På ett sätt känns det bra att lägga 2020 till handlingarna. Ja jag tänker förstås på pandemin som drabbade vårt kära jordklot.
Men okej då, allt har inte varit nattsvart. Ganska långt ifrån faktiskt. När det gäller skivsläpp har det faktiskt dykt upp en rejäl skara av det intressanta slaget och enstaka superduperlåtar har det till och med varit ovanligt gott om.
Faktum kvarstår; att inte ha möjlighet att klura över vilken konsert och vilken festival som varit årets bästa är inte kul. Bättre lycka nästa år liksom…
Årets tio bästa skivor:
1: Majestica A Christmas Carol
En urstark julskiva blev årets musikjulklapp. Bombastisk power metal som är sockersöt som skumtomtar och glögg och ett givet soundtrack till julstöket.
2: Kansas The Absence Of Presence
Tidlös mjuk hårdrock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandade på ett fulländat sätt. Veteranerna visar vart skåpet alltid har stått.
3: At The Movies The Soundtrack Of Your Life Vol. 1
Elva kärleksfulla hårdrockstolkningar av 80-talsfilmmusik, med sköna melodier i massor, ger oss något så ovanligt som en urstark coverskiva.
4: Dream Theater Distant Memories – Live In London
Kungarna av prog metal firar tjugoårsjubilerande Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory med att framföra hela skivan i all sin prakt.
5: Sons Of Apollo MMXX
Uppföljare som är starkare än debuten växer inte på träd, men här har vi en sådan. Prog metal som kräver lyssnarens uppmärksamhet för att blomma ut.
6: Dark Tranquillity Moment
Melodiös death metal i bästa svenska västkuststil; genomtänkta och snyggt arrangerade låtar. The Gothenburg Sound 2.0 – nu med ett rejält stänk goth – låter mycket vitalt.
7: Metallica S&M 2
21 år efter att Bay Area-giganterna rörde om lite i hårdrocksgrytan med S&M är det dags igen. Med låtarna i en mer passande symfonisk skrud än första gången.
8: Blue Öyster Cult The Symbol Remains
Det fanns inte på kartan att BÖC skulle släppa något nytt som kunde orsaka den minsta bris. Nu tog de mig på sängen med full storm och jag ler från öra till öra.
9: Vanden Plas The Ghost Xperiment – Illumination
Tionde skivan och vad passar då bättre än att leverera karriärens låtmästerverk. The Ouroboros låter som om Dream Theater och Kamelot slagit sina påsar ihop.
10: Horisont Sudden Death
Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen; sväng och sprudlande livslust från nedsläpp till slutsignal. Och precis alla låtar är bra!
Årets bubblare:
Walter Trout Ordinary Madness
Som min gode vän Thomas skrev i sin recension: ”Walter beskriver den stora bilden. Det här är blues.” Undertecknads tillägg: Ett skolexempel på blues som även tilltalar icke bluesfantaster.
Årets återutgåva:
Dött lopp mellan Motörhead Ace Of Spades-boxen (maffig hårdrocksklassiker) och Sanctuary Into The Mirror Black (potent thrash metal-tidskapsel).
Årets det-är-inte-över-förrän-vi-själva-säger-att-det-är-över:
Deep Purple Whoosh! är ett mångsidigt styrkebesked av ett band som åldrats med värdighet. Och nog är det en ynnest att de 21 skivor in i karriären fortfarande skapar relevant musik.
Årets upptäckt:
Communic Hiding From The World är hur bra som helst! Att jag över huvud taget inte lyssnat på dom tidigare är bara hur dåligt som helst…
Hur som helst; för alla oss som saknar nya sånginsatser från Warrel Dane (R.I.P.) är det här plåster på såren, inte minst med tanke på de vassa progressiva tongångarna i modern stil.
Årets stolpskott:
Bon Jovi 2020
Av den oemotståndliga pudelhårdrocken finns inte ett spår kvar. Bon Jovi idag är inte det minsta äventyrliga och steget till hårdrock är långt. Nu är det skvalmusik.
Årets mest överskattade:
Corey Taylor CMFT
Mycket snack, lite verkstad eller för många olika musikstilar och hur spretigt som helst. Okej men inte mer och det är ingen kostym som klär Corey.
Årets låt:
Lonely Robot Army Of One från Feelings Are Good är ett progressivt guldkorn som låter lika fräsch varje gång och bör vara obligatorisk på spellistan för alla fans av genren.
Årets jag-var-för-snäll-med-betyget:
Demons & Wizards III
Ja den sparkar förvisso mer stjärt än huvudbandens senaste alster, men har inte växt med fler lyssningar = betygsfyran borde sänkts minst ett halvt steg.
Årets jag-var-för-hård-med-betyget:
Majestica A Christmas Carol
Med tanke på det stora antalet lyssningar jag redan är uppe i och att den känns omöjlig att tröttna på tar jag på mig tomtenisseluvan och volontärjobbar i tomtens verkstad, med skammens rodnad på kinderna.
Årets starkaste röst:
Blues Pills Holy Moly!
Elin Larssons stämma är det få som matchar; där finns både finstämd innerlighet och den argaste tiger som tänkas kan.
Årets digitala kompis:
Bruce Kulick (Grand Funk Railroad, ex-Kiss) är ett föredöme när det kommer till att använda sociala medier för att låta fansen komma nära. Gitarrlektioner, återblickar på skivor och turnéer samt frågestunder har duggat tätt och han tar sig tid att svara på många av fansens kommentarer (extra viktigt detta tunga år).
Årets bok:
Rob Halford Confess är troligtvis den ärligaste hårdrocksbiografi jag läst och det kändes tomt när jag kommit till sista sidan. Bra jobbat av Metal God.
Årets enda och bästa konsert (jag kunde inte låta bli!):
Sons Of Apollo Trädgår’n, Göteborg, 2020-03-03
”Det här är musik det.” Ja det var inte bara en utan många gånger som jag – glatt leende från öra till öra – tänkte precis så denna kväll.:
http://xn--hrdrock-exa.com/2020/03/trollbindande-supermusiker/
…och sällan har väl längtan efter ett nytt år varit större. Gott nytt år!
Magnus Bergström
