Magnum
Sacred Blood “Divine” Lies Tour
Förband: Redscool
Kulturhuset, Örebro
2016-04-22
Publik: nästan fullsatt (maxkapacitet 700 personer)
BETYG 4
🙂
Ja egentligen skulle det räcka med en mycket glad smiley som kommentar till denna glädjens kväll.
Publikmedelåldern är för kvällen relativt hög och vid en första anblick skulle man kunna tro att det är “mogen” underhållning på gång. På sätt och vis stämmer det, men ändå… Vid en närmare anblick ses västar med tygmärken, läder, nitar och korta kjolar. Känslan av fredagkväll är påtaglig; många vill lägga den gångna arbetsveckan bakom sig med hjälp av god musik – och för all del ett och annat glas också.
Sistnämnda resulterar ofta i många som lallar runt och visar prov på dåligt ölsinne, men denna kväll är ett glädjande undantag. Stämningen är mycket god och de som tränger sig fram med dryck i hand gör det (oftast) på ett artigt sätt. Stilpoäng för det!
17 låtar melodiskt och episkt storslagen hårdrock, med undantag för några mer lättviktiga (läs radioanpassade) bagateller som balanserar på gränsen till för mycket smör var ett vinnande recept. Och är så alla dagar i veckan.
Inledningstrippeln är så angenäm att jag kommer på mig själv med att tänka “hur ska detta sluta”. Nu är inte allt guld som glimmar och ett par nyare låtar håller inte lika hög klass som mycket annat i låtkatalogen. Å andra sidan går det inte att låta bli att le över det faktum att ett band efter så många år i branschen vågar klämma in fler än en eller två låtar från senaste skivan, på bekostnad av fanfavoriter.
Apropå tripplar är avslutningstrippeln lika vass som inledningen och inkluderar undertecknads två Magnumfavoriter; Vigilante och The Spirit. Båda framförs utan anmärkning och allsången är ett faktum.
Andra låtar som sitter extra bra är Crazy Old Mothers, Les Morts Dansant, All England’s Eyes och givetvis How Far Jerusalem.
Men bäst är ändå – lite överraskande – Sacred Blood “Divine” Lies, titellåten på senaste skivan, som visar upp bandets bästa sidor i en och samma låt.
Bob Catleys scenspråk är smått unikt i hårdrocksvärlden. Mannen gungar och dansar så smått runt på scenen och ser ut som en snäll mysgubbe i valfritt fantasyäventyr. Rösten då? Med tanke på att han uppnått mogen ålder är insatsen klart bra. Visst svajar stämbanden emellanåt i jakten på de höga tonerna, men eftersom ljudet “bara” är bra och inte klockrent så slätas det ofast över.
Tony Clarkin får givetvis chansen att briljera. Låtskrivaren med en känsla för det episkt storslagna och allt som oftast sockersöta är den som hörs bäst denna kväll och hans långa soloinsats i How Far Jerusalem är av det svettigare slaget.
Mark Stanway hukar kufiskt bakom sina keyboards, för att då och då sticka upp huvudet och göra konstiga miner för att i slutet av konserten stå raklång och bjuda på det ena leendet efter det andra. Och visst gör han som vanligt
en bra och viktig insats för bandets typiska sound.
Att döma av publikresponsen är inte Magnum i närheten av pensionering från världens konsertscener. Bra det.
Första gången undertecknad upplevde dessa engelsmän live var i Bergslagshallen i Karlskoga för 28 år sedan och det är bara att konstatera att en del artister är som kvalitetsvin och mognar med åren.
Tack och bock för ännu ett i raden av många trevliga Nikija-arrangemang; denna gång med god hjälp av magnifika veteraner.
Text: Magnus Bergström/hårdrock.com
Foto: Jonas Andersson/hårdrock.com
Låtlista:
Soldier of the Line
On a Storyteller’s Night
Sacred Blood “Divine” Lies
Freedom Day
Dance of the Black Tattoo
Crazy Old Mothers
Blood Red Laughter
Your Dreams Won’t Die
How Far Jerusalem
Unwritten Sacrifice
Twelve Men Wise and Just
Les Morts Dansant
All England’s Eyes
Princess in Rags (The Cult)</div>
Vigilante
Extranummer:
The Spirit
Kingdom of Madness
…med reservation för eventuella fel.
Mer bilder
