“Brotherhood of the Snake – European Campaign 2018”
Conventum, Örebro
180316
Ett av de allra bästa Bay Area thrash metal-banden på scen i Örebro? Hade någon sagt det till mig 1988 (det år jag upptäckte bandet) hade jag undrat om denne någon hade mist förståndet… Det var sannerligen en unik händelse att – nästan på sin egen bakgård – få se dessa legender inom genren, dessutom uppbackade av Kanadas stoltheter (nåja men jag vill gärna tro att det är så) Annihilator med signaturmelodin Alison Hell. Och så den polska livemaskinen Vader förstås.
Synd bara att inte alla potentiella konsertbesökare hade fattat galoppen…
Allt annat än fullt hus – vilket med största sannolikhet inte var fallet – när denna trio bjuder upp till mosh är inte okej. En bov i dramat kan vara speltiderna; det är till exempel inte det lättaste att hinna i tid för den/de hårdrockare som bor och jobbar någon timmes resväg från Örebro. En annan bov i dramat var säkerligen datumet; sisådär en vecka innan många av oss får lönekuvertet.
Vi som var på plats fick dock njuta av tre bra konserter, som recenseras av hårdrock.com:s kristinehamnstrio här intill.
Text: Magnus Bergström
Vader
Betyg: 3
Polska slitvargarna Vader fick äran att inleda denna den brutalaste kvällen i Örebro på länge och trots att debuten släpptes för tjugofem år sedan är de ungdomarna i sammanhanget.
Som band har de ytterligare några år på nacken och tveklöst har de dryga trettio åren gett rutin, för det är en väloljad maskin som på trettio minuter fullkomligt kör över Örebropubliken.
Vader har förstått vitsen av att inte krångla till saker och deras låtar är föredömligt korta, så trots begränsad speltid får vi nio intensiva alster där bandet briljerar i tajthet.
Ljudet är helt okej, om än inte optimalt, så de välspelade gitarrslingorna når tack och lov publikens öron som förhoppningsvis uppmärksammar att brutaliteten bygger på stor musikalitet.
Ett så kort set som kvällens består naturligtvis av de allra yppersta låtarna plockade från en lång karriär, och även om bandet excellerar i mangel blir min personliga favorit näst sista Send me to Hell där tempot dras ned till förmån för betongkrossartyngd. Om inte annat får den avslutande Cold Demons att om möjligt framstå som ännu furiösare än den faktiskt är.
Text och foto: Jonas Andersson
Annihilator – A tour for the Demented
Betyg 5
Kvällens andra band var Kanadensiska Annihilator med Jeff Waters i spetsen och de promotade sitt senaste album ”For the Demented” med ett ca 50 minuters långt set.
Bandet levererade en mycket bra spelning med tung och hård thrash kombinerat med laidback säkerhet och humor. Välspelade långa och komplicerade tvåstämmiga gitarrslingor, många taktbyten och variationer mellan stenhårda riff och rena balladliknande fingerplock är en stor del av soundet som gör att musiken ständigt är spännande och aldrig blir tråkig på nåt sätt.
Kvällens bästa låt var givetvis ”Alice in Hell” från debutskivan med samma namn. Ett extra plus blev det när de avslutade med ”Phantasmagoria” från ”Never neverland”-albumet från 1990, dvs ett riktigt extranummer som varken dök upp i Göteborg eller Oslo dagarna innan Örebrospelningen.
Setlistan:
1 King of the Kill
2 On the Kill
3 No Way Out
4 Set the World on Fire
5 Twisted Lobotomy
6 W.T.Y.D
7 Alice in Hell
8 Phantasmagoria
Text och foto: Johan Jansson
Testament
Betyg: 4
Min förkärlek för Testament går långt tillbaka. Vi snackar en bootleg-lp vid namn Rain of Terror, inhandlad för hårt intjänade kronor som maskrosrensare hos en äldre kvinna som var granne med mitt föräldrahem. Just detta denna skiva är inspelad på Dynamo Open Air Festival i Eindhoven, Holland (och många år senare utgiven officellt) och kan väl sägas vara deras genombrott i Europa. Konserten alltså, inte bootlegskivan.
Det var alltså inte direkt som opartisk åskådare jag bevittnade en av numera hyfsat många Testament-konserter. Och att blunda för eventuella skavanker hör ofta liksom till som ett troget fan. Åtminstone utåt sett.
Nu måste det ändå sägas att 2018 är Chuck Billys mäktiga röst aningens märkt av åldern (och kanske av cannabis?) vilket blev extra märkbart då ljudteknikern valde att priorieta bastrummorna i ljudbilden. Detta gjorde att Chuck och gitarristerna Alex Skolnick och Eric Peterson emellanåt hade svårt att “få plats”.
Låtmässigt fanns det inte mycket att klaga på. Klassiker som Into the Pit (alltid lika häftig live), Practice What You Preach (bandets “videohitlåt”) och avslutande Over the Wall (tvillinggitarrsolospelet är thrash metal när det är som bäst) blandades med vassa nykomlingar varav Brotherhood of the Snake, The Pale King och Stronghold är tre med bra chans att få vara med och leka på framtida turnéer.
Dessutom all heder åt att kalifornienthrasharna valt att plocka fram några låtar som sällan spelats live tidigare eller åtminstone inte direkt igår. Jag pratar om Electric Crown, Eyes of Wrath, Low (kvällens stora positiva överraskning) och den instrumentala Urotsukidoji.
Apropå det instrumentala så blev det väl många solstunder denna kväll; alla bandmedlemmar med instrument fick nämligen varsin stund i rampljuset. Förutom Chuck då, som får nöja sig med att vara inofficiell världsmästare i thrash metal-luftgitarr.
Tanken är god i grunden, eftersom få kan mäta sig med basisten Steve Di Giorgio, trumslagaren Gene “The Atomic Clock” Hoglan och sologitarristen Alex skicklighetsmässigt. Men att Eric Peterson, som är en kompgitarrist av sällan skådat slag, får vara ensam på scenen med sin “yxa” är lite som att skjuta sig själv i foten…
Sammantaget blev alla soloutflykter i mastigaste laget för merparten av publiken och drog därmed ner helhetsintrycket. Kanske hade dessa “andningshål” fungerat bättre om de varit mer utspridda? Vilket alltså inte var fallet.
Pluspoäng för det relativt väl tilltagna och läckra scenbygget. Minuspoäng för de frenetiskt blinkande stroboskopljusen (hej migränhuvudvärk) och ovan nämnda något “grötiga” ljudbild.
När jag nu sitter hemma på min kammare och tänker tillbaka på konserten minns jag allra bäst fyra saker:
- Den stora proffsigheten. Inte ens när de lugna partierna i Eyes of Wrath slarvades bort av – tror jag – Eric gick det att som åskådare bli irriterad, eftersom bandet styrde upp det.
- Chucks goda humör. Vid ett par tillfällen fick han “feeling”, log stort och tog något som kan liknas vid danssteg. Härligt att skåda!
- När Chuck berättade om inspelningen av musikvideon till Practice What You Preach och att det var då de första gången träffade Pantera spelade samtidigt Alex introriffet till Cemetary Gates. Smakfullt är ordet.
- Musiken! Pärlbandet av thrash metal-höjdarlåtar är örongodis som gjort för att upplevas live och visar att The Big Four utan Testament inte känns rätt.
Text: Magnus Bergström, Foto: Jonas Andersson
Fotnot: Bilden nedan på Testaments låtlista innehåller en felaktighet. Som sista låt spelades Over the Wall och inte (!) Disciples of the Watch som inte spelades över huvud taget.
