Sweden Rock Festival
Norje, Sölvesborg
2017
Nostalgi. Det är vad många påstår att Sweden Rock handlar om. Sant. Men bara till en viss del. Skandinaviens största hårdrocksfestival med klassisk rock, hårdrock, sydstatsrock och metal av alla de slag på menyn, är mer än enbart nostalgi.
Det finns nämligen plats för nykomlingar (Nemis-scenen) likväl som de som sjunger på sista refrängen (till exempel Aerosmith). Dessutom finns också ett mellanskikt med band som varit med ett tag men som rimligtvis ändå har många år kvar (till exempel Iced Earth).
Men det är alltså i dagsläget det. Dagen då i stort sett alla stora elefanter har slutat att dansa närmar sig nämligen. Det går inte att blunda för det. Hur överlever festivalen då? En både intressant och svår utmaning för festivalledningen.
För hårdrockare med öppet sinne fanns mycket att gotta sig åt i år. Många besökare tyckte säkert att artistutbudet vid en första anblick var långt ifrån klockrent. Men se då gäller det att tänka ett eller två varv till och låna ut öronen till en och annan dark horse, när det personliga schemat ska läggas. Då är det nämligen läge för överraskningar – både positiva och negativa.
Onsdag 7 juni
15.30-16.15 4Sound Stage
EMMA VARG (S)
Betyg: 2
Bästa låt: (ingen särskild)
Tummen upp: Rösten!
Tummen ner: Flera av låtarna känns som “Bandit Rock-standard” utan egen identitet.
16.15-17.15 Sweden Stage
A TRIBUTE TO LED ZEPPELIN (S)
Betyg: 3
Bästa låt: Whole lotta love – lång jamversion
Tummen upp: Hårdrocksklassiker och Sweden Rock hör ihop.
Tummen ner: Framförandet var upp och ner, undantaget trumspelet.
17.30-18.15 Rockklassiker Stage
LOST SOCIETY (FIN)
Betyg: 3,5
Bästa låt: I am the antidote
Tummen upp: Ungdomlig entusiasm i massor!
Tummen ner: Sången blir lite för skrikig i längden.
18.30-19.30 Sweden Stage
BLACK INGVARS (S)
Betyg: 1
Bästa låt: Sven Ingvars-medleyt
Tummen upp: Läcker scenproduktion. Fin hyllning till Sven-Erik Magnusson.
Tummen ner: Det blev lite väl mycket buskis. Snart tystnar musiken (Tomas Ledin) har aldrig låtit sämre.
19.45-20.45 4Sound Stage
GRAND MAGUS (S)
Betyg: 3,5
Bästa låt: Hammer of the north
Tummen upp: Mycket vass viking heavy metal framförd med precision (även om ytterligare en gitarr inte hade skadat) och skön publikkontakt.
Tummen ner: Ljudet var inte alltid så roligt och det fanns inte värst mycket att vila ögonen på.
21.00-22.15 Sweden Stage
HELIX (CAN)
Betyg: 2,5
Bästa låt: Rock you
Tummen upp: Min inre tonåring gjorde glädjekullerbyttor över att få höra Rock you live efter alla dessa år.
Tummen ner: De lugna låtarna fungerade sådär. Och varför hade en av gitarristerna så risigt (lågt) gitarrljud?
22.30-23.30 Rockklassiker Stage
MYRKUR (DK)
Betyg: 4
Bästa låt: Song to hall up high (Bathory cover)
Tummen upp: En helt unik och mångbottnad sångröst och detsamma gäller musiken. Helt enkelt en förtrollande stund.
Tummen ner: Då och då smyger sig känslan på, att det hade varit skönt om det gick att sjunga med i någon av låtarna.
Torsdag 8 juni
13.15-14.15 Festival Stage
APOCALYPTICA (FIN)
Betyg: 4
Bästa låt: Orion (första gången de framförde “alla tiders instrumentallåt” live)
Tummen upp: Så här bra har jag aldrig hört finnarna live! Extra imponerande var cellosolona i Battery och One – hur mäktiga som helst,
Tummen ner: En del stråkdrag försvann med vindarna.
14.30-15.45 Rock Stage
ICED EARTH (US)
Betyg: 3
Bästa låt: Declaration day
Tummen upp: Det tighta snabbriffandet i Pure evil gick inte av för hackor. Jon Schaeffer & co stod för en stabil insats med hög lägstanivå.
Tummen ner: Det är inte direkt ett visuellt band, om jag säger så.
16.00-17.15 Festival Stage
DORO PESCH’S WARLOCK (D)
Betyg: 4
Bästa låt: Metal tango
Tummen upp: På förhand en kanonbokning och som energiknippet Doro och hennes manskap levererade, ojojoj.
Tummen ner: De tre gitarristerna var inte rakt igenom samspelta och den alternativa versionen av Breaking the law (Judas Priest) gav coverbandsvibbar.
20.45-22.00 Rock Stage
STEEL PANTHER (US)
Betyg: 2
Bästa låt: (ingen särskild)
Tummen upp: Tjo och tjim-glamrockarna hade i vanlig ordning roligt på scenen och det smittade av sig på publiken.
Tummen ner: Trots framgångarna är det lite synd att uppenbart duktiga musiker gömmer sig bakom buskislåttexter.
22.15-00.00 Festival Stage
AEROSMITH (US)
Betyg: 4
Bästa låt: Love in an elevator
Tummen upp: Spelevinken Steven Tyler både såg och lät oförskämt fräsch ut, om man tänker på hans (tidigare) hårda leverne och ålder. Och vilken låtlista! Ett mycket värdigt farväl (?) till den svenska livescenen.
Tummen ner: Varför fyra covers när den egna låtskattkistan är så välfylld? Oförståeligt…
Fredag 9 juni
12.00-13.00 Rock Stage
PRIMAL FEAR (D)
Betyg: 3
Bästa låt: Angels of mercy
Tummen upp: Tysk heavy metal med fart, tyngd och melodier blir inte mycket bättre än så här.
Tummen ner: Klockan 12 är ingen optimal speltid och nog märktes det på veteranerna att de hade en normalbra arbetsdag, utan det lilla extra.
13.15-14.15 4Sound Stage
PICTURE (NL)
Betyg: 2,5
Bästa låt: Eternal dark
Tummen upp: Välspelad hårdrock med bra sång av munter holländare och hela bandet tog till vara på varenda sekund på scenen.
Tummen ner: Låtskrivandet är inte direkt originellt.
14.30-15.45 Rock Stage
KIX (US)
Betyg: 3,5
Bästa låt: Midnight dynamite
Tummen upp: Festivalens mest positiva överraskning! Go’ mix av pudelhårdrock och AC/DC-riffande, regisserat av karismatiske Steve Whiteman som gav självaste Steven Tyler en match om titeln “mest energiske frontman”.
Tummen ner: Lite väl glest bland publiken vilket gjorde att den rätta känslan – trots goda musikförutsättningar – inte riktigt infann sig.
17.30-18.45 Sweden Stage
METAL CHURCH (US)
Betyg: 3,5
Bästa låt: Date with poverty
Tummen upp: Stabilt framträdande med mycket bra ljud (inte alltid fallet på Sweden Stage) inför en glädjande stor publik.
Tummen ner: Gitarrsolon borde förbjudas i någon form av lag i konserter under 90 minuter.
20.30-22.00 Rock Stage
RATT (US)
Betyg: 2,5
Bästa låt: You’re in love
Tummen upp: Ett pärlband av hitlåtar från pudelrockens storhetstid.
Tummen ner: En för dagen mycket loj Stephen Pearcy har väl aldrig varit känd som en stor sångare och för dagen var behovet av första hjälpen extra stort…
22.15-00.00 Festival Stage
SCORPIONS (D)
Betyg: 2,5
Bästa låt: The Zoo/Coast to coast (omöjliga att sära på)
Tummen upp: Mikkey Dee har en energisk spelstil och det har smittat av sig på de andra gubbarna. Festivalens gladaste band? Ja antagligen.
Tummen ner: Det pratas ofta om tysk kvalitet, men den här gången havererade ljudet till som tätt. Rejält. Lemmy-hyllningen i form av Overkill var otajt och ovärdig.
00.05-01.40 Rock Stage
RUNNING WILD (D)
Betyg: 4,5
Bästa låt: Riding the storm
Tummen upp: En i det närmaste felfritt genomförd konsert med gitarriffiga publikfavoriter som Under Jolly Roger, Bad to the bone och Conquistadores. Rock ‘n’ Rolf blev med ens hela festivalens kung, eller rättare sagt piratkapten.
Tummen ner: Den sena speltiden var inte trevlig och generalmissen att helt utelämna låtar från de två första skivorna är svår att förlåta.
Lördag 10 juni
14.30-15.45 Rock Stage
CANDLEMASS (S)
Betyg: 4
Bästa låt: The well of souls
Tummen upp: En stor doom metal-stund när hela Nightfall-härligheten framfördes. Det är bara Candlemass som kan spela doom metal i strålande solsken med lyckat resultat.
Tummen ner: Leif Edling kunde inte medverka…
16.00-17.15 Festival Stage
SWEDEN ROCK SYMPHONY ORCHESTRA (S/UK/FIN)
Betyg: 3
Bästa låt: Rising force
Tummen upp: Imponerande storsatsning och trots några små dikeskörningar (inga namn nämnda) blev slutresultatet bra.
Tummen ner: Vinden spelade bitvis framför allt stråkinstrumenten en del spratt, i och med att en del smådetaljer försvann.
17.30-18.45 Sweden Stage
RHAPSODY (IT)
Betyg: 4
Bästa låt: Dawn of victory
Tummen upp: Högtidsstund för vänner av epic symphonic Hollywood metal, när skivklassikern Symphony of enchanted lands (1998) framfördes i sin helhet. Ett mycket värdigt karriäravslut.
Tummen ner: Någon enstaka gång blev det lite väl mycket ”sockerchock”, av alla klämkäcka melodier.
20.45-22.15 Rock Stage
SAXON (UK)
Betyg: 3,5
Bästa låt: 747 (Strangers in the night)
Tummen upp: Bästa låtlistan de någonsin satt ihop? Någonsin. Ja banne mig om det inte var så (och det säger inte lite).
Tummen ner: Första halvtimmen var svajig både ljudmässigt och – för ovanlighetens skull – vad gäller Biff Byfords röst.
20.45-22.15 Sweden Stage
VENOM (UK)
Betyg: 3
Bästa låt: Countess Bathory.
Tummen upp: Bomber och eldsflammor. Cronos minspel. Minst en handfull höjdarlåtar med klassiker- och/eller kultstämpel.
Tummen ner: Long haired punks och Smoke är inte några vidare låtar. Ärligt talat.
22.30-00.15 Festival Stage
IN FLAMES (S)
Betyg: 4
Bästa låt: System
Tummen upp: Mäktiga ljuseffekter av yppersta klass. Dessutom Anders Fridén (sång) på bästa mellansnackshumör.
Tummen ner: Jag har sagt det tidigare och jag fortsätter med en dåres envishet att hävda att live ”skaver” det låtmässigt mellan gammalt och nytt.
Smått och gott:
Kombinationen musikdiggande och människospaning är i stort sett oslagbar. För utöver hårdrock går det att beskåda (nästan) alla typer av människor och dito beteenden.
Matstället som varje år återfinns bredvid Sweden Stage hade i vanlig ordning döpt de goda sopporna efter festivalens tre huvudakter: Aerosoup, Soupions och Lins Flames. Fiffigt värre!
Toaletten döpt efter sångerskan Lotta Engberg (!) var fräschast och alltid undertecknads förstaval.
Snyggast scenklädsel är omöjligt att utse eftersom många piffar till sig lite extra på scenen. Men coolast var i alla fall att en av Warlock-gitarristerna hade en Sister Sin t-shirt. Och så förtjänar Ronald van Prooijen (Picture) ett hedersomnämnande; hans tolkning av rockig scenklädsel var… Gullig.
Den mest givna frågan detta år var vart thrash metal-banden tog vägen? Utbudet i år var – milt uttryck – i skralaste laget. Banden i genren var löjligt lätträknade och det är inget annat än ett underbetyg till den bokningsansvarige.
En annan STOR flopp var att Kansas drog sig ur lite i sista minuten, med hänvisning till terrorhot. Att stå upp mot terrorism är visst inget för dom…
Doro Pesch’s Warlock spelade hela Triumph and agony vilket betydde att två låtar gjorde livedebut – Kiss of death och Make time for love – efter 30 år!
För undertecknads del var de tre enskilt största låtstunderna Riding the storm (Running Wild), Dawn of victory (Rhapsody) och inte minst Yngwie Malmsteen-coveröverraskningen Rising force (Sweden Rock Symphony Orchestra med Joe Lynn Turner). Wow!
En annan stor stund var när jag i bara några sekunder befann mig sisådär en decimeter från Biff Byford (Saxon). Stort. Mycket stort.
Som tur är (?) går ett år fort och ”snart” är det alltså dags för 2018 års festival. Jag och tusentals med mig längtar redan.
Men för egen del kommer jag INTE att längta efter ”se på mig och fota mig”-kommentarer och passiv rökning…
Rock on! J
Text och foto: Magnus Bergström
