Annihilator
“Feast Over Europe Tour”
Arenan, Stockholm
131103
Kärlek. Jag skäms inte det minsta när jag skriver att mitt förhållande till Annihilator går att likna vid en het kärlekshistoria (givetvis undantaget sängkammarbesök). Vi har många lyckliga år tillsammans att se tillbaka på och banne mig om det inte de senaste åren har blixtrat till lite extra i stil med den där dagen 1989 då jag för första gången såg/hörde thrashklassikern Alison Hell i MTV-programmet Headbanger’s Ball.
Kombinationen thrash med lätt progressiva inslag (några udda taktbyten här och där), gitarrsolon att nynna med i och refränger att sjunga med i är beståndsdelar som får mig på fall. Varje gång.
En rejäl försening på grund av långt stopp i tullen i Norge och därmed försenad konsertstart borde resulterat i en liten uppförsbacke från start, med en publik seg av all väntan. Men nej då. Det här var kvällen då uttrycket “den som väntar på något gott” fick ett ansikte. Eller två. The Generals visade sig nämligen vara en perfekt öppningsakt, som rivstartade och inte gav utrymme för gäspningar. Deras hybrid av death metal, thrash och rock and roll med ett gitarrsound á la Entombed körde över publiken och kvar blev en längtan efter mer.
När så Annihilator klev på och till publikens jubel öppnade med Alison Hell (något av thrash metal genrens nationalsång) var det ingen tvekan om att det här skulle bli en kväll att arkivera i metalskallen under rubriken “extra minnesvärda upplevelser”. Bra jobbat av ett band som nästa år firar 30-årsjubileum!
Ljudet var för dagen glädjande knivskarpt och det var inga svårigheter att höra Jeff Waters delikata gitarrspel eller Dave Paddens “som-gjord-för-Annihilator-sång”. Bakom dessa två backade den tighta rytmsektionen Alberto “Al” Campuzano (bas) och Mike Harshaw (trummor) upp enligt konstens alla regler.
Jeff och Dave var för övrigt de som tydligast visade spår av övertrötthet (det här var sjunde konserten på sju dagar). Till exempel skojade Jeff med de andra flera gånger om när han spelade delar av skämtlåten Chicken and Corn (“gömt spår” Carnival Diablos 2001). För att inte tala om när Jeff lutad över en scenvakt, som just då bara hade ögon för sin mobiltelefon, gjorde den ena roliga minen efter den andra. Ett annat exempel på scenbuset var när Jeff skulle dra igång en låt samtidigt som Dave uträttade ett ärende bakom högtalarna och svaret på frågan om vad han pysslade med blev “fucking around”.
Av de 20 låtar som spelades kan jag inte klaga på en enda och delar utan att darra på manschetten ut ett MVG till “mission setlist”. Inte mindre än (minst) halva thrashgodispåsen som serverades fungerade som potenspiller:
Alison Hell. Klassiker!
Knight Jumps Queen. Fyndig text!
Set the World on Fire. Allsång!
Never, Neverland. Thrashperfektion!
No Zone. Mångfacetterad!
The Fun Palace. Refrängen!
No Way Out. Medryckande!
Time Bomb. Blytung!
Deadlock. Thrash á la old school!
Ultra-Motion. Höghastighetsriff!
Men trots min kärlek till Annihilator är jag inte blind/döv, vilket föranleder några minusanmärkningar i marginalen och utebliven full betygspott:
Publikantalet. Det vore att fara med osanning om jag skriver att det var en välbesökt tillställning. Däremot kan jag – helt sanningsenligt – konstatera att det ändå var mer folk i farten denna gång är senast (2010) då det var pinsamt glest mellan metalskallarna. Hur som helst; den där goa’ svettiga känslan infann sig inte heller denna gång.
Sjunde konserten på sju dagar. Givetvis inget annat än en imponerande insats av hela turnésällskapet och applåder för det. Men det tuffa spelschemat tog nu ut sin rätt i form av koncentrationssvårigheter och en känsla av bus-på-sista-turnékvällen (trots att det inte handlade om turnéavslutning) vilket resulterade i att några av låtarna framfördes i slarvigaste laget.
Carnival Diablos var oväntat struken från låtlistan. Givetvis ett lyxklagomål, men har man väntat sedan 2001 på att få höra den live så…
Dagens reflektion: Danko Jones har en del att lära av sin landsman tillika vän från Kanada, för till skillnad från honom kan Jeff konsten att underhålla med anekdoter och en rejäl glimt i ögat utan att det blir till långa, temposänkande monologer.
In alles sehr gut eller för att tala klarspråk: ALLT som kan stå rakt ut/upp på kroppen gör också så varje gång jag tänker tillbaka på konserten som alla framtida konserter kommer att få det svettigt värre att mäta sig med. Potenspiller var ordet.
Och kan det inte bli juni 2014 snart… Annihilator är ju klara för Sweden Rock Festival! 🙂
Text och foto: Sofia Bergström, Magnus Bergström
Låtlista:
Intro
Alison Hell
W.T.Y.D.
Knight Jumps Queen
Reduced to Ash
Set the World on Fire
Refresh the Demon
Never, Neverland
No Zone
The Fun Palace
Bliss
Second to None
I Am in Command
Phoenix Rising/Sounds Good to Me/Snake in the Grass
Trumsolo
No Way Out
Smear Campaign
Time Bomb
Ambush
Deadlock
Ultra-Motion (extranummer)
King of the Kill (extranummer)
