Parners In Crime
– Vår livslånga jakt på sanningen
Carl Linnaeus, Alex Bergdahl
(Gain)
BETYG 4,5
Författarduon visar att de är Kiss-fantaster utöver det vanliga när de sätter ribban redan innan förordet, med dedikeringen “Till våra familjer och till Michael Benvenga”. En charmig passning till omslagsbaksidan på Peter Criss första soloskiva och jag ler från öra till öra.
För alla oss som tillbringat en ocean av tid till att klura på smått och stort i Kiss-världen är Partners In Crime rena rama julafton.
Författarna har i 24 kapitel på 323 sidor (fler sidor och det hade blivit maxbetyg) riktat in sig på åren 1982-1984 eftersom det enligt deras åsikt “var en period när hårdrocksbanden inte kunde göra något fel”. Det var också de år som formade Carl och Alex kärlek till “the hottest band in the world”. En förälskelse som aldrig har upphört och jag är övertygad om att den aldrig kommer att göra det. Att vara nördig på det här sättet är så mycket mer än en hobby; det är en livsstil som följer med till den sista sucken. Om jag känner igen mig? Det vore en lögn att påstå något annat.
Tidigt i boken får vi reda på att en kontaktannons spelade en stor roll för vänskapen mellan Alex och Carl. Något som känns extra passande i och med att kontaktannonser spelade en stor roll när Kiss var i startgroparna.
Bandets historik varvas med egna reflektioner liksom ett och annat avslöjande som tidigare inte varit känt utanför den inre kretsen av fans (om ens det). Det förekommer också kopior på interna Kiss-dokument och tidningsartiklar med mera och det förhöjer läsvärdet.
Dessutom är greppet att kombinera fakta med författarnas egna funderingar och åsikter om saker och ting i Kiss-världen är ett vinnardrag. Kärleken till Kiss är givetvis påtaglig men en del av det som skriva är samtidigt långt ifrån okritiskt vilket känns uppfriskande och framför allt ärligt.
Igenkänningsfaktorn i det som Carl och Alex skriver är näst intill hundraprocentig och jag vill inte att boken ska ta slut.
När Alex skriver följande om bandets lyrik vill jag bara skrika rakt ut att det är precis så som det har varit (och är) även för mig:
“…Paul sjöng att jag var stark, att jag skulle tro på och stå upp för mig själv. De orden sög jag i mig som en tvättsvamp.”
Det krävs ändå inte att läsaren är en Kiss-fantast; det räcker med ett “vanligt” intresse för bandet eller ett stort musikintresse med ett extra gott öga till vad det innebär att vara en nörd.
I mina ögon är det något av en prestation i sig att en bok som utgår ifrån ett specialintresse kan tilltala läsare utöver fantasterna, så sträck på er Alex och Carl.
En artisthyllning blir knappast bättre och Partners In Crime placerar sig i toppskiktet bland Kiss-böcker och en jakt på sanning har aldrig varit mer underhållande.
Sanning ja… Vad är det egentligen som de söker svar på? Jag skulle vilja påstå att Carl och Alex alltid kommer att leta efter svar på Kiss-frågor av alla de slag. För det ligger ju en del sanning i det de skriver om att jakten oftast är roligare än bytet.
Det känns givet att det här författarpartnerskapet bör fortsätta. Går det kanske att hoppas på en uppföljare med fokus på ex-medlemmar och annat Kiss-relaterat?
Till sist en liten varning; när du har boken i din hand är det bäst att se till att du har möjlighet att stänga ute den vanliga världen. Räkna nämligen med att du kommer att vilja läsa från pärm till pärm utan störningsmoment.
Magnus Bergström/hårdrock.com
