Fear Factory
Nalen, Stockholm
121110
Aggressivt. Tungt. Melodiöst. Industriellt. Det är de fyra ord som bäst beskriver vad Fear Factory har stått för i 22 år och jubileumsåret 2012 (20 år sedan debutskivan släpptes) är förstås inget undantag.
Det är svårt att förklara känslorna som flödade genom kroppen när medryckande godbitar som Edgecrusher och Linchpin levererades i supertighta versioner på charmiga – och utsålda! – Nalen i Stockholm. Men att en så totalt inkompetent dansare som undertecknad inte ville något annat än att dansa hela natten säger kanske allt. Om jag dansade? Nej, man vill väl att kamraterna i publiken ska fokusera på de som står på scenen…
I sällskap med nyss nämnda låtar var sylvassa öppningslåten The Industrialist och den moderna metalklassikern Martyr allra vassast denna kväll. Men inte en enda låt kändes överflödig utan det enda man önskade var fler låtar, men när det är co-headline är det bara för banden att dela broderligt på tiden och leva upp till uttrycket “kill your darlings” (det vill säga plocka bort några givna låtar).
Att se “hårda killar” som medlemmarna i Fear Factory se nöjda och glada ut med breda leenden mest hela tiden är ett sant nöje. Det blir liksom en varm känsla i kroppen och därmed en perfekt känsla att arkivera i skallen, som sedan kan användas de gånger man behöver dagdrömma sig bort.
Gitarristen Dino Cazares är en riktig glädjespridare då han i de flesta av låtarna sjunger med energiskt och manar på publiken, samtidigt som han hamrar fram några av de tuffaste riff som någonsin komponerats.
Resterande bandmedlemmar är inte mindre imponerande: Burton C Bell tar i för president och fosterland och de aggressiva sångpartierna är makalöst bra denna kväll (dässvärre är de “mjuka” partierna inte alltid lika klockrena). Basspelet i Fear Factory är inte så lite komplicerat då sedvanligt basmuller ska varvas med gitarrkompliknande tongångar. För detta ändamål passar Matt DeVries klockrent i och med sin bakgrund som gitarrist i Chimaira. Längst bak håller Mike Heller takten bakom trummorna likt en maskin med imponerande precision, alltså precis som det ska vara.
Det märks att Burton och Dino har fått en nytändning med två helgjutna skivor i ryggen och att de är beredda att ge järnet för att ta tillbaka sin rättmätiga position i toppen av hård industrimetal.
Konserter som denna slår nästan allt annat som livet har att erbjuda. Länge leve Fear Factory!
För hårdrock.com var fokus denna kväll som synes på Fear Factory, men vi bjussar förstås också på några rader om de andra banden:
Scar Symmetry
Att agera uppvärmare till storheter inom metalvärlden är ingen lätt uppgift. Det var förstås Scar Symmetry medvetna om och var rejält på tå från start. I synnerhet de båda frontmännen var mycket energiska i sina – oftast lyckade – försök att få igång publiken.
Ljudet var glasklart vilket gjorde det enkelt att konstatera att Roberth Karlsson har få övermän inom growlsång.
Bästa låt: Den perfekta avslutningslåten The Illusionist som lämnade publiken nöjda och belåtna i väntan på nästa band på menyn.
Devin Townsend Project
Lika bra att erkänna det direkt: Undertecknad har ingen större koll på mr Townsend och därför känns det fel att komma med kommentarer om än det ena och än det andra om hans/bandets framträdande. Men låt mig i alla fall säga som så att det var en finfin förstagångsliveupplevelse. Nu har jag fått anledning att “plugga” diskografin för att kunna bjuda på en mer uttömmande konsertrecension nästa gång tillfälle ges.
Bästa låt: Planet of the Apes är härligt galen i all sin proggiga storslagenhet.
Text och foto: Magnus Bergström
Fotnot: Recensenten ber om överseende med bildkvaliteten, då två av banden spelade i något som kan liknas vid mörker och ett av banden i en kakafoni av ljus…