Hur lång tid tog arbetet med boken?
– Det har gått relativt snabbt. Jag pitchade idén till Bokfabriken i september förra året. De var snabba och väldigt entusiastiska och under fem intensiva månader skrev jag sedan samtliga trettio kapitel.
Vad var det bästa/lättaste respektive det värsta/svåraste med att skriva boken?
– Jag har följt bandet på nära håll under många år. De senaste åren har jag skrivit flera omslagsartiklar om Kiss för Sweden Rock Magazine och arbetat upp ett stort kontaktnät när det kommer till personer i bandets inre krets. Därför var det lätt att få tag på folk som ville ställa upp och prata – alla från tidigare medlemmar till deras ex-fruar och syskon. Jag har även gjort nya intervjuer med producenter, omslagsmakare och managers, för att nämna några.
– Det svåraste var först att hålla mig till den teckenlängd som jag och förlaget hade kommit överens om. Vi bestämde dock att förlänga boken med en tredjedel för att ge den kompletta storyn. Berättelsen är kronologisk, men varje kapitel har en tydlig början och slut, så att man ska kunna läsa dem fristående. Man kan säga att varje kapitel är som en lång artikel i sig, och när jag hade skrivit tjugofem av dem började det kännas lite motigt att börja om på ny kula, på nytt kapitel. Men är det något som jag har lärt mig av Kiss är det att det inte är någon vits att sitta och vänta på inspiration – det är bara att köra på. Nu när jag ser tillbaka på det är jag faktiskt mest nöjd med de sista kapitlen.
Är du nöjd med slutresultatet?
– Oerhört nöjd. Jag brukade säga att boken är speciell eftersom det är den första svenska biografi över bandet på tjugofem år, men nu när jag fått lite distans till den skulle jag vilja påstå att den är speciell eftersom det är den mest uttömmande biografi över Kiss som någonsin har publicerats, oavsett ursprungsland. Det är även den som bäst berättar händelseförloppet på ett både målande och spännande sätt.
Är det roligare att jobba med en bok än med tidningsartiklar?
– Det har varit roligt att få grotta ned sig i ett enskilt projekt. Själva skrivandet i sig har varit lite svårare, eftersom det gäller att inte upprepa sig i olika favorituttryck man har. Det roligaste har dock varit belöningen när jag fick boken i min hand. Eftersom detta är min debutbok var det en enormt tillfredsställande känsla att kunna bläddra och lukta på de 412 sidorna.
Vad ser du i kristallkulan när det gäller din skribentframtid?
– Jag tänker så klart fortsätta att skriva för Sweden Rock Magazine. Det finns fortfarande ett par artister som jag skulle vilja prata med som ännu inte blivit av på grund av olika anledningar – David Lee Roth, Lars Ulrich och Jimmy Page står alla på önskelistan. Jag har helt klart även fått blodad tand när det kommer till att skriva böcker. Jag har redan diskuterat några olika bokidéer med förlaget, men det är för tidigt att säga något ännu.
När och hur upptäckte du Kiss?
– Boken är skriven ur ett strikt journalistiskt perspektiv, men sådan här djuplodande och enorm research hade inte varit möjlig om jag inte länge varit fascinerad av ämnet. Kiss var faktiskt det första band som jag upptäckte. Jag var en liten parvel på åtta år när jag sommaren 1985 hörde ”Heaven’s on fire” för första gången. Det var inte bara musiken som trollband, utan även gruppens redan då rika historia. Föga anade jag att alla tidningsurklipp och tv-intervjuer som jag samlade på mig skulle komma till användning i denna bok.
Vilken är ”kronjuvelen” i din Kiss-samling?
– Jag har lagt samlandet bakom mig, men jag har ju fortfarande kvar en del balla prylar som de gamla pusslen och spelen och serietidningarna från 70-talet. De är värda en del pengar i dag, men det finns väl ett slags sentimentalt värde i dem för mig. Jag har även en hel del udda vinylskivor, där den japanska ”The originals II” sticker ut. Jag köpte den i min ungdom för närmare tretusen spänn.
Hur många konserter har du sett med Kiss och vilken är den bästa?
– Jag har tappat räkningen. Jag skulle tippa på att det är runt 20. Första gången var i Frölundaborg i Göteborg under ”Crazy nights”-turnén 1988. Det var inte direkt en magisk konsert, men det är kul att ha sett bandet utan smink. På den tiden var man imponerad av folk som sett Kiss med smink, nu är folk imponerade av att man har sett Kiss utan smink. Det gig som sticker ut mest är dock när Kiss 2010 gjorde en liten intim klubbspelning på Islington O2 i London inför branschfolk och några få lyckliga fans. Stället tog bara knappt 700 personer och det var kul att stå i baren med en bärs samtidigt som Gene Simmons stod några meter framför mig i full monsterutstyrsel på den lilla scenen.
Vad är din egen åsikt om att Kiss fortsatte med sminket utan Ace och Peter?
– Det mest imponerande är att de klarade av att byta ut dem och sätta deras smink på nya medlemmar utan att det påverkat deras framgång. Gene och Paul har själva sagt att karaktärerna kommer inifrån och att man inte bara kan sätta en ny person bakom samma smink. De är dock kända för att ändra sig, något som jag belyser i boken.
Det kommer en dag när Gene och Paul inte kan uppträda live; ser du några ersättare bland dagens kända musiker?
– Nej. Lynyrd Skynyrd-gitarristen Rockey Medlocke satte ihop en helt ny version av hans gamla band Blackfoot som exkluderade honom själv, med bara unga killar som matchade den attityd som gruppen hade på 70-talet. Även om Gene och Paul har hintat lite lätt att det skulle vara möjligt även i Kiss fall tror jag inte att det kommer att hända. Hur man än väljer att se på det har de under alla 40 år varit bandets karismatiska kärna. Jag frågade faktiskt Kiss trummis Eric Singer om detta för någon vecka sedan, och han sa att Gene och Paul är för starka artister för att det ska kunna gå att byta ut någon av dem.
Intervju: Magnus Bergström/hårdrock.com Foto: Lisa Sandgren
Bokrecension: http://hårdrock.com/2013/06/grymt-lasvard-kiss-bok-1/