Ett varmt välkomnande till Skogsröjet

Skogsröjet18-4483-1200

Skogsröjet 2018

Som oftast i Rejmyre välkomnas vi av solen till 2018 års Skogsröjet. Varmt är det också, snudd på för varmt för många av närvaron och publikcirkulationen på vissa konserter att döma. Förutom vädret utmärktes årets festival av röster. I de flesta fall imponerande bra röster med tanke på karriärer som sträcker sig 35, 40 år och till och med mer bakåt i tiden, och i något fall röster som inte längre riktigt lever upp till fornstora dagar.

På pappret må Skogsröjet se ut som en festival dominerad av föredettingar, men något som slår mig under helgen är att flera av banden faktiskt på senare år släppa några av sina absolut starkaste skivor och därmed fortfarande får ses som relevanta.

Som vanligt vill vi rikta ett stort tack till alla inblandade band, arrangörer, funktionärer och volontärer för att de gör Skogsröjet till Sveriges ojämförligast trevliga och välkomnande festival.

 

Fredag  3 augusti

Vojd

Betyg: 4

Skogsröjet18-4141 630

Vojd är ett av festivalens första band ut och de sätter standarden högt. Inledande trion ”Breakout”, ”Delusions in the Sky” och Die with me” sitter som en smäck i det mördande solgasset. När titellåten från deras debut-lp under namnet Vojd, ”The Outer Ocean” kommer som fjärde låt har den inledande ödemarken framför scenen dessutom hunnit befolkas.

Skogsröjet18-4155 630

Vojd är ett synnerligen proffsigt gäng och låter som hårdrocken mot slutet av 70-talet när den lät som bäst; troligen bättre. Deras set bjuder på ett halvdussin låtar från nya skivan och lika många från de båda Black Trip-plattorna, och även om ”Shadowline” sticker ut lite extra i dag tycker jag att Vojdlåtarna står starkast.  Dessutom har de festivalens klart snyggaste gitarrer och bas, bara en sådan sak. Det ska inte bara låta bra, det ska se rätt ut också.

Skogsröjet18-4084 630

Mot slutet av konserten har det obegripligt nog tunnat ut igen i leden. Black Trip förtjänar bättre mottagande än så, gott folk. Nog för att det är varmt, men det handlar om 45 minuters högkvalitativ hårdrock. Då får man f-n stå ut. All heder åt de två svartklädda tjejer som dansade sig igenom hela konserten i solgasset. De har fattat vad det handlar om.

 

Robin Beck

Betyg: 3

Skogsröjet18-4340 630

Jag kan helt ärligt säga att som tuff (Hrm!) hårdrockare är Robin Beck är en artist jag har dålig koll på. Smörig rock är det i grund och botten men ibland tuffare det till sig lite. Tyvärr brötar ljudet ihop sig när hon tar i, och tar i gör hon ända från tårna. Vi snackar power! Publiknärvaron är god men det tunnar ut efter halva konserten. Det känns som att många vill kolla några låtar av ren princip innan man återgår till att hinka öl.

Skogsröjet18-4244 630

Låtmässigt är det öppningen med ”If you were a Woman (and I was a Man)” och avslutningen med ”Hide your Heart” som är starkast. Den sistnämnda är en låt som må riskera att bli uttjatad med tanke på de olika artister som spelat in den, men Beck gör en klart godkänd version även om den inte är lika raspig som Bonnie Tylers version.

Skogsröjet18-4245 630

Robin Beck och bandet är avspända, vilket är trevligt, men det blir nästan så avspänt och familjärt att skärpan påverkas lite negativt.  Hellre avspänt än överspänt dock. Den stora frågan efter konserten är dock varför man stoppar in ett trumsolo på en festivalspelning.

 

Alestorm

Betyg: 4

Skogsröjet18-4599 630

Kapten Bowes och hans manskap håller en rak kurs på sin seglats med nyckelorden rum, ale och quest. Pirattemat har de stringent hållit sig till på fem skivor och än syns inget land i sikte. Senaste skivan ”No Grave but the Sea” är en synnerligen jämn skapelse av hög klass så det är inte mer än rätt att den representeras av hela fem låtar.

Skogsröjet18-4753 630

När ett band verkar ha så genuint kul på scenen som Alestorm har kan jag inte annat än älska dem. Tillsammans med Steel Panther, Dragonforce och Freedom Call visar de att hårdrock ska vara kul. Redan innan konserten hade jag sett fram mot festivalens största allsång i avslutande “Fucked with an Anchor”. Hade det inte varit för herr Dirkschneider och ”Princess of the Dawn” på lördagen så hade det blivit så.

Skogsröjet18-4657 630

Allt inte är perfekt framfört men Alestorm är inte Dream Theater, så det känns helt okej. Det finns alltid låtar man saknar men jag kan egentligen inte säga en enda på dagens setlist som jag vill byta ut. Men om jag finge önska skulle jag gärna se att mina personliga favoriter ”Magnetic North” och ”Scraping the Barrel” dyker upp i setet i framtiden.

 

Steel Panther

Betyg: 3

Skogsröjet18-4887 (1280x854) 630

Vad kan man säga om Steel Panther som inte redan har sagts? De gör sin grej och de gör det bra. Har man sett det ett par gånger känns det i alla fall för mig lite uttjatat. Ändå garvar jag ännu en gång åt Satchels monologer och påståendet att ett filmteam är på plats och jobbar med en dokumentär om basisten Lexxi Foxxx och att titeln är ”50 Shades of Gay”.  Allt är gjort med en stor glimt i ögat och jag kan inte tänka mig att ens den värsta moralpolisen skulle bli förnärmad av Steel Panthers show.

Skogsröjet18-4909 (1280x854) 630

Men när jag står där och tycker att det ändå känns lite uttjatat tänker jag bara på låtarna. Bakom imagen och karaktärerna finns nämligen ett gäng urtsarka hårdrocklåtar som är allt annat än image och teater. Jag har sagt det förr: den här kvartetten vet hur man skriver och spelar klassisk 80-talshårdrock av hög kvalitet. Öppningen med ”Goin’ in the Backdoor”, ”Asian Hookers” och ”Fat Girl” är urstark. Ljudet är dessutom riktigt bra.

Skogsröjet18-5037 (1280x854) 630

Annars får vi som sagt det vi kan förvänta oss: scenen full av tjejer och nakna bröst som säkert infriar både bandets och publikens högt ställda förväntningar under ”17 Girls in a Row” och ”Gloryhole”. Jag vet att det är en viktig del av showen men frisläppta behag har inte längre nyhetens behag och drar ned tempot.

Skogsröjet18-4904 (1280x854) 630

 

Kanske är jag bara sur och avundsjuk för att jag inte står på scenen omgiven av snygga tjejer i varierande grad av avkläddhet och när ”Party all Day (Fuck all Night)” avslutar tillställningen är mina invändningar som bortblåsta och jag väntar bara på nästa tillfälle att se Steel Panther.

 

Pretty Maids

Betyg: 3

Skogsröjet18-5170 (1280x854) 630

Pretty Maids är ett stabilt band och ännu ett i raden där sången fortfarande imponerar efter så pass många år i branschen. Glädjande nog är gitarristen Ken Hammer dessutom inte lika loj som senast jag såg dem. Basisten Rene Shades står som vanligt för en stor del av aktiviteten på scenen.

Skogsröjet18-5183 (1280x854) 630

Låtmässigt har Pretty Maids en skattkista att ösa ur men tyvärr är överraskningarna som vanligt obefintliga. Något som kanske är oundvikligt på festival. Inledande ”Mother of all Lies”, ”Kingmaker” och ”Red, Hot and Heavy” sätter ribban för kvällen och det är glädjande att låtar från de mer sentida skivorna står sig så starka gentemot klassikerna.  Allra bäst funkar de tyngre numren och blytunga ”Pandemonium” blir en av kvällens höjdpunkter. En annan höjdpunkt är så klart som alltid ”Back to Back”, en låt jag aldrig tröttnar på.

Skogsröjet18-5269 (1280x854) 630

Pretty Maids gör en bra spelning utan att sticka ut. Ska jag klaga på något så är det just låtvalet. Någon liten överraskning från botten av skattkistan, det vill säga de tidiga skivorna, vore inte helt fel. Där finns som sagt mycket att välja på.

 

Dokken

Betyg: 2

Skogsröjet18-5353 (1280x855) 630

Don Dokken ser helst ut att vilja vara någon annanstans än på scenen i Rejmyre. Gömd under sin hatt mumlar han fram sången. Tonsäkert förvisso, men utan den forna kraften. Att de höga tonerna är borta är ingen överraskning och kanske bara vad man kan vänta sig på grund av ålder, men att även all kraft skulle vara borta är jag inte beredd på även om jag hört varningens ord från vänner.

Skogsröjet18-5362 (1280x855) 630

”The Hunter”, ”Don’t Close your Eyes” och ”Dream Warriors” låter skapligt medan ”Alone again”, ”Maddest Hatter” och ”Too High to Fly” är riktigt tråkiga och såsiga lågvattenmärken som jag inte ens förstår vad de gör i setet med tanke på mängden godbitar som finns på de fyra första skivorna. I ”It’s not Love” försöker sig Don Dokken på någon form av bluesröst som förstör låten totalt. Avslutande ”It’s not Love” skulle nog ha funkat om man inte hört originalets tonhöjder.

Skogsröjet18-5496 630

Räddningen är ett band som är taggat och gör sitt jobb och basisten Chris Maccarvill som tar de höga körerna och att Dokken är smart nog att inte ens försöka ta de höga tonerna utan anpassa sig till sitt nuvarande register. Det ska han ha all heder och respekt för, men Dokken är ett band som behöver en frontman som tar plats, oavsett begränsade röstresurser, inte någon som ser lika obekväm ut som jag på Nobelmiddagen.

 

Dee Snider

Betyg: 4

Skogsröjet18-5554 (1280x854)630

Dee Snider är så övertaggad att jag nästan tror att han ska ramla av scenen när han stormar in i inledande ”Lies are Business”. Efterföljande ”You can’t Stop Rock’n’roll” och ”The Beast” i brutalversioner ändrar inte på det intrycket. Känslan när jag kliver ut fotodiket är att ha fått tre rejäla käftsmällar på raken. Efterföljande ”American Made” blir käftsmäll nummer fyra. Dee Snider är förbannad.

Skogsröjet18-5608 (1280x855)630

Att höra Dee Snider spela rejäl metal är en fröjd. Även om jag älskar Twisted Sister känns det som att Snider får utlopp för sin fulla potential i det betydligt hårdare materialet från nya soloskivan. Även om han tidigare spelat tuffare musik i Widowmaker är låtarna från ”For the Love of Metal” så mycket starkare och personligen skulle jag velat höra ännu fler därifrån och färre Twisted Sister-låtar, men förstår att han inte kan bortse från sin historia inför en festivalpublik. Överlag har han ändå valt tyngre låtar som funkar bra med det nya materialet.

Skogsröjet18-5600 (1280x854)630

Snider är ännu en gammal räv med rösten i behåll och det finns inte mycket jag kan klaga på, men hans medmusiker ser så hårda ut att det nästan blir parodiskt. Å andra sidan far Dee själv omkring så mycket att de mest blir bifigurer. Sen tycker jag att Twisted Sisters båda största hits hade kunnat utelämnas. Allsång till trots känns de malplacerade och lättviktiga vid sidan av det övriga materialet, och vi har hört dem till leda vid det här laget.

 

 

Lördag 4 augusti

Reckless Love

Betyg: 3

Skogsröjet18-5651 (1280x854)630

Reckless Love är ett band som klippt och skuret för Skogsröjet. Sleaze metal, glam metal eller vad ni nu vill kalla det, från vårt östra grannland. I motsats till många band i genren spelar de sin sleazerock utan överdrifter eller stora åthävor. Det känns verkligen ärligt och inte som en image. Det här är de vi är, typ, och det känns väldigt sympatiskt.

Skogsröjet18-5662 (1280x855)630

Låtarna är så där lagom tuffa och fastnar utan att vara smöriga. Framförandet är bra och sångaren Olliver Twisted är den i bandet som dominerar scenen. Av låtarna vi serveras tycker jag definitivt att ”We are the Weekend” och ”Edge of our Dreams” står ut lite extra.

Skogsröjet18-5672 (1280x854)630

Reckless Love är ett band jag tidigare inte lyssnat speciellt mycket på, men dagens konsert ger mersmak och deras fyra album hamnar högt upp på listan med skivor att lyssna på.

 

Cyhra

Betyg: 3

Skogsröjet18-5712 (1280x854630

Cyhra är ett band som enligt mig passar bättre i hörlurarna än på scenen. Trots att musiken är välgjord så saknar den energin som behövs för att man verkligen ska ryckas med på livespelningar. Publiken verkar också lägga märke till detta, då publikresponsen sakta tonas ner allt eftersom. Detta lägger bandet märke till och fiskar därför efter ännu mer respons. Detta fungerar delvis. De får mer respons, men då de verkligen måste be och tjata om den så känns det bara framtvingat.

Skogsröjet18-5724 (1280x855)630

Efter konserten så verkar det vara lite delade meningar. De som älskar bandet tycker att spelningen var underbar, men de som inte är lika bekanta med människorna och musiken delar min åsikt om den låga energin. Inte en extremt bra spelning men inte heller dålig.

 

Lee Aaron

Betyg: 4

Skogsröjet18-5751 (1280x854)630

Att öppna med sin kanske mest kända låt är kaxigt men visar också att man är säker på det man gör, så även om jag blir förvånad när den förväntade avslutningslåten ”Metal Queen” öppnar konserten behöver jag aldrig bli orolig. Lee Aaron har tillräckligt med bra låtar för att göra den följande timmen till en njutbar stund, vilket är tur eftersom jag väntat på det här tillfället i 33 år.

Skogsröjet18-5845 (1280x855)630

Jag känner att rösten är ett återkommande tema i mina recensioner. Gång efter annan imponeras jag av att så många artister med karriärer som sträcker sig 35, 40 år tillbaka i tiden har sina röster i behåll, och Lee Aaron är inget undantag. Hennes röst är starkare än någonsin och åren har gett den en pondus som inte fanns där 1985. Dessutom är bandet en riktigt bra och solid enhet och i synnerhet basisten Dave Reimer sticker ut med sitt basspel och goda humör. Alla verkar ha genuint kul på scenen vilket smittar av sig på publiken.

Skogsröjet18-5887 (1280x854)630

Låtlistan är en blandning av nytt och gammalt och även om jag gärna hade hört både ”Lady of the Darkest Night” och ”Head above Water” så är jag glad att hon vågar låta det nya, bluesigare materialet som ”Fire and Gasoline”, ”Diamond Baby” och inte minst ”American High” ta plats. I synnerhet den sistnämnda med sin kritik av det samtida USA är en pärla som funkar mycket bra live.

 

Dragonforce

Betyg: 4

Skogsröjet18-5969 (1280x854630

 

Om Alestorm är ett av banden på festivalen som visar att hårdrock ska vara kul är Dragonforce ett annat. Det är fullkomligt omöjligt att inte ryckas med och bli på bra humör av deras musik och framträdande. Allt går i 180, adrenalinet sprutar ut genom öronen och energin är oöverträffad.

Skogsröjet18-6040 (1280x855)630

Allt är inte perfekt och en låt måste startas om på grund av en ostämd eller felstämd gitarr. Det tas med jämnmod, glimten i ögat och en sarkastisk kommentar medlemmarna emellan och inte ens en sådan sak kan få mig att sänka betyget eftersom de själva gör det till en skitsak.

Skogsröjet18-6046 (1280x855)630

Konsertens höjdpunkt är nog ändå när några av medlemmarna ska äta surströmming. Efter diverse fibblande med burken vilket leder till att den stackars scenmanagern duschas med surströmmingsspad provsmakas så läckerheterna. Låt oss bara konstatera att det inte lockar till ytterligare konsumtion, vilket både basisten Fred Leqlercq och sångaren Marc Hudson bekräftar senare på kvällen.

Skogsröjet18-6053 (1280x855)630

Hudson hävdar med avsmak att hans fingrar fortfarande luktar surströmming samtidigt som han argumenterar för att provsmakningen borde rendera högre betyg. Jag är benägen att hålla med honom.

 

Mr Big

Betyg: 4

Skogsröjet18-6085 (1280x855630

När det gäller musikalitet torde Mr Big stå ohotade under festivalen. Att de dessutom får det de gör att se så otroligt lätt är snudd på frustrerande. Dock låter de aldrig virtuositeten överskugga låtarna. Allt de spelar spelas för att det passar låtarna. Eric Martin må se ut som min mormor, men återigen får vi en sångare av guds nåde trots tilltagande ålder.

Skogsröjet18-6118 (1280x855)630

”Daddy, Brother, Lover, Little Boy”, komplett med borrmaskin-för-att-spela-bas-momentet, inleder en konsert där det ena guldkornet efter det andra radas upp. Låtar som jag personligen tycker är lite småtråkiga hemma i högtalarna växer flera storlekar live. Mr Big är helt klart mer ett liveband än ett studioband, och vi får så klart alla hitsen, som ”Green Tinted  Sixties Mind”, ”To be with you” och inte minst ”Addicted to that Rush”.

Skogsröjet18-6169 (1280x854)630

Under just ”Addicted to that Rush” inträffar något av det som irriterar mig mest under konserter, och då ska vi ändå komma ihåg att det finns väldigt mycket i tillvaron som irriterar mig: folk som kommer älgande från öltältet när de hör ett bands stora hit. Låt mig reda ut det här en gång för alla. Gillar man ett band står man där hela konserten om man inte blir sjuk eller extremt kissnödig, man kommer inte springande när man hör hiten. Proriterar man öl framför gig är man inget fan, bara en wannabe.

Skogsröjet18-6189 (1280x854)630

Den stora frågan som kvarstår efter konserten är dock vilket band under festivalen som spelat flest toner under sina konserter på festivalen: Dragonforce eller Mr Big.

 

Kreator

Betyg: 4

Skogsröjet18-6376 (1280x855630

Kreator står för festivalens brutalaste inslag och frågan är om de ens kan göra en dålig konsert numera. Trots att jag sett dem ett flertal gånger senaste åren blir jag lika imponerad varje gång. Det är en väloljad maskin som krossar allt i sin väg och Mille känns mer förbannad för varje gång jag ser dem.

Skogsröjet18-6430 (1280x854630

”Phantom Antichrist” inleder tillställningen följd av grymma ”Hail to the Hordes”. Ljudet är helt okej och publikresponsen är helt klart festivalens våldsammaste. Kanske inte helt oväntat med tanke på övriga band som spelar.

Skogsröjet18-6445 (1280x855)630

Det är som sagt en väloljad och noga inrepeterad show så vi får inga överraskningar vad gäller låtvalet, men det spelar inte så stor roll just i Kreators fall eftersom de både har en skattkista av gammalt material att ösa ur och att de med sina två senaste album gått från klarhet till klarhet.

Skogsröjet18-6584 (1280x855630

Det känns som festivalens tråkigaste recension att skriva eftersom allt är bra. Möjligen skulle större variation i låtlistan var önskvärt, och personligen kan jag ta både fler äldre låtar eller fler nyare låtar.

Skogsröjet18-6651 (1280x854)630

Båda alternativen skulle göra mig lika lycklig.

 

Dirkschneider

Betyg: 4

Skogsröjet18-6714 (1280x854)630

Jag hade i förväg varit inställd på en trea i betyg eftersom jag tycker att Udo Dirkschneider mjölkar sitt förflutna lite väl mycket. Samtidigt förstår jag att det är bra pengar inblandade, så vem är jag att klandra honom. Ganska omedelbart står det dock klart att betyget kommer att bli högre. Med den repertoaren han har att välja från och ett bra band kombinerat med den ”rätta” rösten, dessutom i god form, går det inte att misslyckas.

Skogsröjet18-6741 (1280x854630

Från inledande ”Metal Heart” till avslutande ”Balls to the Wall” är stämningen på topp och att gamle vapendragaren Stefan Kaufmann hoppat in i bandet över sommaren är inte direkt någon nackdel när det ska spelas Acceptlåtar. Komplettera det sedan med Sven Dirkschneiders och Fitty Weinholds rytmsektion och Andreij Smirnovs flinka gitarrspel och poserande så får du en mycket bra show.

Skogsröjet18-6762 (1280x854)630

Be mig inte att välja favoritlåtar ur Accepts repertoar, men om du tvingar mig så är det alltid kul att höra ”Son of a Bitch”. Annars är ju ”Princess of the Dawn” alltid fantastisk och där slås också allsångsrekordet från gårdagen och Alestorms ”Fucked with an Anchor”.

Skogsröjet18-6772 (1280x854)630

Trots glädjen att höra dessa låtar i den här formen tycker jag att det är dags för Udo att stå på egna ben nu efter alla dessa år. Om han hädanefter håller sig helt till eget material när han går tillbaka till att turnera som U.D.O. känns det helt rätt. Accept är hans förflutna, U.D.O. är nu!

 

Text: Jonas Andersson & Morris Ferneskog

Foto: Jonas Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>