W.A.S.P.
ReIDOLized – The Crimson Idol 25th Anniversary
Conventum Kongress (Frimis Salonger)
Örebro
2017-10-06
BETYG 3,5
Jonathan Aaron Steel. Ett fiktivt namn som åtskilliga hårdrockare i allmänhet och W.A.S.P.-diggare i synnerhet har levt med sedan 1992.
Det var då som Blackie Lawless och hans inhyrda manskap gav oss den ambitiösa rockoperan The Crimson Idol.
25 år är många år i den ombytliga musikbranschen och en välbesökt jubileumsturné för denna storsäljare, av många ansedd som kronjuvelen i W.A.S.P.-diskografin, är ett obestridligt bevis för musikens storhet.
Och berättelsens storhet, är bäst att tillägga.
En berättelse om en pojkes svåra uppväxt från oälskad, obetydlig pojke till stor rockstjäna är något som det går att relatera till. Byt bara ut ordet rockstjärna mot valfritt yrke.
På ytan kan man tro att handlingen kretsar kring hur en människa och dess omgivning hanterar med- och motgångar. Huvudpersonen söker tröst i drogträsket samtidigt som de som sköter affärssidan av hans karriär gör allt för att roffa åt sig så mycket som möjligt. Så länge som det är möjligt.
Men för den som lyssnar/läser låttexterna så är det ett synnerligen värdefullt ord som förekommande flitigt: Love. Ja kärlek är den röda tråden i The Crimson Idol, som alltså är det innerligaste som Blackie har plitat ned och låtit oss ta del av.
Att höra Blackie sjunga “no love, to shelter me, only love, love set me free” är något som känns inombords.
Och ja, ett tragiskt slut är oundvikligt…
Konserten i Örebro var den sjätte av inte mindre än hela åtta sverigekonserter. Recensioner från de tidigare konserterna på turnén blandade ris och ros, så det går nog att säga att många i publiken inte riktigt visste vad de skulle förvänta sig.
Tre storbildsskärmar hjälpte till att gestalta berättelsen i form av en “film” komplett med för- och eftertexter, till vilken bandet skulle stå för filmmusiken. Blackie agerade förinspelad berättarröst mellan låtarna och därmed var mellansnacket noll fram till del två av konserten.
Scenljuset var ovanligt sparsamt och musiken framfördes utan återhållsamt och i total avsaknad av yviga gester. Blackie var till exemel endast vänd mot publiken när han sjöng. Det här var säkerligen ett lite annorlunda grepp, för att låta berättelsen leva sitt eget liv utan “störningsmoment” från musikerna.
För ovanlighetens skull var trummorna mest framträdande i ljudbilden. Något som en del i publiken säkert hade problem med, men för egen del klagar jag inte. Just trumspelet på The Crimson Idol, är ju fullt av fills och allt möjligt annat godis så att få höra det live kändes bra.
Doug Blair ska ha all cred för att han återskapade Bob Kulicks gitarrspel på studioversionerna så nära originalet som det går att komma. Jag ska låta det vara osagt om det beror på att Blackie beordrat honom det eller om han på detta sätt visar respekt för en gitarristkollega. Bra lät det hur som helst. Dessutom är det ett extra plus för de som tycker om att nynna med i gitarrsolon, vilket är svårt om det inte låter som det brukar.
Kvällens bästa låt var inte en utan två. Att sära på Chainsaw Charlie (Murders in the new morgue) och The great misconceptions of me låter sig helt enkelt inte göras. Inte ens med uppförstorat målfoto och därmed dött lopp. Denna låtduo sticker ut rejält i Blackies låthistorik.
Noterbart är att det blev både mer ljus och mer fart på bandet under greatest hits-delen. Tyvärr lyfte det ändå inte riktigt så mycket som det borde ha gjort. Trots hjälp från megadunderhiten I wanna be somebody.
Desvärre går det inte att blunda för inte mindre än tre plumpar i protokollet:
1. Sången var under nästan hela konserten alldeles för studiolik (Arena Of Pleasure lät skrattretande perfekt) och de få gånger som det verkligen lät live (jag tänker framför allt på Chainsaw Charlie) så fick vi prov på hur det verkligen ska låta på en konsert. Ja live alltså, med allt vad det innebär av känsla och nerv och att allt inte låter perfekt. Det är stämbandens dagsform som ska märkas och inte om någon trycker på rätt knappar…
2. Vart tog de tre låtar som hör till berättelsen, men av olika anledningar saknades när skivan släpptes1992, vägen då? När turnén presenterade var det ju en av “säljpunkterna”. Bara Blackie vet…
3. Mellansnacket är en stor del av att gå på konsert. Den här gången var det näst intill obefintligt. Extra snopet med tanke på att Blackie har en av de coolaste röster som finns.
4. Futtiga fem låtar i det utlovade greatest hits-setet, som framfördes efter The Crimson Idol, var inget annat än ett skämt. Det finns ju mängder av låtar att spela! Och att dessutom börja den delen med en cover (The Real Me av The Who) borde vara straffbart – oavsett om det är en bra låt eller inte.
För övrigt går det inte annat än att imponeras av Frimis Salonger, som än en gång visade prov på att de kan det här med att arrangera konserter av hög klass. Det är trevligt att det satsas även utanför storstäderna. Bra jobbat!
För att hedra The Crimson Idol låter jag Blackie få sista ordet:
Long live, long live, long live the king of mercy.
Text: Magnus Bergström / hårdrock.com
Foto: Johan Jansson / hårdrock.com
p.s. Förbandet Eleine lät som en svensk variant på Epica och det är inget snack om att de gör den grejen riktigt bra. Alla i bandet kan sitt hantverk, den saken är klar.
Men låtarna är lite väl lika varandra för att något ska sticka ut från mängden och därmed bli intressant på riktigt. Plus utdelas dock för det lite lätt teatraliska framförandet, som gör att de skiljer sig en aning från mängden.
