Fredag
Sveriges mysigaste festival kallar arrangörerna det, och även om eget beröm som bekant ofta luktar illa måste jag nog ge dem rätt i det här fallet. Vi är här för tredje året på raken och det är väl värt sex timmar i bil för att komma hit till denna mycket välkomnande festival. När jag sitter så här i efterhand och skriver längtar jag redan till nästa år, och då är jag ändå inget superfan av festivaler.
Fredagen är lite av en förfest till festivalen och bjuder liksom vädret på blandad kompott. Sol och regn avlöser varandra. Varken publik eller band låter sig dock nedslås av den svenska sommarens lynnighet och stämningen är god.
Bland banden återfinns till exempel Ebba Gold, Torsson, Kee Marcello som spelade Europelåtar och Mike Tramp med White Lion-låtar. En bra blandning helt enkelt med lite fokus på covers och nästan-covers.
För min del var höjdpunkten att få se Torsson. Det är svårt att inte digga låtarna, och snudd på omöjligt att inte le åt de torrt underfundiga texterna även om musiken inte är min favoritgenre, men bra musik är bra musik.
Lördag
Gabba
Betyg: 3
Gabba spelar Abbalåtar i Ramonestappning. Ärligt talat var förhoppningarna inte högt uppskruvade eftersom jag tycker det är en idé som låter betydligt bättre i teorin än studioverkligheten jag lyssnat på hemma.
Live blir det tack och lov något helt annat. Mycket tack vara det visuella. Bandet ser helt rätt, ramoneskt ut, och Abbas låtar funkar helt okej i Ramonestappning.
Tyvärr öppnar sig himlens portar i andra låten och tunga droppar faller från skyn. Jag tycker synd om bandet som den tidiga timman till trots har en skaplig publik. Tack och lov avtar regnet och med facit i hand har Gabba förvaltat sin timme väl.
Definitivt en positiv överraskning för undertecknad som kommer att ta första bästa chans att se dem live igen.
Vypera
Betyg: 3
Vypera säga ha influerats av band som Europe och Dokken vilket nog kan stämma rätt bra. Både musikaliskt och visuellt är det rätt mycket 1980-tal över dem.
Eftersom det är där mina musikaliska rötter finns är det alltid trevligt att stifta bekantskap med yngre band som förstår att uppskatta den eran, och Vypera förvaltar arvet med den äran.
Sex låtar bjuds vi på under det 30 minuter korta setet och publikresponsen är god. Även om ingen av låtarna direkt sticker ut från de andra ger de definitivt mersmak. ”Straight for the Kill” känns ändå som den låt som fastnar bäst hos mig.
En viss orutin märks dock hos bandet. Till exempel blir sångaren lätt lite passiv under instrumentala partier, så det finns lite att vässa när det gäller proffsigheten. Vypera är definitivt ett band jag gärna kollar in fler gånger.
Lion’s Share
Betyg: 2
Lion’s Share är ett av de där banden som ”alltid” funnits där i min musikaliska periferi. Jag såg dem live första gången 1995 eller 1996 och blev imponerad. Sedan har de legat där och skvalpat utan att jag egentligen haft koll på vad de pysslar med. Jag såg därför fram mot dagens konsert för att få en liten uppdatering av läget. Tyvärr blir det lite av ett antiklimax.
Det börjar lovande med pigga ”Soultaker” men tyvärr lyfter aldrig konserten. Dels står monitorerna långt in på scenen med musikerna stadigt förankrade bakom dem vilket gör att bandet inte får någon vidare publikkontakt, dels utstrålar bandet inte någon större energi. Undantaget är sångaren Nils-Patrik Johansson, men även om han är charmig är han inte någon större publikdomptör.
En låt som ”We Will Rock” känns dessutom som en tafflig ”We Rock”-pastisch. När konserten sedan avslutas med dagens första cover av ”Heaven and Hell” anas Ronnie James Dio-komplex.
Mitt intresse har härvidlag svalnat betänkligt och Lion’s Share kommer att få fortsätta att husera i min musikaliska perifieri. Kompetent och välspelat, men ganska identitetslöst och lite småtråkigt.
Anti-Nowhere League
Betyg: 3
Anti-Nowhere League var ett av de första punkbanden jag hörde i början av 1980-talet och deras lp ”We are… The League” ligger mig varmt om hjärtat. Varenda låt är snudd på en klassiker. Dagens band består av originalsångaren Animal och ett gäng kompmusiker och ärligt talat hade jag blandade känslor inför konserten. De klipp jag sett på Youtube har inte alltid varit smickrande och delvis besannas mina farhågor.
Det är ett lite slarvigt framträdande där texter glöms och det inte alltid rullar på felfritt. Animal återkommer också, lite ursäktande, flera gånger under spelningen till att han glömmer saker. På något sätt kan jag ändå ta det. Det är punk och det behöver inte vara perfekt.
Låtarna kan ändå ingen ta ifrån dem och det är omöjligt att inte sjunga med i ”Let’s Break the Law”. ”I Hate People”, ”Streets of London” och, så klart ”So What?”. Min personliga favorit blir nog ändå ”Branded” från den i mitt tycke sorgligt underskattade skivan ”The Perfect Crime” (1987).
Trots diverse saker som haltar är helhetsintrycket positivare än förväntat. Det är ett rätt piggt framträdande och bandet känns mer engagerat än det verkat vara på klippen jag sett. Animal är avväpnande ärlig med sin glömska och ger helt enkelt intrycket av att vara snubben på den lokala puben som bara är väldigt glad över att fortfarande kunna åka runt och spela efter alla dessa år.
Murasaki
Betyg: 4
Med bra energi från publiken börjar Murasakis första Europaspelning någonsin med låtarna ”Don’t Look Back!” och ”The Fire Is Burnin’”. Med dem har det kommit ett större antal fans hela vägen från Japan, bara för att få vara med om denna minnesvärda konsert.
Och den är verkligen minnesvärd. Bandet matchar energin från publiken, vilket redan i början av konserten gör att man känner att de är glada att vara där.
Sångaren, JJ, pratar och skämtar med publiken. Han förklarar vilka som är i bandet, och berättar ibland historier om hur låtarna kom till.
Trummisen, Chibi, sjunger på två av låtarna i mitten, och vid den nionde låten, ”Doomsday”, byts gitarristen Travis ut mot gitarristen Kaonu.
Han spelar två låtar, med bra energi, innan Travis kommer tillbaka och spelar den sista låten, ”Double Dealing Woman”, med alla tre gitarrister.
Under hela konserten är det vissa tekniska problem med gitarrerna och deras förstärkare. Detta är nog det största problemet, då det leder till vissa förseningar och problem med ljudet.
The Rods
Betyg: 2,5
The Rods bokades som ersättare för Metal Church när de avbokade, och även om jag gillar Metal Church var The Rods ett steg uppåt för mig. Konserten inleds lite trevande med ”Brotherhood of Metal” från 2019 års platta med samma namn. En helt okej låt, men i påföljande klassikern ”Hurricane” ökas dock intensiteten.
The Rods gör fortfarande hyfsat stabila plattor, men de gamla klassikerna är snäppet vassare än de nyare låtarna, och det är ju klassikerna publiken vill höra. David ”Rock” Feinsteins röst är lite svajig men han är ändå 77 år så det är honom förlåtet.
Även om både publikuppslutningen och publikresponsen är goda känns det som att konserten aldrig riktig lyfter. Det blir lite avslaget efter ett tag, och även om trummisen Carl Canedy är lite av en legend bidrar ett trumsolo inte direkt till att höja stämningen på en festivalspelning.
Gitarrstrul inför sista låten, en rätt onödig cover på ”Heaven and Hell”, där det dessutom ska introduceras en gästsångare gör att tempot tappas ännu mer. Jag är glad över att bandet är här men spelningen blir i slutändan tyvärr lite av ett antiklimax.
Unleash The Archers
Betyg: 4
Som många andra band på årets Time to Rock gör kanadensiska Unleash The Archers sin Sverigedebut. Lite märkligt att det dröjt så länge med tanke på att bandet enligt Spotifys statistik har sin näst största fanskara i Sverige. Unleash The Archers är för mig ännu ett sådant där band som funnits med men som jag inte haft stenkoll på. Dagens konsert får mig att ifrågasätta varför. Det är nämligen grymt bra och underhållande, och det hela levereras med en rejäl portion spelglädje.
Att det är en efterlängtad debut på svensk mark går inte att ta miste på. En stor del av festivalbesökarna är på plats och ger bandet ett varmt välkomnande, och deras lite mörkare powermetal går hem mycket bra hos publiken.
Även om hela bandet har god scennärvaro och ser genuint glada ut måste ändå sångerskan Brittney Slayes nämnas. Inte nog att hon sjunger helt fantastiskt, hon är också en glädjespridare med sitt ständiga, stora leende.
Låtmässigt finns dock ett stort men. De spelar förvånande nog inte sin allra populäraste låt ”Northwest Passage”, och den är mig saknad. Tur då att vi ändå får fantastiska låtar som inledande ”Abyss” och ”Ghosts in the Mist”.
Sen återstår frågan hur ett så jäkla bra band hamnat lite i skuggan i min musikvärld. Jag vete fan varför men jag kan konstatera att de definitivt klivit ur den skuggan. Bot och bättring!
The 69 Eyes
Betyg: 4
The 69 Eyes med sin goth rock är alltid en trevlig liveupplevelse och inledande trion ”Framed in Blood”, ”Feel Berlin” och ”Betty Blue” visar var skåpet ska stå.
För min personliga del är de två sistnämna definitivt höjdpunkterna på konserten. Två mäktiga låtar som för mig fångar essensen i deras musik. Inte så att resten av konserten kunnat kvitta eller är dålig. Långt därifrån.
The 69 Eyes är ett rutinerat band med en stor låtskatt, och trots den relativt ljusa kvällen förmedlar de mörker på ett utmärkt sätt. Även om det är ett band jag sällan lyssnar på hemma är det omöjligt att värja sig.
Musiken suger in mig, och även om jag hävdade att de redan i början av konserten spelade mina favoritlåtar går inte ”Brandon Lee” och ”Lost Boys” av för hackor när de tillsammans med ”Dance d’Amour” avrundar konserten. Mäktigt!
Raven
Betyg: 4
Raven har den lite otacksamma uppgiften att spela samtidigt som Joddla med Siv, vilket tydligen är ett stort namn i Skåne. Kanske på andra platser också, jag vet inte. Jag hade bara sett namnet susa förbi i något sammanhang tidigare och trodde det var något pubband. Trots detta fyller det på ganska bra framför scenen och jäklar vilken show vi bjuds på.
Från inledande ”Destroy all Monsters” till avslutande ”Chainsaw” är det gasen i botten som gäller. Hur dessa lätt överviktiga herrar i 60-årsåldern orkar fara omkring som de gör på scenen övergår mitt förstånd. De får betydligt yngre kollegor att verka väldigt stillastående.
Glädjande nog är även de nyare skivorna skapligt väl representerade vilket gläder mig eftersom både ”Metal City” (2020) och ”All Hell’s Breaking Loose” (2023) är två synnerligen vitala plattor. Mike Heller på trumpallen har verkligen gett bandet ny energi.
Favoritlåtar är svårt att utse men ”Hell Patrol” är alltid en livefavorit och bandets poppigaste alster ”On and on” blir en liten andningspaus. Sen är inledande ”Destroy all Monsters” en sjuhelsikes dänga.
Efter en sådan urladdning går jag därifrån med ett stort leende på läpparna.
Det här är vad heavy metal handlar om. Ren energi och katharsis.
Pretty Maids
Betyg: 4
Pretty Maids är tillbaka och det med besked. De senaste åren har varit lite stiltje i Pretty Maids-lägret på grund av sångaren Ronnie Atkins sjukdom. Sen har det ryktat om att Atkins och gitarristen Ken Hammer inte riktigt dragit jämnt.
Det kanske bara är rykten, vad vet jag, och hur som helst märks inget av det i kväll. Det är en storslagen och triumfatorisk återkomst på Time to rock festival.
Från inledande ”Mother of all Lies” är publiken mer eller mindre extatisk. Time to Rock älskar verkligen Pretty Maids. Efterföljande, tunga ”Kingmaker” sitter som en smäck. Tyvärr är det också här någonstans som regnet börjar.
Lite illavarslande med tanke på att bandet för några år sedan fick avbryta sin spelning i Knislinge efter fyra låtar på grund av regn och åsknedslag. Tack och lov blir det ingen upprepning i kväll.
Som tredje låt kommer ”Back to Back” som tyvärr hackas sönder av gitarrstrul för Ken Hammer. När sedan ”Red Hot and Heavy” kommer som låt fyra skulle jag egentligen kunna gå hem. Av de låtar jag kan förvänta mig att få höra är det mina favoriter. Okej då, de har gjort många fler kanonlåtar som vi får oss till livs, men jag som älskar första mini-lp:n och ”Red Hot and Heavy” skulle gladeligen byta ut ett gäng av kvällens låtar mot fler från de skivorna, men det är jag det. Summa summarum är kvällens konsert ett storslaget styrkebesked och jag tror faktiskt Ronnie Atkins sjunger bättre än någonsin.
Söndag
Scarlet
Betyg: 3
Medelåldern på Scarlets konsert lär vara bra många år lägre än på festivalens övriga spelningar. Duon går definitivt hem hos festivalens yngre besökare, och även om jag inte är något större fan av deras musik kan ingen frånta dem styrkan i uppträdandet. Trots dagsljuset är scennärvaron go, men jag saknar verkligen ett band på scenen.
Eftersom jag ärligt talat inte har superkoll på bandet sedan tidigare blir det i mina öron lite enahanda, men låtar som ”Circus X” och ”Everybody dies” ger ändå en viss mersmak och det skulle vara kul att se vad Scarlet skulle kunna åstadkomma på en inomhusscen med schysst ljus.
Sen är det ju det där med bandet då, men till och med en stofil som jag måste väl acceptera att en DJ kan åstadkomma acceptabla ljud.
Hexed
Betyg: 4
Hexed är en ny bekantskap för mig men definitivt en jag gärna ser fortsätter. Mörk, symfonisk metal är en beskrivning jag trillar över på internet, och det stämmer rätt bra med vad jag hör.
Den halvtimmeskorta spelningen ger definitivt mersmak. Uppsalagänget frontas av Tina Gunnarsson som imponerar stort, både med sin sång och med sin närvaro. Hon äger scenen och har publiken i sin hand.
Låtarna kommer vad jag förstår uteslutande från senaste albumet ”Pagans Rising” (2022). Av de sex låtar som hinns med tycker jag att titellåten från nämnda skiva och ”Stigmata Diaboli” sticker ut lite extra.
Hardcore Superstar
Betyg: 4
Sveriges mesta partyband. Typ! Med risk för att reta upp pöbeln måste jag säga att jag inte riktigt förstått storheten i Hardcore Superstar. Okej, de har ett gäng rätt schyssta låtar, men jag tycker inte de sticker ut från mängden. På skiva, alltså.
Live är bandet en helt annan upplevelse, även om röjet mest är fokuserat kring sångaren Jocke Berg som inte står stilla en sekund. Se och lär, Lion’s Share. Det ska tilläggas att de övriga medlemmarna inte heller är direkt stillastående, men i konkurrens med Berg kan det ibland kännas så.
Det märks att publiken har en avsevärt varmare relation till Hardcore Superstar än jag, och publikresponsen är välförtjänt god. Det här är ett gäng som finslipat sin konst på många scener i många år och det märks. Vikarierande trummisen Johan Reivén gör också ett strålande jobb.
Från inledande ”Kick on the Upperclass” äter publiken ur Jocke bergs hand, och när avslutande ”You Can’t Kill my Rock’n’roll” klingat ut kan jag inte annat än att instämma. Inte ens en lätt tveksam recensent kan döda Hardcore Superstars rock’n’roll.
Visions Of Atlantis
Betyg: 4
Det här var första gången jag såg Visions Of Atlantis live så jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Det jag var lite rädd för var hur körer och ljudeffekter som funkar klockrent i studion skull funka live.
Med facit i hand visade det sig att jag inte behövde oroa mig. Visions Of Atlantis funkar lika bra som liveband som studioband.
Låtmässigt ligger fokus helt på de två senaste studioalbumen ”Pirates” (2022) och ”Pirates II – Armada” (2024) med en låt från 2019 års ”Wanderers”.
Inte mig emot eftersom det är tre starka skivor. Växelsången mellan Clémentine Delauney och Michele Guaitoli funkar mycket bra och de har en fin kemi på scenen.
Som åskådare har jag känslan av att det som händer på scenen är spontant även om jag vet att varenda gest antagligen är noggrant inrepeterad. Men det är ju showbiz och så länge illusionen funkar är allt frid och fröjd.
Delauney imponerar stort med sin röst och scennärvaro, och låtarna från senaste skivan är bland konsertens bästa. Även om det är svårt att välja är nog favoritlåten för dagen nog avslutande ”Armada”.
Bow Wow
Betyg: 4
Japanska Bow Wow gör precis som landsmännen i Murasaki sin Sverigedebut på Time to rock. För mig är Bow Wow definitivt ett av de band jag sett fram mest mot att få se och höra, och av publikresponsen att döma är det fler som känner som jag.
Ärligt talat är vi nog många som lyssnat på Bow Wow på 1980-talet och som gett upp allt hopp om att någonsin få se dem live, men bevisligen ska man aldrig ge upp hoppet.
Som allt japanskt är det snudd på perfekt in i minsta detalj. Musikaliteten är precis så fantastisk man kan förvänta sig, och sångaren och gitarristen Kyoji Yamamoto är en underskattad gitarrhjälte. Fingerfärdig så det förslår och framför allt med en fantastisk ton och känsla.
Övriga musiker ska naturligtvis inte heller glömmas bort. Den andre kvarvarande originalmedlemmen Mitsuhiro Saito är lite mer tillbakadragen på scenen men också en fantastisk gitarrist. Rytmsektionen, Shimji Katusmoto på bas och Masanori Koyanagi på trummor, knyter ihop säcken fint.
Spelglädjen går inte att ta fel på och Bow Wow känns genuint glada över att vara på plats i Knislinge. Lagom till slutet av konserten kommer Kyojis legendariska peruk som känns igen från omslaget på ”Holy Expedition -Live” (1983) fram. Enda plumpen i protokollet är väl egentligen att slänga in en cover av ”Summertime Blues”. Det är en bra låt och de gör det bra, men låtvalet är ju inte direkt originellt.
Jag kan bara hoppas att Bow Wow snart återvänder till våra breddgrader, för det här var så bra att jag vill se dem igen. Nu! Alternativt får jag väl boka en flygbiljett till Japan för att se dem igen. Det skulle definitivt vara värt pengarna.
Doro
Betyg: 3
Den tunga metallens okrönta drottning får ett värdigt mottagande i Knislinge. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka så här i efterhand. Det är superproffsigt och såväl band som Doro levererar på topp från inledande ”I Rule the Ruins” till avslutande ”True as Steel”.
Det är omöjligt att inte ryckas med av energin och Doros leende, men med lite distans så känner jag att det låter lite enahanda.
Åtta av typ 15 låtar är från Warlocks katalog och jag klagar inte. Det är låtar från min ungdom och i ärlighetens namn tycker jag att Warlocklåtarna är lite vassare än Dorolåtarna, även om ”Fire in the Sky” öser på duktigt.
Tyvärr bjuds vi på en fullkomligt onödig cover av Judas Priests ”Breaking the Law” som i ärlighetens namn inte gör någon glad.
Kanske är den där Judas Priest-covern lite symptomatisk för att låtmaterialet inte är superstarkt alla gånger, och jag tycker som sagt att det efter ett tag känns som att jag hört det förr. Detta till trots är det ändå 75 minuter trevlig heavy metal-underhållning vi bjuds på.
Sator
Betyg: 4
Trots att jag sällan sätter på en Satorlåt hemma på stereon så är de bland det bästa som finns att se live. Det är snortajt, proffsigt, avslappnat och ständigt med glimten i ögat. Många års liverutin har satt sina spår och Sator är helt klart ett av Sveriges bästa liveband, vilket de med all tydlighet visar på Time to Rock.
Sator har en rymlig skattkista av låtar att ösa ur och även om kvällen inte direkt bjuder på några överraskningar är det idel godbitar som radas upp. Ska jag välja några favoriter blir det nog ändå säkra kort som ”When you Lie Down with Dogs” och ”All Dressed up”.
Inför den sistnämnda får vi veta att hemstaden Borlänge är ”en jävla skitstad”, men jag anar en ändå en hatkärlek i beskrivningen av att vara ung i en småstad.
Amorphis
Betyg: 4
Amorphis står för festivalens kanske hårdaste inslag, men samtidigt är deras genreöverskridande metal lättillgänglig även för icke redan frälsta.
Jag antar att de faller inom ramen för något slags melodisk death metal, men där finns så oerhört mycket mer i deras musik.
Tillsammans med sångaren Tomi Joutsens scennärvaro och en snygg ljusshow skapas en omslutande, snudd på hypnotisk stämning som är omöjlig att värja sig mot. Man ska vara bra inskränkt i sina musikaliska ramar för att inte sugas in i musiken.
Även om ungefär hälften av låtarna plockas från bandets två senaste studioalbum, ”Halo” (2022) och ”Queen of Time” (2018) glöms inte det gamla materialet bort, och vi får tre låtar från klassikern ”Tales from the Thousand Lakes” (1994).
Personligen uppskattar jag att få höra ”My Kantele” från ”Elegy” (1996).
Aldo Nova
Betyg: 3
Aldo Nova kan ha varit Time to Rocks mest hajpade bokning. Min vana trogen att ständigt vara motvalls så har jag lite svårt att först varför. Som ung såg man Aldo Nova-skivorna i reabackarna och skyggade instinktivt eftersom de såg så oerhört mesiga ut. Inte alls lika tuffa som jag såg ut. (Host!)
Jag vet inte om det är åldern i sig eller en avtagande tendens att vara så förbannat svartvit i tänkesättet, men jag tycker det är riktigt bra.
Liksom Murasaki gör dock kanadensaren sin första europeiska spelning någonsin, och det sker alltså här, i den skånska idyllen Knislinge. Exklusivt så det förslår, så oavsett vad jag skrev tidigare förstår jag så klart hajpen. Jag gläds åt fansen som äntligen får chansen att se Aldo Nova live, och mottagandet går inte att klaga på. Publiken är med på noterna och älskar varenda minut.
Det är bra drag direkt från början, och den inledande trion ”Modern World”, Monkey on your Back” och ”Under the Gun” får mig att nicka gillande. Musiken låter lite råare live än på skiva och bandet öser på bra.
Inte minst gitarristen Jack Frost tar för sig friskt. För mig är han mest bekant som medlem i Overkillbasisten D.D. Vernis projekt The Bronx Casket Company. Även Aldo Nova själv känns tuffare än jag räknat med. En positiv överraskning på alla sätt.
Måndag
Electric Banana Band
Betyg: 5
Fem av fem. Tio av tio. Det är Electric Banana Band, vad mer kan man säga? Konserten börjar med stark energi. Publiken är glad redan innan de går på scenen, och när de väl är där så är publiken ett kaos av glädje och skrikande. Låten som startar det hela är ”Electric Banana Band”, som följs av ”Den Vandrande Pinnen Lars”.
De ser till att prata och interagera med publiken mellan nästan varje låt, och vi får därför höra historier om hur låten skapades, och även instruktioner för hur vi ska dansa.
Hela konserten rör det sig på scenen. Vi får se kören sjunga a cappella, och får även se en karaktär från deras musikal. Lasse Åberg, eller Trazan, står mest stilla, men hänger ändå med lite försiktigt i danserna.
Han säger även några skämt och referenser som får hela publiken, och även de andra på scenen, att bli galna av skratt. Klasse Möllberg, Banarne, är fylld med energi, och hoppar runt scenen som den apan han ska föreställa.
Det känns verkligen som att de på scenen har kul, vilket i min åsikt kan få nästan vilken konsert som helst att bli bra. Kombinera det med fantastisk musik och en publik som verkligen har kärlek för dem som de är där för att se, och man får en perfekt situation.
Electric Banana Bands spelning på Time To Rock Festival är en höjdpunkt för många, och det är tydligt att se varför.
Brian Downey’s Alive and Dangerous
Betyg: 3
Jag är lite kliven inför hur jag ska se på det här. Självklart unnar jag Brian Downey att turnera med de fantastiska låtar han varit med och skapat och hålla minnet av Thin Lizzy levande, men jag vet inte hur jag ska hantera sångaren och basisten Matt Wilson.
Han är en kopia av Phil Lynott såväl till utseende, röst som scenpersona, vilket så klart är helt och hållet medvetet. Blir det bara en gimmick och coverband av det hela, eller blir det genuint?
Belfastbaserade Wilson är alltså så nära Phil Lynott vi kan komma. Han gör det dock bra och på något sätt känns det ändå naturligt, trots att han med en bakgrund som studiomusiker och bröllopsmusiker antagligen är lite av en kameleont.
Oavsett mina dubier så är det svårt att misslyckas med Lizzys låtmaterial och Brian Downey bakom trummorma. Jag kisar lite med ögonen, köper illusionen och känner nästan att det är Phil Lynott som står på scenen.
Låtmässigt är det som förväntat. Vi serveras de stora hitsen som ”Jailbreak”, ”Rosalie”, ”The Boys Are back in Town” och naturligtvis den i mirr tycke något uttjatade ”Whiskey in the Jar” som avslutning. För min del är det dock ”Cold Sweat” som sticker ut och gör dagen. Vilken låtjävel det!
Vandenberg
Betyg: 3
Jag ska väl erkänna att Vandenberg hamnar lite i samma kategori som Aldo Nova. Ett band jag aldrig kollade upp ordentligt när det begav sig eftersom jag avfärdade dem som för mesiga. Det är väl tur att man blir äldre och kan ändra sig för det Vandenberg visar upp på Time to Rock är mycket bra – i alla fall delar av det.
Vandenberg öppnar starkt med egna ”Hit the Ground Running” från senaste skivan ”Sin” (2023), men sedan börjar det jag fasat lite för när Whitesnakes ”Fool for your Loving” följer.
Okej, Adrian Vandenberg spelade i Whitesnake under deras kommersiella storhetstid och har skrivit de här låtarna, men jag är verkligen inget fan av den Whitesnakeeran.
Å andra sidan snackar vi underhållning, så ge publiken vad publiken vill ha, men personligen hör jag hellre Vandenberglåtar. Inte för att de är direkt hårdare än Whitesnakelåtarna, utan mer av ren princip.
Stämningen på scenen är på topp och bandet, och inte minst Adrian själv, verkar ha genuint roligt. Sveriges mesta sånglegosoldat, Mats Levén, levererar så klart på topp som alltid.
Låtmässigt är jag glad att de två senaste plattorna ges utrymme och förut nämnda ”Hit the Ground Running” samt ”Freight Train” från ”2020” (2020) blir mina favoritlåtar från dagens konsert.
Geordie
Betyg: 4
Geordie var skapligt stora på sin tid men är i dag antagligen bäst ihågkomna förr att de hade en sångare som hette Brian Johnson och som gick vidare till betydligt större scener i AC/DC. Två originalmedlemmar finns i det sedan 2018 återuppståndna Geordi, basisten Tom Hill och trummisen Brian Gibson. Bandet spelar vad som väl kan kallas klassisk (hård) pubrock.
Det är svängigt och lättsamt, och egentligen skulle jag hellre sitta på en pub i Newcastle än stå i eftermiddagssolen i Knislinge och lyssna på dem, men man tar vad man får.
Setet är som brukligt för genren en blandning av eget material och covers. Till exempel bjuds vi på Ike och Tina Turners ”Nutbush City Limits” och självklart ”House of the Rising Sun”. Den sistnämnda må ha gjorts i oändligt många versioner, men jag tycker ändå att Geordie lyckas rätt bra att göra något eget av den.
Kanske inte min mest storslagna konsertupplevelse men det känns kul, att äntligen ha fått sett detta smått legendariska band live på svensk mark.
Amaranthe
Betyg: 2
Spotifys VD, den motbjudande lille sprätten Daniel Ek, fick välförtjänt mycket skit när han för en tid sedan gick ut och föraktfullt pratade om musik som content. När jag ser och hör Amaranthe förstår jag dock vad han menar. Det här är content.
Man har klickat i alla rutor för vad som kan vara säljbart när man skapat sin produkt, och finns ingen som helst själ i musiken och bandet ser inte ens ut att ha kul själva på scenen, undantaget de båda manliga sångarna som ändå förmedlar en viss charm och glädje.
För att hitta något positivt så är bandet tajt och Elize Rydh har en jäkla stämma, men även hennes röst känns…artificiell. Var finns nerven och själen?
Där Visions of Atlantis får det inrepeterade att kännas spontant får Amaranthe det eventuellt spontana att kännas inrepeterat. Jag har tråkigt!
Tack och lov för bandets skull är jag uppenbarligen i en minoritet och publikresponsen är god, och ”Re-vision” är ändå en rätt schysst låt.
Phil Cambell and the Bastard Sons
Betyg: 3
Ibland vet jag precis vad jag ska skriva i en recension och ibland är jag rätt nollställd, som i det här fallet. Phil Campbell och kompani gör det de ska, låtarna är okej, ljudet är okej, framförandet är okej, allt är okej.
Jag älskar verkligen att Phil kör på, och att han gör det med sina söner i bandet är helt jävla underbart, men jag har svårt att bli superengagerad.
Allt är som sagt okej men inte så mycket mer, och jag försöker verkligen hitta det positiva eftersom Phil är en schysst snubbe och förvaltar ett musikaliskt arv som är svårslaget med sina 31 år i Motörhead.
Konserten inleds så klart med ”We’re the Bastards” och fokus ligger på det egna materialet. Vi bjuds bara på fyra Motörheadlåtar, varav ”Born to Raise Hell” gästas av Michael Monroe på sång. För övrigt har bandet fått låna utrustning av Michael Monroes band eftersom flygbolaget slarvat bort bandets utrustning.
Jag har i andra recensioner talat om onödiga covers. Här är det Sex Pistols ”God Save the Queen” som står för den biten. En bra låt men fan så uttjatad, och dessutom svår att göra något eget som överträffar originalet av. Jag hade hellre tagit en Motörheadlåt till.
Uriah Heep
Betyg: 5
Om uttrycket ”avsluta på topp” behöver illustreras så är avslutningen av Time to Rock 2024 en klockren illustration. Det blir inte bättre än så här. Nittio minuters ren magi och 14 klassiska låtar.
Uriah Heep sopar efter mer än 54 år banan med de flesta andra band och artister. Om någon fortfarande envisas med att kalla bandet för fattigmans-Deep Purple så är det bara trams.
Fokus ligger så klart på de klassiska låtarna men vi bjuds på tre låtar från senaste skivan ”Chaos & Colour” (2023), bland annat inledande ”Save me Tonight”.
De nya låtarna står sig mycket bra mot klassikerna som dominerar kvällen. Inte minst Hammonddrivna ”Hail the Sunrise” förvaltar det musikaliska arvet väl.
När ”Lady in Black” klingat ut i sommarnatten kan jag bara konstatera att gammal är äldst. Att välja någon favoritlåt är svårt men ”Gypsy” är alltid en favorit, och ”Rainbow Demon” är svårslagen.
Sedan kan jag ju inte inte nämna ”Easy Livin’”. Jag kan fortsätta men någonstans måsta man dra en gräns. Tre favoriter får räcka.
Jag vill bara uppmana er att se Uriah Heep live om ni får chansen. Det är en magisk konstupplevelse och jag kostar på mig festivalens enda femma i betyg.
Text: Zenobia Andersson Ferneskog, Morris Ferneskog och Jonas Andersson
Foto: Jonas Andersson
