NWOBHM-veteranerna skakade om lite i låtlistan, så även om antagligen nära nog alla i hela det 35.000 röststarka publikhavet saknade någon eller några låtar, gick det inte att klaga på det som vi fick till livs.
Bara öppningsduon Aces high och Where eagles dare räcker ju för att en lyckad konsert. De är ju bara så bra!
Den skickligt ihopsnickrade småprogressiva Revelations är en annan baddare som är så bra att ord är överflödiga. Den kryddades också av konsertens snyggaste scenbakgrund (det byttes friskt mellan olika sådana).
A matter of life and death är ett litet mästerverk till skiva som det var trevligt att få ett smakprov från. For the greater good of God är inte bara en bra låt; den gav också ett klart besked om att Bruce Dickinsons röst är starkare än på flera år. Synd bara att en ganska stor del av publiken inte riktigt var med på noterna.
Nuförtiden sällan luftade The Clansman och Sign of the cross, från Blaze Bayley-eran, funkade fint med extra plus för den förstnämnda (jag säger bara ”Freedom”-allsången). Det känns bra att bandet inte ignorerar tiden då Bruce var på vift.
The Wicker man är en fartfylld rackare som är omöjlig att motstå och publiken älskar att sjunga med i refrängen (som ändå blir aningens tjatig i längden).
Flight of Icarus hade jag och högst troligt många andra aldrig bevittnat live och det kändes fint att det äntligen blev av. En höjdare till låt som i mina öron visar prov på bandets styrkor på ett optimalt sätt.
The evil that men do är en stor personlig favorit, så räkna med att lyckotermometern rusade rejält uppåt.
2 minutes to midnight, The Trooper, Fear of the dark och The number of the beast är däremot låtar som jag personligen skulle klara mig utan och hellre få ta del av rariteter. Men det måste sägas att när publikresponsen är så enorm som på SRF, så kan jag ändå inte undgå att bli golvad. Och tur är väl det; för annars skulle det nog vara ett bevis på att jag inte fattar någonting.
Text: Magnus Bergström
(hårdrock.com)
Aces high
Betyg: 4
Efter stämningsfulla Churchill’s Speech är det dags för… En knock out! Det snudd på övertaggade ultimata Sweden Rock-bandet kliver respektive rusar in på scenen och drar igång en sällan skådad uppvisning. Snacka om att visa vart skåpet ska stå.
Where eagles dare
Betyg: 4
Han må vara trumslagare men i denna vitamininjektion till låt sätter sig Nicko McBrain i förarsätet och är ovanligt mycket på hugget.
2 minutes to midnight
Betyg: 3
Långt ifrån en personlig favorit men live händer något och jag kommer på mig själv med att sjunga med i refrängen.
The Clansman
Betyg: 4
Den första av två småepos från Blaze Bayley-åren är också den bästa av dom. Freedom!
The Trooper
Betyg: 3
Obligatorisk fanfavorit som funkar hur bra som helst, men ändå är långt ifrån bäst denna kväll.
Revelations
Betyg: 4
Så. Otroligt. Bra.
For the greater good of God
Betyg: 3,5
I detta lilla låtmästerverk visar sig Bruce verkligen på styva linan, men ändå lyfter den ändå inte helt och hållet.
The Wicker man
Betyg: 4
”Your time will come” vrålar publiken för full hals och alla invånare lär ha uppfattat budskapet…
Sign of the Cross
Betyg: 3
Bra men utan det lilla extra, mycket på grund av att delar av publiken var lite väl avvaktande och gissningsvis väntade på nästa gamla klassiker.
Flight of Icarus
Betyg: 4
Höjdarlåt! Underbart att äntligen få höra den live. Synd bara att någon (som jag tror var Nicko) inte var med i matchen tiden ut och emellanåt sänkte tempot
Fear of the dark
Betyg: 4
En i mina öron om inte trist så i alla fall lätt sönderspelad låt växer tack vare enorm allsång till en mäktig pjäs.
The number of the beast
Betyg: 3
(se The Trooper)
Iron Maiden
Betyg: 4
Långt ifrån den mest tekniska låt Steve Harris & co knåpat ihop men den är medryckande som få och publiken går alltid ”bananas”.
EXTRANUMMER:
The evil that men do
Betyg: 4
Seventh son of a seventh son innehåller en handfull låtar som skulle kunna spelas på varje konsert året om. Tur då att den som valdes ut denna gång är den bästa.
Hallowed be thy name
Betyg: 5
Alltid en stor stund och det närmaste en hårdrocksandakt som det går att komma. Som vanligt enormt gåshudsframkallande.
Run to the hills
Betyg: 4
Aldrig i livet att jag skulle välja att spela den hemma på stereon. Aldrig i livet att jag vill lämna en Iron Maiden-konsert utan att ha hört den.
Livegodis!
