Time Traveler – En osminkad odyssé
Alex Bergdahl, Carl Linnaeus
(Gain)
BETYG 5
Visst låter det på recensionsrubriken ovan som att Time Traveler – En osminkad odyssé är en bok för de mest insatta? Fel! Det är faktiskt så långt från sanningen som det går att komma; sällan eller aldrig har vi haft att göra med suveränt förpackad nördighet für alle.
Apropå förpackning bara måste omslagsbilden nämnas. Jag säger bara ”you had me at hello” för den är en passning tillbaka till tonåren, då jag dyrkade det osminkade Kiss och bilderna i framför allt klassiska musiktidningen OKEJ. Och det bästa med omslagsbilden är Eric Carrs (R.I.P.) glada uppsyn; det är precis så vi fans minns honom.
Alex och Carl har hittat en vinnande stil med en sällsynt kombination av fakta och humor som gör att vi läsare tar till oss de nya kunskaper med ett leende på läpparna. Jag vågar påstå att även den som inte är Kiss-diggare ut i fingerspetsarna tycker att läsningen är underhållande.
Visst grävs det ofta djupare än vad många av oss ens visste att det var möjligt att gräva, så även de som vill veta allt och lite till får sitt lystmäte. Men någon korvstoppning i skolbänksstil blir det ändå aldrig eftersom språket är så levande och liksom i författarduons tidigare böcker får jag mer känslan av ett samtal vänner emellan än att jag läser en bok.
Alex och Carl beskriver det bäst själva i slutet av förordet:
”Genom att ha skrivit denna bok förstår vi varför vi blivit de vi är.”
Och med det sätter de samtidigt huvudet på spiken på vem undertecknad är och jag är övertygad om att väldigt många känner exakt likadant. Träffande är bara förnamnet. 1983 till 1996 var det verkligen spännande att vara ett Kiss-fan, även om det emellanåt kunde kännas ganska ensamt.
De 23 kapitlen i Time Traveler – En osminkad odyssé ger så mycket läsglädje att jag (nästan) inte finner ord. Egentligen vill jag recensera varje kapitel för sig men det går ju bara inte. Tyvärr… Låt mig istället konstatera att Kiss 80-och 90-tal bjöd på många intressanta bravader både framför och bakom kulisserna.
Att Alex och Carl har mer kunskap om och kärlek till Kiss än vad som (nästan) är rimligt står utom allt tvivel. Jag lovar att ingen annan än de två skulle lyfta fram 26 juni 1988 som ett mycket viktigt datum i Kisstory. Vad som är speciellt med just det datumet? Ledtråd: Frehley’s Comet på rockklubben Limelight i New York City. Svaret återfinns på sidan 170.
Det är inte enbart bandet Kiss som avhandlas utan även tidigare medlemmars förehavanden. Kapitlet om Peter Criss är värt ett extra omnämnande för dess omfattande granskning, som garanterat krävt detektivarbete utöver det vanliga.
För min del är ändå genomgången av Wendy O Williams ”WOW” lp-skiva starkare eftersom det är en skiva som jag alltid haft ett gott öga till. Ingen människa med något som helt musiköra kan påstå att Wendy (R.I.P.) sjöng vackert, men hon hade något speciellt och stack ut från mängden. Kombination av Gene Simmons genom tiderna ruffigaste produktion och Wendys riviga punkattack i sången fungerar, tycker jag. Till exempel är Priestess en låt som sitter etsad i skallen sedan första gången jag hörde den. Alex och Carl lär knappast hålla med mig om det och inte heller du som läser detta…
Trots allt är det sidorna 97-116 som är bokens peak; rubriken är Asylum och underrubriken är We’re livin’ in a human zoo. Snacka om att vara så nära extas det går att komma med kläderna på. Asylum var den allra första Kiss-skiva som jag kunde vänta in på releasedagen och det vet ju alla att gammal kärlek rostar aldrig.
Något annat betyg än full pott är inte att tänka på och det är en känsla jag har med mig från första till sista sidan.
Magnus Bergström
