Gitarrkäftsmäll och trumbultande bröstkorg

Arenan (Fryshuset)

Mastodon
Arenan (Fryshuset), Stockholm 141217

betyg 3.5

Sommaren 2014 var på många sätt en fantastisk sommar. Resor, festivaler och värme. Men det som slog högst för mig var troligtvis ett efterlängtat skivsläpp.

Mastodon gav oss smakprov i form av ”High Road” och ”Chimes At Midnight” på en rätt så ljummen spelning på Sthlm Fields, där de tyvärr inte fick allt att klicka.

Men vi alla visste att skivan som skulle släppas en månad senare inte skulle göra oss besvikna. ”Once More ´Round the Sun” har sedan dag ett förgyllt mina dagar. Jag kan helt ärligt säga att det inte gått en enda dag, oavsett bra eller dålig, som jag inte lyssnat på något spår från denna platta.

Att jag en helt vanlig trist onsdag i december, skulle få höra merparten av dessa låtar live var garanterat den bästa julklappen 2014.

Spelningen på Sthlm Fields i somras lämnade som sagt en del att önska. Efter en trög inledning denna onsdag kunde jag bara inse att det troligtvis skulle bli samma än en gång. Men… Man brukar säga att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, och sällan har ett ordspråk stämt in så bra.

Vid ”Oblivion” börjar det äntligen att ta fart och därefter är det bara att spänna fast sig och hänga med på en resa genom den briljanta låtlistan som Mastodon ger oss denna afton.

Att bandets sånginsatser live inte är ultimata vet vi sedan innan, men vad gör det när Brent Hinds gitarrsolon sitter som en käftsmäll och att man får känna Brann Dailors trumspel bultandes i bröstkorgen. Ja bara att få höra ”Halloween” – enligt mig årets bästa låt – gjorde den 70 mil långa resan i sunkigt decemberväder och den tunga torsdagsmorgonen dagen därpå värt utflykten.

Bandet kompenserar den tröga inledningen med en avslutning som heter duga. En låtlista mestadels bestående av nyare spår avslutas med några tunga klassiker: ”Megalodon”, ”Crystal Skull” och ”Blood and Thunder”. Just de låtarna är så stabila och klockrena som man förväntar sig och lämnar ingen besviken.

Troy Sanders är den enda som får godkänt sångmässigt och man förstår ju att konsten att bemästra sina instrument (på det avancerade sätt som dessa herrar gör) samtidigt som man ska hålla koll på rösten, tyvärr är för mycket att önska.

Text: Alexander Bergström

Foto: Sofia Bergström