Den fredliga krigarens heliga resa
Det bästa sättet att få ut en maximal njutning av en sån här otrolig resa är förmodligen att undvika att ha några förväntningar alls för att inte riskera att man blir besviken. Men det är omöjligt, dels för att mina två tidigare KissKryssningar varit “så nära himlen man kan komma” och dels för att det ingår i conceptet att oväntade, speciella händelser kommer att ske och det redan innan vi ens klivit ombord på båten, sen är det också utom all rimligt tvivel att bli besviken på denna rock´n´roll resa, särskilt om man är Kiss-nörd för schemat med aktiviteter är så fyllt till bredden att man inte ens hur gärna man än vill, hinner med allt som händer. Det blir helt enkelt till att välja och vraka mellan de saker som ligger en närmast hjärtat.
Miami Pre-party x 3
För min del så roade jag mej med att gå på samtliga Pre-partyn som anordnats i Miami dagarna innan kryssningen. Det första var på Holiday Inn, med namnet “living in sin” och för de som kan sin Kisstory vet att det är en textrad från Gene Simmons solo´lp från 1978.
Hursomhelst det intressanta här var att Lydia Criss, Peter Criss exfru var här som gäst och hon signerade och sålde sin uppgraderade nyutgåva av boken “sealed with a Kiss”, och eftersom det är henne som Kiss stora hit “Beth” från 1976 handlar om så hade jag tagit med en inramad guldskiva som jag plockat bort glaset på och som hon glatt signerade åt mej.
Nästa Pre-party var på Will Call och hade Ken Sharp(mannen bakom boken Nothing to loose), Bob Kulick(Kiss viktigaste “spökgitarrist”) samt Megan McCracken(flickan på de berömda “spindelnätsbilderna” med Kiss från 1975) som celebra gäster. När jag visade upp min gamla poster från tidningen med samma namn inhandlad på 70-talet hemma i Kristinehamn så blev Megan mycket glad och hon berättade att inte ens hon hade en sån affisch för hennes hade blivit stulna och den inramade postern som fanns som utställning bakom henne enbart var en kopia.
Hon signerade min poster och sen fotades vi vid hennes inramade. Bob Kulick som vi redan hade träffat på på stan dagen innan visade sig vara en mycket trevlig person. Bob är en mycket viktig del i Kiss-maskineriet pga att han redan från start runt 1973 funnits med i periferin kring bandet. När Alive 2 släpptes 1978 med en sida med studioinspelade låtar så var de flesta av gitarrsolona gjorda av Bob och inte Ace eftersom Ace ägnade sig åt att vara full nästan hela tiden. Rykten finns dock att Rick Derringer skulle varit inblandad med det vill jag påstå inte stämmer.
När skivan Killers släpptes 1981 med fyra “nya” låtar så spelade Bob gitarr även här, Ace fanns dock med på omslaget vilket gjorde det en aning förvirrande. Bob spelade även på några demos till “Creatures of the Night” men är inte med på den färdiga produktionen. Han har också gjort ett par album med W.A.S.P och Alice Cooper samt spelat med Lou Reed och Meat Loaf. När Paul Stanley var ute på sin soloturne 1989 så var det Bob som var leadgitarrist.
Jag hade med mej några skivomslag som fick signerade och sen fotades vi ihop. Mr Speed, som är ett av de bästa Kiss-coverbanden som finns, spelade senare denna kväll och då med Bob Kulick som gästgitarrist.
Jag travade raskt vidare till tredje Pre-Partyt, detta var förlagt på Hard Rock Cafe och hade Bruce Kulick(Kiss gitarrist mellan 84-96) som gäst och ett lyckat meet and greet med honom med lite prat, signeringar och fotosession fick avsluta det tredje partyt för min del.
Dag 1 ombord Sailawayshow med KISS Unmasked/unplugged
Utan att göra nån större fördjupning i fartygets beskaffenhet så kan jag säga att “Norwegian Pearl” med sina 14 våningar och med plats för 2500 passagerare får vilken Ålandkryssning som helst att likna en större livräddningsbåt snarare än ett fartyg och då ska man komma ihåg att “Pärlan” är i amerikanska mått mätt att betrakta som ett kryssningsfartyg i mellanstorlek.
Fördelningen mellan första andra och tredjegångs-KissKruisers såg ut på följande vis: 1158 Sailors, 670 Petty Officers samt 673 Lieutenants.
Efter den obligatoriska och lagstadgade säkerhetsgenomgången samt lite tid till uppackning och utfodring så var det sol/pooldäck som gällde för att få så bra placering som möjligt inför konserten.
Något försenade så drog showen igång och KISS visade som vanligt att många av deras låtar fungerar minst lika bra unplugged som plugged(dock inte alla). Tidigare i år hade de som ville fått rösta på en valfri låt till den akustiska spelningen så man kan nog anta att en hel del av dagens låtar är vad diehard-fansen verkligen önskade sig. En salig blandning av klassiska samt udda låtar levererades i ett säkert paket. Bandet utstrålade trygghet och gav en relativt laidback känsla där Gene verkade piggast och ha bästa dagsformen av dem denna gång. Lite jam och improvisation hinns även med och jag tänker då bla på den minst sagt udda versionen av Creatures of the Night.
1: Coming Home
2: Christine Sixteen
3: Hide Your Heart
4: Nothin´ to Lose
5: Got to Choose
6: Cold Gin
7: Goin´ Blind
8: Hotter Than Hell
9: Take Me
10: Love Her All I Can
11: Parasite
12: Rock Bottom
13: Hard Luck Woman
14: All The Way
15: C´mon and Love Me
16: Love Theme from Kiss
17: Creatures of the Night (delar av)
18: Let Me Know
19: Every time I Look at You
När spelningen var slut så hade den gassande eftermiddagssolen försvunnit och mörkret och den subtropiska värmen hade tagit över och medans fartyget fortsatte sin kurs mot Key West så fortsatte jag min mot “the spinnaker lounge” där det först var t-shirt swapmeet och sedan ståupp-komik av de Amerikanske komikern Craig Gass(känd från bla Sex and the City, Kings of Queens, the family guy mm). Det sista jag företog mej med denna kväll var att kolla in KISS-coverbandet Priss. Inget märkvärdigt egentligen förutom att bandet enbart består av tjejer och att “Doll Stanley” är en svensk tjej vid namn Moa Henriksson.
Dag 2 Key West och KISS indoorgig 1
Fartyget hade lagt till på ett område som är en marinbas och som det är absolut förbjudet att beträda som civilist så för att kunna ta sig från kajen till staden så får man åka i välbevakade bussar, slussas genom grindar osv men när man kommit förbi detta så inser man snart att Key West är en av de vackraste och mest pittoreska platser på jorden. Ett monument som kallas för “southernmost point” markerar USA´s sydligaste punkt och ser ut som en gigantisk rödfärgad spole men som är ett stort turistmål och som ständigt fotograferas av entusiastiska turister. Ett annat världskänt ställe är Ernest Hemmingway´s stamkrog: Sloppy Joe. Key West är en plats som man gärna skulle kunna åka tillbaka till och stanna längre för här finns mycket mer att se och att göra men vi måste tillbaka till båten för att äta och för att sedan bevaka vårat primärmål: längst fram i mitten “in the Pit”.
KISS indoorspelning skulle ske på den lilla välplanerade “Stardust Theatre” som med sitt lutande golv och sina ca 1300 platser gör det till en perfekt konserthall. Vi satte oss utanför redan på eftermiddagen och passade på att höra soundshecken och jag blev så tagen av det jag hörde så jag funderade på om jag hört rätt…The Oath mm! Insläpp 20.00 och när vi hastigt tog oss ner till våra platser så kunde vi andas ut: uppdrag tillfylles avklarat! En liten del av den för i år nya Monsterscenen iform av en spindel hade monterats på scenen och det såg riktigt bra och påkostat ut. Spindeln tog ganska stor plats så KISS utrymme hade begränsats på den lilla scenen vilket gjorde att bandet interagerade ännu mer med publiken för var de än befann sig så var de långt fram jämfört med normalt och de stora utomhusscenerna som de oftast håller till på under turneerna. Inga staket eller annat(förutom några fotografer och vakter)fanns mellan publiken och scenen.
21.00 KISS äntrar scenen!
Utan några större tvivel så inser jag snart att detta kommer att bli den absolut bästa KISS-konsert jag sett, pga ALLT! Allting fungerar, låtvalet med idel udda matrial, vissa låtar har livepremiär, spelmässigt: Gene är på strålande humör, Paul sjunger bättre än på länge, Tommy gör sin del med bravur och Eric är bokstavligen ettrig vilket återspeglar sig på trumspelet(han har ett hetsigt humör Eric vilket också roddarna får känna av när han härjar med dem).
1: Anything for My Baby(live debut)
2: Shout It Out Loud
3: Ladies In Waiting(första gången sen 1976)
4: Do You Love Me
5: Almost Human(live debut om man bortser från snuttar av låten från LIU-tour -83 och Konvention Tour -95)
6: Hell or Hallelujah
7: War Machine
8: The Oath(live debut om man bortser från Tv-shower och meet and greets)
9: Say Yeah
10: Mainline(första gången sen 1974 om man bortser från snuttar på meet and greets mm)
11: Lick It Up
12: Love Gun
13: Let Me Know(första gången i elektrisk version sen 1975)
14: Black Diamond
15: Detroit Rock City
16: Rock and Roll All Nite
Utdelningen på “stage used” prylar var hög denna gång: över 30 plektrum(närmare 50 ihop med hustrun) en tonkontrollsknapp från Paul gitarr(han slog sönder gitarren mitt framför ögonen på oss och knappen blev kvar på scengolvet, en roddare sparkade den sen till mej) Genes svettiga handduk med sminkrester på lyckades jag greppa när den kastades ut mot publiken. I en normal människas värld kan detta tyckas banalt men i en KISS-nörds värld så snackar vi ett affektivt värde av börskaraktär!! Ett bra avslut på denna dag.
Dag 3 Till havs med diverse aktiviteter där medlemmar i KISS deltar på ett eller annat vis mm samt KISS indoorshow 2
Första dagen med någorlunda sovmorgon, behövligt dessutom. Kl 12.00 var det Genes plektumskastningstävling i Stardust Theatre. Inget märkvärdigt egentligen, ett antal passagerare hade redan dag 1 fått kastat plektrum i hinkar och de fem med högst poäng gick sen vidare till semifinal och slutligen så fick vinnaren där tävlade mot Gene. Det roliga här var att det slutade oavgjort så Gene gav bort en yxbas som extrabonus till sin motståndare.
Trumtävlingen med Eric hann jag inte se eftersom den pågick samtidigt som magplasktävlingen. Q & A med Doc McGhee pågick också denna dag och det mest intressanta som framgick här var att det blir en KissKruise 4 som då kommer att ha “dressed to Kill” tema.
Magplasktävlingen som var förlagd ute på pooldäck är inte nåt märkvärdigt i sig men eftersom domarna bestod av Paul Stanley med sonen Evan Stanley samt en kvinna som jag förmodar är Doc´s fru, så var fluktkofficienten hög. Vädret var soligt och varmt och stämningen på topp!
Onstage-foto
Redan innan vi åkte från Sverige så hade jag deltagit i en lottning där vinnarna, under ordnande former, kunde få gå upp på KISS scen och bli fotade bland alla trummor, förstärkare, övrig rekvisita samt en cool backdrop(utan KISS förstås). Det kan verka banalt men återigen: är man nörd så är detta ovärderligt och samma sak som att beträda helig mark.
Jag var en av de som vann denna möjlighet och jag fick om jag ville ta med upp till fyra personer på denna session så det blev hustrun som följde med upp på scenen och vi fick två stycken riktigt sköna foton från detta tillfälle.
KISS indoor gig 2
Vid 20-tiden tog jag mej in på Stardust Theatre och ställde mej på lämplig plats igen och fick således ett perfekt läge för att få bra bilder. 21.00 äntrade KISS återigen den lilla intima hallen och gav en tillsynes otrolig serie musikaliska högerkrokar och uppercuts med i stort sett lika oförutsägbar set lista som dagen innan.
1: Love Her All I Can
2: Ladies In Waiting
3: Shout It Out Loud
4: Anything For My Baby
5: Do You Love Me
6: Almost Human
7: Hell or Hallelujah
8: War Machine
9: The Oath
10: Say Yeah
11: Hide Your Heart(första gången i elektrisk version sen 1990)
12: Mainline
13: Lick It Up
14: Let Me Know
15: Black Diamond
16: Detroit Rock City
17: Rock and Roll All Nite
Efter att konserten var över så passade jag på att, vid midnatt, kolla in när Tyler Bryant and the Shakedown spelade på Atrium. Tyler är nog för de flesta svenskar och europeer relativt okänd men jag hade lyssnat lite på honom innan och bedömt honom som oerhört intressant. Denne i USA hyllade yngling med sin betonghårda pentatoniska rock´n´roll med mestadels slidegitarr bas och trummor samt en röst som påminner en aning om Jon Bon Jovi passade mej perfekt.
Soundet påminner om en blanding av Stevie Ray Vaughan och Robert Johnson et alles och energin liknar ett gäng ungtjurar på grönbete. Efter att de hade spelat klart så fortsatte jag att gå omkring lite på båten och av en slump så träffade jag på Night Rangers gitarrist Brad Gillis som pratade om deras spelning på Sweden Rock för några år sen samt att han har svenska föräldrar mm. Brad Gillis har ända sen han tillfälligt hoppade in som gitarrist åt Ozzy Osbourne 1982 efter Randy Roads tragiska dödsflygolycka, intresserat mej som musiker eftersom dubbelliven, Speak/Talk of the devil(olika namn beroende på utgivningsland) med enbart Black Sabbath låtar, haft ett riktigt smakfullt gitarrspel. En kul avslutning på en helt fantastisk dag!
Dag 4 Unmasked-foto med KISS samt Bahamas med Great Stirrup Cay, Q & A med KISS samt Halloweenparty
Vid bokningen av KK3 så fick man frågan om man ville fotas med KISS med eller utan smink och skulle önskemålen dvs fördelningen bli ca 50/50 så skulle detta genomföras under två tillfällen. Vi hade önskat att få unmasked-foto och det blev också så. Kul eftersom vi inte hade nån sån bild med hela bandet sen tidigare.
Nästa aktivitet var att ta en mindre båt ut till ön Great Stirrup Cay: ett paradis med sandstränder, palmer och liveband som spelade mitt på dagen. Det här är också en plats som man gärna kunnat stanna längre på men som sagt, schemat var fyllt av kvällsaktiviteter så det fick bli en kortare smak av sol, bad och snorkling.
Efter en halv dag därute så begav vi oss tillbaks till båten för att senare kolla in KISS Q & A där ett antal utvalda passagerare fick ställa en fråga var till bandet och det roligaste som hände här var när en treårig flicka artigt frågade Gene om han nån gång hamnat i trubbel när han stuckit ut sin tunga. Det var som att 2500 pasagerare samtidigt hämtade andan och en konstpaus infann sig: vad skulle Gene svara??? Gene blev förmanad av de övriga att svara snällt så han sa att han skulle förklara det för henne när hon blev äldre och då drog folk en lättnads suck.
HalloweenPartyt på kvällen var förlagt ute på pooldäck och det var också en tävling i fyra olika kategorier: Kids, Horror, Creative och Group. Domaren var även i år Tommy Thayer. Vi klädde ut oss till Shrek Stanley och Fiona Singer och deltog i cat. Creative. Vi vann dock inte, vi kom inte ens med till final men det spelade ingen roll för efter att vi tagit oss ner till hytten på en snabbvisit och var på väg tillbaka så mötte vi den RIKTIGA Paul Stanley!! Att han under några få sekunder råkade stå där längst ner på våning 4 berodde på att hissarna var upptagna och att vi i den stunden råkade gå just den vägen. Det blev ett roligt och spontant möte, Paul fann sig bättre i situationen än vad jag gjorde för jag var inte alls beredd på detta men det blev hursomhelst riktigt bra och efter några artighetsfraser mm samt att Paul tyckte att vi hade en bra utklädnad så insåg jag att detta nog ändå var högsta vinsten att oplanerat få träffa Paul eftersom han är den i bandet som är lite skyggare än de andra privat.
Men när jag frågade om jag fick fota honom så tog han kameran och gav till sin säkerhetsvakt och ständige följeslagare – Danny Francis och sa: I´ve got a better idea, let him take pics of us all three together. När det var gjort så önskade De oss en fortsatt bra kväll och sen åkte De upp till sin avspärrade våning.
Våran kväll fortsatte ute på pooldäck tillsammans med hundratals monster och annat. En oändlig mängd fantasifulla utklädnader i alla tänkbara varianter festade för fulla muggar denna sista kryssningskväll. för Amerikanarna är detta med Halloween nånting mycket stort och de lägger ner stor omsorg på att hitta på de mest otroliga kreationerna. Vi passade också på att se sista spelningen med Night Ranger.
Detta band håller en mycket hög klass med kompetenta musiker med bra körsång och ganska snäll 80-tals metall/hårdrock. Stundtals lite smörigt men som balanseras upp av kraftfulla gitarriff, syntar och solon på ett sånt sätt att man kan förstå att detta band en gång i tiden var riktigt stora i USA, däremot så fick de aldrig nåt genombrott att räkna med i europa.
Hit efter hit framfördes såsom tex Sister Christian, Coming of Age, Sentimental Street, Goodbye, Sing me Away mfl varvat med Damn Yankees hiten High Enough och Ozzys Crazy Train. konserten avslutades med att Tommy Thayer skrev in en rad till i “Kisstory” genom att vara gästgitarrist på sista låten (Still)Rock in America!!
Nästa morgon var vi tillbaka i Miami igen och efter en stadig frukost och en avancerad nedpackning i våra resväskor(trots att vi hade gott om plats i väskorna i början av resan så hade nu antalet grejer flerdubblats eftersom vi handlat en hel del) så var det dags att lämna båten och bege sig mot Miami Airport för den halvdygnslånga flygningen hem. Men innan vi klev av landgången så delade Sixthman ut några olika klistermärken med Kiss-ikonerna till samtliga passagerare och på baksidan av dessa fyra så fanns det olika streck och prickar som visade sig vara Morsealfabetet med “hemliga” meddelanden. När vi sen var hemma i Sverige igen så tog jag en titt på dessa koder och fick fram orden: Dates, Theme, Preparty och Ship och om man gick in på KissKruise IV-sidan så fick man fram fyra olika korta filmer med Kissmedlemmarna som gav följande info: Nästa KissKruise blir 31/10 – 4/11 2014, Tema: Dressed to Kill, Preparty: på båten 30/10 samt Båt: Norwegian Pearl igen. Jag kan bara säga till den läsaren som står i valet och kvalet att eventuellt åka med på nästa kryssning, ta en rejäl funderare på om Ni inte ska passa på att satsa på detta, visserligen så kostar det en hel del men samtidigt så får man mycket unika upplevelser på flera nivåer för pengarna: sol, bad och rock´n´Roll mao nåt som passar hela familjen och en sak till: vissa tåg passerar bara en gång och då går det inte att vänta in nästa.
Text och foto: KissKruise Commander Johan Jansson/hårdrock.com
