Oktobermetal

Sister Sin ”Black Lotus” (Victory records/Border)

    Release: 29 oktober

Sister Sin går från klarhet till klarhet. Att de skulle toppa höjdarplattan, End of the Line, var inte alls självklart, även om Dave efter inspelningen försäkrade mig att jag inte skulle bli besviken. Så rätt han hade. Efter att ha lyssnat mer eller mindre konstant på Black Lotussedan jag fick den är jag snarare euforisk. Sister Sin har renodlat alla sina karaktärsdrag, vilket innebär att de både är hårdare och mer lättillgängliga än någonsin tidigare. Av den sleaze som en gång fanns finns inget kvar, det här är heavy metal när den är som bäst.

Black Lotus är tveklöst bandets mest varierade platta med 9 låtar med individuella karaktärer, samtidigt som det är totalt homogent. Lägg därtill en svintung, stenhård och kristallklar produktion, som verkligen inbjuder till att dra upp volymen till max. Till och med en ballad som The Jinx sitter som en pungspark.  Variationen exemplifieras inte bara av en ballad, utan också av stråkar i Count me out; en punkig käftsmäll i Food for Worms, med en fräsande Liv som formligen spottar ur sig orden; betongkrossande tyngd och dramatisk känsla i Desert Queen; kampsång för barrikaderna i Ruled by None och old school heavy metal i Sail North. Samplingen av Eddie Meduza när han hotar Gud med stryk i den sistnämnda lär sätta myror i huvudet på icke svenskspråkiga, men det är en fin gest till en svensk ikon och geni.

Black Lotus är en av årets absolut bästa plattor, och blir den inte Sister Sins stora genombrott har jag inget hopp kvar för mänsklighetens musiksmak, så ta och köp plattan å det snaraste.  Se sedan till att masa dig iväg på ett Sister Sin-gig, eftersom de dessutom är Sveriges bästa liveband.

Jonas Andersson

Sanctuary “The Year the Sun Died” (Century Media/Universal)

    Release: 8 oktober

Sanctuarys återkomst har alla förutsättningar att göra mig besviken, eftersom mina förväntningar är så oerhört högt ställda. Troligen hade inte en uppföljare till Into the Mirror Black låtit såhär om den hade kommit i början av 90-talet, men The Year the Sun Diedkänns ändå som en relativt naturlig fortsättning på de två första plattorna, även om mycket av Nevermore finns med i ljudbilden. Fast å andra sidan kändes Nevermore i mitt tycke som en naturlig fortsättning på Sanctuary, så…

The Year the Sun Died är en väldigt progressiv skiva, och vad jag förstår är jag inte den enda som har kommit att tänka på Queensrÿche, även om Sanctuary är ungefär 378 gånger hårdare. Bandet gör det svarta och tillbakalutade mycket bra, och man kan inte annat än välkomna och låta sig omfamnas av mörkret de åstadkommer. I avslutande titellåten är mörkret totalt, och där har vi en av plattans höjdpunkter.  Personligen hade jag dock gärna hört lite mer ettrigt thrashande än vad vi bjuds på här. Lite mer jävlar anamma hade varit välkommet. Detta sagt så finns tempot och riffen där också, det är bara att jag vill ha lite mer av det. Smågnäll, jag vet.

Även om plattan inte riktigt infriar alla mina förväntningar så är det en mycket stark återkomst, och det är en platta som växer med varje genomlyssning, vilket bevisas av att jag efter en sista genomlyssning höjer betyget ett halvsteg till en fyra. Vi får väl se om den lyckas nästla sig in på min årsbästalista till slut. Förutsättningarna finns där.

Jonas Andersson