Super Rock Weekend, Örebro, del 1

Fredag 121026

Min spontana undran efter kvällen är var publiken var. Med tanke på vad som bjöds tycker jag det kändes glest i leden. Att vissa dessutom väljer att tillbringa kvällen i baren bara för att man inte får ta med ölen ut i konsertlokalen gör mig än mer konfunderad. Varför gå på konsert om öl är viktigare än musik? Ja, ja, det är väl antagligen jag som är konstig som prioriterar musiken på en konsert.

Arrangemanget i sig ger mersmak. En bra blandning av band, en mysig lokal och en skönt avslappnad attityd hos personalen, alltifrån de trevliga tjejerna i kassan till scenvakterna. Personligen ser jag fram mot nästa år och då förhoppningsvis med bättre publiktillströmning.

Lika arga som vanligt

Skitarg

Jag tillhör inte Skitargs största fans, men helt klart går ingen av deras beundrare besviken från konserten. De levererar det som förväntas av dem med energi och inlevelse, och det känns som jag är ganska ensam om att tycka att de är lite tråkiga och att det aldrig riktigt lyfter. Jag kan bara konstatera att det är tur att smaken är olika.

Satan, sprit och våld

Torture Division

Dödsmetall!!! DÖDSMETALL!!! DÖDS-JÄVLA-METALL!!! Någon som inte har fattat vad Torture Division handlar om? Bra! Då kör vi!

Jag har aldrig haft äran att se svensk dödsmetalls supergrupp live tidigare, så förväntningarna var på topp, och precis som Skitarg inte gjorde sina fans besvikna, så gjorde Torture Division inte mig besviken. Dessa tre legendarer som härjat i den brutala svenska underjorden sedan 80-talet visar hur dödsmetall ska spelas: inget krångel eller onödiga finesser, utan bara ett jäkla röj och sväng med glimten i ögat.

Av publikresponsen att döma var det inte bara jag som såg fram mot konserten. Det var bra röj redan från början av konserten, och det kändes som att det tilltog allteftersom konserten framled. Bandet bjöd på en räcka godbitar i form av till exempel Otukt, med gästsång av Johan Hegg (Amon Amarth), till publikens stora förtjusning, The Axe Murderer, Ravishing Rampant Sluts, Invoking the Knifer, och sist men inte minst Satan, sprit och våld, som tillägnades den här kvällen.

Torture Division uppvisar en spelglädje som få andra band, och framför allt en oerhörd ödmjukhet gentemot sin publik. Det finns inget vi och de, utan bara ett enda stort vi; band och publik förenade i kärleken till musiken. Stöd Torture Division genom att ladda ned musiken från hemsidan, och framför allt: missa inte chansen att se dem live om du kan. Du kommer att gå därifrån som en gladare människa.

Bättre än någonsin

Candlemass

Det är nästan på dagen 24 år sedan jag såg Candlemass live första gången, just i Örebro, och de har aldrig gjort mig besvikna live. Ändå måste jag säga att dagens Candlemass är bättre än någonsin. De har släppt sin mest helgjutna platta och de har den bästa sångaren de någonsin haft, och det märks på bandet. Jag har nog aldrig sett dem så avslappnade och fulla av självförtroende som 2012. (Fulla har jag i och för sig sett dem, men på helt andra saker än självförtroende.)

Kvällens set är relativt kort på grund av klubbens stopptid, men jädrar vilket set. Jag hade gärna hört någon mer låt från nya plattan, men även från trion som föregick den, och det känns häftigt att ett band som spelat i över 25 år helt skulle kunna skippa alla låtar äldre än sådär 10 år och ändå spela ett set som bara skulle innehålla kanonlåtar. Det är få band som mäktar med det. Vad sa du? Metallica!? Tillåt mig asgarva hånfullt.

Öppningen är stark med Prophet följd av Bewitched. At the Gallow’s End i Mats Levéns tappning ger mig gåshud. Den har aldrig låtit bättre. Det gäller i och för sig samtliga låtar. Levén far omkring som en besatt och klämmer ut de mest sagolika toner ur sin taniga kropp, och allt sitter i princip felfritt. Förutom tidigare nämnda Prophet får vi Waterwitch, Psalms for the dead och fantastiska Black as Time från nya plattan. Som avslutning bjuds vi till publikens glädje på en mäktig version av Solitude, och jag måste erkänna att även om jag dyrkar senaste skivan, så skulle en konsert utan Solitude kännas lite konstig.

Candlemass av i dag är ett synnerligen relevant band, och även om det har sagts att Psalms for the Dead är sista plattan hoppas jag på att få stå på en 30-årskonsert precis som jag stod på 25-årskonserten för ett par år sedan. Enligt Leif är intresset så stort att de kan boka spelningar ett par år framöver, så chanserna känns ganska goda.