Björneborg folkets park, 2023-08-04
Publik: cirka 400
Någon sol på himlen var det inte tal om men däremot sol i sinnet hos både artister och publik när Mike Tramp och Treat skrämde bort regnet och lyckades förmedla sommarkänsla i den kylslagna värmländska sommarnatten.
“-Vädergudarna måste tycka om rock and roll”, konstaterade Mike och fick jubel till svar från publiken.
Som synes är det alltså inte bara svenskar som pratar om vädret utan även danskar, om nu någon trodde något annat. Och med tanke på sommarvädret som vi har haft ett tag nu kändes det smått magiskt att det inte föll en enda droppe i gemytliga Björneborg folkets park.
Mike och Treat kändes på förhand som en perfekt kombo och det visade sig stämma. Hårdrockare vars hjärta dunkar lite extra för det glada 80-talet fick njuta av den ena höjdarlåten efter den andra, speciellt när Treat ställde skåp.
På plats fanns också hårdrocks-dj Sungen, känd från sociala medier, som såg till att stämningen var på topp bland publiken före, mellan och efter artisterna på scenen.
En skivmarknad modell mindre och servering av mat och dryck i klassisk folkparksstil kompletterade det lyckade konceptet med hårdrock i folkpark. Förhoppningsvis är det här en typ av arrangemang som kan återkomma nästa sommar och bli en tradition att se fram emot år efter år.
Anders Larsson, föreståndare för Björneborgs folkets park, hade följande att säga om publikreaktionerna han och hans medarbetare tog del av:
“-Vi har fått sjukt mycket uppskattning från publiken för det jobb som vi lagt ned med kommentarer som till exempel: ”tack för en magisk kväll i en magisk miljö när vi fick åka tillbaka till 80-talet.”
Vad har du då att säga om publiksiffran?
“-Rent ekonomisk önskar man ju alltid att det var dubbelt så mycket folk men det är liksom inte riktigt det som är viktigast. Nummer ett är alltid att våra besökare går hem från parken med ett leende på läpparna och tycker att dom har haft en fantastisk kväll. Dessutom var båda banden superglada både över publiken och parken. En sådan här kväll ger såklart mersmak och det är svårt att hålla sig från att inte snegla mot nästa sommar då parken firar 80 år”, avslutar Anders.
MIKE TRAMP
”Det är myggor överallt”
BETYG 3
Det var nästan på dagen ett år sedan Mike uppträdde akustiskt i Björneborgs folkets park, då med en blandning av solo- och White Lion-låtar. Den här gången var det istället elektriskt och enbart White Lion-låtar som gällde (liksom på senaste skivsläppet Songs Of White Lion). Nostalgi var alltså temat för kvällen.
Som nämnts i början av denna text pratade Mike om vädret men mer om snus (!) och framför allt de värmländska myggorna:
“-Jag skrev till Treat från scenen och tipsade om att duscha i myggspray innan de ska spela för det är ju myggor överallt.”
Öppningen med Lonely Nights satte tonen och publiken var omedelbart med på noterna. Det märktes i kontakten mellan Mike och publiken att det ”klickade” lite extra bra och det märktes att han trivdes när han bjöd på den ena anekdoten efter den andra:
“-Jag pratade med lokaltidningen Nya Kristinehamns-Posten för några dagar sedan och då sade jag att det var bäst med engelska om vi skulle förstå varandra. Men här ikväll verkar det som att jag kommer att blanda ungefär vartannat ord engelska, danska och lite svenska, ha ha.”
Mellansnacket fick verkligen en extra krydda i och med hans högst personliga språkmix. Vid ett annat tillfälle konstaterade han skrattande – efter ett minimalt tekniskt missöde som lär ha gått i princip alla förbi – att trots 40 år i branschen känner han sig som en skådespelare i kultfilmen Spinal Tap.
Det fanns också plats för lite mer allvar, som när Mike innan Living On The Edge blev personlig:
“-När jag som ung med hjälp av mamma beviljades ett banklån på 5 000 danska kronor för att resa till USA för att lyckas med min musik var jag så naiv att jag inte visste att pengarna skulle betalas tillbaka. När jag 16 år senare tog tag i återbetalningen var det betydligt mer än 5 000 kr… Living On The Edge handlar om att gå all in och tro på sig själv och inte tänka för mycket på framtiden.”
Ännu mer allvar blev det innan allsången i White Lion-hitballaden When the children cry när den tillägnades barnen i Ukraina med följande ord:
“-Jag skrev den här låten för länge sedan och kunde aldrig tro att den sorgligt nog skulle vara aktuell i dagens värld, sade Mike och lät uppriktigt bedrövad.”
Cry For Freedom och Love Don’t Come Easy var två av kvällens absoluta låthöjdare men… Broken Heart är alltid Broken Heart och får stå helt ensam överst på pallen, för oj oj oj vilken hårdrockspärla det är.
Versionen av Radar Love (Golden Earring), som White Lion hade en minihit med 1989, var dessvärre tam och känslan av ett coverband på en nedgången krog där solen inte skiner smög sig på.
Mycket var alltså bra med Mikes konsert men som livemusikälskare kan undertecknad inte blinda för minuset i att bara gitarr och sång var live och resten förinspelat. Mike skötte ”kompbandet” via en surfplatta…
Att han i sologitarristen Marcus Nand (tidigare även i Mike-frontade Freak Of Nature) har ett mycket starkt ess i rockärmen vägde ändå upp en hel del. Den mannen kan spela gitarr!
Efter konserten skrevs det autografer vid scenkanten och Mike ställde också upp på att fotograferas med fans. Varpå det sista som hördes från honom denna kväll var:
”-Tur för dig att jag inte är Paul Stanley (Kiss) för då hade du fått sälja huset för att ha råd med ett foto.”
Humöret var gott, som sagt.
TREAT
”Det här är skitkul”
BETYG 4
Treat har en sanslöst hög lägstanivå och låtarna de spelade denna kväll var därför allt ifrån bra till superbra: Skies Of Mongolia, Ready For The Taking, Papertiger, Get You On The Run, World Of Promises… Faktum är att jag skulle kunna nämna hela låtlistan!
Låtskatt är ett slitet uttryck men det går bara inte att undvika för de som minns Treats framgångar på listorna under det glada 80-talet då program som Tracks visade vad som gick hem i stugorna. Det var en tid då de skakade fram den ena sköna låten efter den andra, men Treat anno 2023 är ingen nostalgiakt och lika relevanta som någonsin tidigare.
Dåtid och nutid balanseras på ett imponerande sätt och bandmedlemmarna känner uppenbarligen lika starkt för klassikerna som de nya alstren. Det rockades ordentligt på scenen oavsett om det handlade om 80-talshiten Rev It Up eller nytillskottet Freudian Slip (med ett av Anders ”Gary” Wikströms bästa gitarrsolon någonsin).
“-Det här är ju skitkul! Det är häftigt att vara i en klassisk folkpark igen. På 80-talet var det vi, Europe, 220 Volt och några till som åkte Sverige runt och rockade”, sade Treats sångare Robban Ernlund.
Det var för övrigt en markant skillnad i högtalartrycket eftersom Treat till skillnad mot Mike ställde upp med komplett manskap. Konserter är alltid bäst när det handlar om hundra procent live, så är det bara. Att en och annan skavank kan slinka med på köpet gör bara upplevelsen mer äkta. Med det sagt är det förstås helt logiskt och rimligt att Mike gör allt han kan för att ”få det att gå runt” och det är givetvis bättre att han kommer och spelar än inte alls.
Åter till Treat och deras absolut bästa låt alla kategorier. Det handlar om en fullkomligt perfekt komponerad melodiös hårdrockslåt kallad Conspiracy. Från allra första gången jag hörde den fram till idag är den ohotad etta för undertecknad. Inte bara bland Treats låtar utan den placerar sig om inte högst så i alla fall näst intill när det gäller melodiösa hårdrockslåtar. I love it loud!
En annan höjdare var att höra numera sällan luftade Soul Survivor, som är ”pudelhårdrock” av rätta virket. Vi i publiken som var med när det begav sig log från öra till öra. Känslan var helt klart att bandet hade en bra kväll på jobbet och kände att de ville bjuda på det lilla extra:
“-Oj då, klockan har visst dragit iväg ordentligt ikväll”, sade en smått förvånad Robban när Soul Survivor gått i mål.
Ja tiden går som bekant fort när något är roligt. Och efter det konstaterandet väntade standardavslutningen med hitlåten World Of Promises, som ”stängde” en lyckad kväll som gått över i den mörkaste natt och…
På återseende i Björneborgs folkets park?
Text och foto: Magnus Bergström
