Rainbow in the Dark: Historien om Ronnie James Dio
Av: Ronnie James Dio med Mick Wall och Wendy Dio
Översättning: Carl Linnaeus
(Southside Stories)
BETYG 4
Det är en märklig känsla att hålla Rainbow in the Dark i handen. Varför? Jo det är ju en speciell bok på så sätt att huvudpersonen inte finns bland oss längre och den har därför sammanställts via Ronnies memoaranteckningar genom åren och bearbetats av Mick Wall med assistans av Ronnies fru Wendy.
16 maj 2010. Ett datum som många hårdrockare aldrig kommer att glömma. Hårdrocken dog inte den dagen men det gjorde Ronnie James Dio som bara blev 67 år. Mannen med den stora rösten och som introducerade ”djävulshornen” för den breda massan (Gene Simmons får ursäkta).
Hela boken igenom får jag känslan av att Ronnie glatt leende talar till mig från andra sidan. Både sorgligt och fint på samma gång. Dessutom minst sagt passande med tanke på Ronnies förkärlek till texter åt det “mystiska hållet”.
Att jag får den känslan beror garanterat på att berättarstilen gör att det känns lite som ett samtal med Ronnie – och på att översättaren har gjort ett bra jobb. Ronnie är rak på sak och visar åtskilliga exempel på humor.
Jag gillar att det läggs stor vikt på Ronnies första små steg i musikbranschen och vi läsare får reda på en del mer eller mindre okända fakta. Ja och givetvis en del vi redan känner till, men det vore konstigt annars med tanke på Ronnies många år i strålkastarljuset.
När det kommer till åren i Rainbow och hans olika perioder i Black Sabbath tvekar han inte att säga vad han tycker om olika händelser. Men det handlar aldrig om skitsnack för skitsnackets skull utan han vill helt enkelt berätta sina åsikter, inte minst när det gäller olika personer och den som kan sin hårdrockshistoria vet förstås vilka det mestadels handlar om.
Bilder finns det en del men inga mängder och några till hade inte skadat. Å andra sidan är urvalet helt klart gjort med omsorg och att en del av kapitlen inleds med en enda bild är ett lite ovanligt grepp som funkar bra.
309 sidor självbiografi känns i fjuttigaste laget, men okej, Ronnies vision med Rainbow in the Dark var att den skulle agera bokslut för ungefär halva hans liv. Det innebär att det roliga tar slut när bandet Dio är på karriärens topp. En stekhet sommarkväll 1986 var de huvudakt på Madison Square Garden på Manhattan i New York City, vilket var hur stort som helst för Ronnie (som föddes i New York). Där och då var han ”kung”.
Undertecknad hoppas verkligen att det kommer en uppföljarbok om allt som hände i Ronnies liv och karriär under livets andra halva med det ofrånkomliga sorgliga slutet. Men vi får se – det står skrivet i stjärnorna eller kanske finns svaret bakom regnbågen…?
Tack för musiken och texterna Ronnie. Du fattas oss.
Magnus Bergström
p.s. Önskas ”fördjupning” om Ronnies avtryck i musikhistorien har jag följande tips att komma med:
Kerry Livgren (Kansas) soloskiva Seeds Of Change. Ronnie gör en finfin insats som gästsångare i några låtar och får det att låta som att han är mer än ”bara” en gäst. Lyssna bara på To Live For The King.
Not The Same Old Song And Dance – A Tribute To Aerosmith. Ingen mindre än allas vår Yngwie Malmsteen och Ronnie tolkar klassikern Dream On originaltroget men också med inslag av sina respektive kännetecken.
…och som soundtrack till boken är Dio-liveskivan Finding The Sacred Heart – Live In Philly 1986 ett givet val. En imponerande tidskapsel från en av bandets absolut bästa turnéer med ett samspelt band i toppform och med en maffig låtlista.
