Bråvalla Festival (Norrköping)
150625-150627
LAMB OF GOD
Jag hann knappt dumpa min packning i tältet som skulle bli mitt hem de kommande tre dagarna innan festivalens absolut hårdaste band intog scenen. Redan här märks det tyvärr hur Bråvallas breda utbud av artister från olika genrer ibland kan bidra till en försämrad konsertupplevelse. När man kan glida in på en Lamb of God konsert efter ett par låtar och fortfarande få en plats ett par meter ifrån scenen vet man att något är fel.
Trots den glesa publikmängden och den dåliga ljudbilden, så som de första artisterna på festivaler oftast får leva med – så ångar Lamb of God på i full galopp i vanlig ordning. När de släpper lös senaste singeln”512″ börjar det bli riktigt intressant och den tappra skara som befinner sig längst fram vid scenen får den adrenalinkick som behövs för att få igång ett par mosh pits.
Bortsett från det ljumma intresset från Bråvallapubliken och det dåliga ljudet så levererar Lamb of God en stabil insats, där de två färska låtarna och den helt fantastiska Omerta sticker ut mest.
IN FLAMES
Drygt en timme efter Lamb of Gods genomkörare var det dags för nästa musikaliska höjdpunkt på denna festival: In Flames. Nu för tiden är de lika givna på en svensk festival som sill och potatis på midsommar, och de lyckas dra till sig torsdagens absolut största och hängivnaste publik.
In Flames passar i dagens läge in utmärkt som ett av dragplåstren på just Bråvalla. Något som bandet inte hade gjort för sisådär tio år sedan.
In Flames lever nu för tiden på sin otroligt mäktiga show som aldrig sviker, och redan när Anders med följe tar sig ut på scenen spottas konfetti ut till höger och vänster.
Bandet kan tack vare sin rutin och trygghet på scenen få en stor festivalspelning att kännas personlig och avslappnad, vilket inte många band lyckas med. Anders alltid lika humoristiska mellansnack bjuder in publiken till ett par skratt, något som inte hör till vanligheterna när ett metalband står på scen. Men så räknas inte In Flames som ett “vanligt” metalband längre, då de i dagens läge är en kassako utan dess like, vilket märks på deras pampiga spelningar.
Då jag i skrivande stund har sett In Flames ett tiotal gånger och är ett stort fan av deras tidiga alster så känns det dock som att det visuella på något sätt bara finns där för att väga upp för klent låtmaterial. Bortsett från magnifika “The Chosen Pessimist ” är det helt klart – som vanligt – de gamla pärlorna som väcker mest intresse. Dagen till ära så bränner de av en felfri version av “Drifter”, som ger mersmak för den gamla goda tiden.
Jag talar nog inte för mig själv när jag ber till högre makter om att In Flames en vacker dag ger sig ut på en turné med enbart gamla dängor.
ARCH ENEMY
Arch Enemy + Bråvalla = bra? Nja, varken på papper eller i verkligheten, tyvärr. Musikaliskt finns det inte mycket att klaga på, vilket brukar vara standard när det kommer till Arch Enemy, men det är helt enkelt fel forum för Alissa och hennes mannar.
Alissa öser på och gör sitt bästa för att få igång den lilla publikskara som trotsar den här kyliga torsdagsnatten i Norrköping, men det lyckas tyvärr inte så värst bra. Att vara ett death metal band och locka till sig publik på Bråvalla är svårt i sig, men att göra det precis efter In Flames stora show och vid midnatt i junikylan gör det ännu svårare.
Arch Enemy är ett lysande liveband, men trots att Alissa härjar hejvilt och verkligen försöker få med sig publiken så blir det ingen stämning, vilket medför att helheten saknas.
REFUSED
17 år efter att Refused lade instrumenten på hyllan är de nu tillbaka – starkare än någonsin, med ett enormt driv och ett tempo som knappast får någon att stå still. Det märks att comebacken är efterlängtad i Norrköping då de får ett oförväntat stort publikhav med tanke på vad tidigare artister och band på Bråvalla har fått handskas med.
Ett par låtar in i spelningen nämner sångaren Dennis Lyxzén att detta inte bara är deras Sverigepremiär på turnén, utan även deras första spelning på Norrköpingsmark på exakt 20 år. Efter denna genomkörare skulle man kunna tro att de spenderat alla dessa år genom att förbereda sig för att krossa Bråvalla.
MUSE
Fredagen bjöd inte bara på örongodis i form av ursinning hardcore, för vid midnatt klev nämligen ett av världens mest uppskattade liveband upp på scenen. Undertecknad har visserligen aldrig sett Muse live tidigare, men det är verkligen som ordspråket: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Teignmouthtrion har gjort sig kända världen över för sjukt tajta livespelningar och en scenshow som få band kan matcha – och ojojoj, vad Muse lever upp till det ryktet denna småregniga afton. Hitlåtar från samtliga plattor bränns av i en perfekt symbios med allt annat som försiggår på scenen, oavsett om det är konfetti, serpentinlängder eller en ljusshow som lyser upp Norrköpingsnatten bättre än vad solen själv hade gjort.
Allting var så perfekt att det nästan kändes som att man låg hemma i sängen med hörlurar och drömde hela spektaklet. Lyckligtvis var detta ingen dröm.
Lördagen bjöd tyvärr inte på mycket som faller i smaken när det kommer till hårdare tongångar, men Red Fang och Rise Against stod för två bra spelningar som gav en välbehövlig rockdos när det mesta på dagsschemat inte lockade. Men dagen efter Muse överkörning så behövdes i och för sig inte något mer.
BÄST: Muse. Och att Bråvalla faktiskt lyckades med en “kontantfri” festival i år, utan en massa onödigt kaos.
SÄMST: Mångfald i all ära, men på grund av alla olika musikgenrer så byggs det aldrig upp någon riktig stämning. Något som både publiken och artisterna lider av.
Text: Alexander Bergström/Hårdrock.com
(Obs! På grund av kameraproblem är samtliga bilder arkivbilder, signerade Magnus Bergström/Hårdrock.com)
