Tungt, tyngre, tyngst!

Red-2565 1200

Nöjesfabriken, Karlstad

Metal Clüb firade sin födelsedag på Nöjesfabriken, inte med pompa och ståt, utan med melankoli och blytunga, nedstämda riff när recensenternas doomälsklingar Pallbearer från Arkansas och den gotiska doomens mästare Paradise Lost gästade Nöjesfabriken. Helt klart årets höjdpunkt i Metal Clübs kalender, som ju ändå innehållit många godbitar.

Pallbearer

Betyg: 4

Red-0437 - 700

För Little Rocks doomuppkomlingar handlar det om musiken och inte om effektsökeri eller publikfrieri. Inlevelsen är total och mellansnacket minimalt. För den oinvigde kan det kännas som att kvällens set består av blott ett par extremt långa låtar när låtarna går i varandra och det i nästintill varje låt växlar mellan svävande, vemodiga gitarrer och avgrundsdjupa betongkrossarriff. Resultatet är en snudd på hypnotisk effekt där lyssnaren omärkligt sugs in. Trots det introverta framförandet och den intrikata musiken är det väldigt lättillgängligt.

pallbearer collage

Om jag ska hitta något negativt så kommer Brett Campbells sång inte alltid till sin rätt och dränks lite i riffpartierna.  Något mycket positivare är att Jospeh D Rowlands bas tillåts ligga högt i mixen och visa hur viktig den är i helheten.

 

Paradise Lost

Betyg: 4

Red-2736-700

”Det känns som att halva publiken inte gillar Paradise Lost” var en väns spontana kommentar efter spelningen med Halifax stoltheter. Paradise Lost visar kvällen till ära sin rutin. Med material som täcker nästan hela karriären genomför de en stabil och proffsig spelning trots att en skapligt stor del av publiken är ganska loj. Min väns kommentar kanske är att ta i lite, men nog känns det som att ganska många är där för att det är ett arrangemang med metal en fredagkväll.  Lite som ”Jag gillar Judas Priset och Iron Maiden och vet att Paradise Lost spelar metal, så jag går dit och tar några öl fast jag knappt har hört dem”. Tack och lov finns det även ett gäng hängivna fans som håller fanan högt.

Red-2469-700

Vad gäller Paradise Losts framförande finns inte mycket att anmärka på. Aaron Eady stampar takten och ser närmast ut att attackera sin gitarr när han hamrar fram riffen. Greg Mackintosh å sin sida klämmer fast gitarren mot kroppen och blir ett med instrumentet medan han smeker fram sina gråtande gitarrslingor. En symbios där båda är lika viktiga för bandet både visuellt och musikaliskt. Nick Holmes sång låter bra i de nyare låtarna och okej i de gamla, och han dompterar publiken med torr, brittisk humor.

Red-2479-700

Låtmässigt står sig de nya låtarna som Medusa och The Longest Winter bra, medan Blood and Chaos känns lite malplacerad i mitt tycke. Kvällens höjdpunkter är annars lite äldre godbitar, som Faith Divides us –  Death Unites us, Shadowkings och avslutande The Last Time. Det stora utropstecknet är nog ändå Beneath Broken Earth från 2015 års The Plague Within som antar mäktiga proportioner live.

Red-2682-700

Sammantaget en tung och väl framförd kväll där banden fullgjorde sin plikt väl, men där publiken kunde ha visat framfötterna mer. Återigen har Metal Clüb och Nöjesfabriken lyckats med en kanontillställning för alla metalheads.

Text/foto: Jonas Andersson/hårdrock.com