ta över gör då… Ja det återstår att se! På ett sätt är det lockande att spekulera men å andra skulle det bli en alldeles för lång text så…
En sak som också berörts mer och mer och mer är den ganska höga medelåldern på publiken. Därför var det i år extra glädjande att se överraskande många barnfamiljer, varav flera med små barn, och gravida kvinnor både inne på och strax utanför området.
Så vi håller tummarna för att återväxten både på och utanför scenen är säkrad.
Årets coolaste: Spitfire-planet som hängde över Iron Maiden och gjorde Biggles-fantaster nostalgiska.
Årets felsägning: Nu har Dee Snider fått en “kompis” i och med att Bruce Dickinson detta år även han genomgående sade Sweden Rocks istället för Sweden Rock.
Årets gladaste: Marten Andersson (Steelheart, ex-Lizzy Borden) sken ikapp med solen när han njöt av att vara tillbaka “hemma” i Sverige och dessutom på Festival Stage.
Årets godaste: Kombinationen halloumi och sötpotatispommes visde sig vara “a match made in gourmet heaven”.
Årets kändisspaning 1: Johan Hegg (Amon Amarth) sågs bland annat i publikhavet under Baroness ovanligt långa konsert (när deras ”normala” speltid var över konstaterades att de hade tid att spela två ”bonuslåtar”) och när Judas Priest visade sin styrka sjöng han engagerat med i Living after midnight.
Årets kändisspaning 2: Ragne och Styrbjörn Wahlquist syntes flitigt på backstageområdet, där de glatt tog sig tid att samtala med alla som så önskade. Stilpoäng för det!
Årets sjysstaste: SRF-pressteamet var som vanligt hjälpsamma och ständigt leende. Det är ett sant nöje att ”samarbeta” med det go’a gänget.
Ett år går fort. Mycket fort. Om knappt ett år är vi på hårdrock.com och tusentals andra hårdrocksfans från hela världen på plats för nya upplevelser av alla de slag.
Sweden Rock; tack för denna gång och väl mött nästa år.
Avslutningsvis putsar vi kristallkulan och letar efter ”syner” inför nästa sommar. Och ser man på! Det dyker upp en femling som känns heta: Deep Purple, Ghost, Ritchie Blackmore’s Rainbow, Whitesnake och Y&T.
Text och foto: Carina Bergström + Magnus Bergström (hårdrock.com)
