Sanslöst underbart i Rejmyre

Strålande sol och lika strålande människor välkomnade oss till Rejmyre och Skogsröjet på det som faktiskt var vårt första besök på festivalen. I efterhand kunde vi konstatera att det var en stor miss att inte ha varit här tidigare, för gemytligare och mer avspänd festival får man leta efter. I Rejmyre bor det cirka 900 personer och ungefär en tredjedel av dem jobbar ideellt med festivalen på något sätt. Med andra ord en festival som förtjänar respekt i en tid där utländska drakar med vinstmaximering som enda mål vill likrikta festivalutbudet.
Musikaliskt hade man fått till riktigt bra bokningar, där Twisted Sister naturligtvis var det stora dragplåstret. Minst lika intressant ur hårdrockshistorisk synvinkel var Lizzy Borden, ett band som aldrig slog igenom som de förtjänade, men som fortfarande är relevant. Lägg därtill Lordi, Helloween, Kreator samt ett gäng intressanta svenska band med Sister Sin i spetsen så har du två mycket underhållande dagar, som resulterade i nedanstående intryck för Hårdrock.coms utsända.

Fredag 26/7

Lordi
Betyg: 3
Sedan Lordi vann Eurovisionsschlagern är de för evigt förknippade med Hard Rock Hallelujah. Det är en bra låt, och även om mycket de gjort efter The Arockalypse är ren skit har de faktiskt tillräckligt med bra låtar för att få ihop ett vettigt set.

I kombination med imagen och en avspänd attityd till den funkar det riktigt bra en dag som denna.
Mr Lordi tränar den svenska han kan mellan låtarna, vilket i och för sig mest inskränker sig till orden strumpbyxor och biblioteket och att presentera Who’s your Daddy? som Vem är din pappa?.

Sincerley with Love, funkar riktigt bra som allsångslåt live, medan I’m the Best fortfarande är kass. Utan de gamla låtarna som Now it Snows in Hell, They only Come out at Night, Would you Love a Monsterman och framför allt suveräna Blood Red Sandman skulle det bli pannkaka av alltihopa.
Jonas Andersson

Gilby Clarke
Betyg: 1,5
Att den välmeriterade gitarristen, mest känd för sina år i Guns N’ Roses tjänst, är duktig på att lira gura är det liksom inget snack om. Däremot håller inte sångrösten på långa vägar samma nivå som gitarrliret. Lägg till en tämligen blek scennärvaro utan gnista och betyget är motiverat.
Glädjande nog gick det att finna en glimrande diamant i låtlistan: It’s So Easy (Guns N’ Roses) framfördes på snärtigt vis.

På tidigare nämnda minuskonto hamnar också Used to Love Her (Guns N’ Roses) som kanske inte direkt slaktades men den lät i alla fall inget vidare. Synd med tanke på den mycket underhållande texten.
Magnus Bergström

Kreator
Betyg: 3,5
Här känner jag att jag får behärska mig för att inte ge ett för högt betyg i min glädje över att Kreator spelade Under the Guilloutine. Hade jag satt betyg där och då hade det blivit en femma i ren eufori.  Jag hörde låten första gången på en livetape en gång på 80-talet, jag tror till och med den var inspelad innan Pleasure to Kill släpptes, och sedan var jag helsåld på Kreator.

Det är en imponerande uppvisning i aggression och ilska som Mille och kompani serverar oss, från inledande Phantom Antichrist till avslutande Tormentor, komplett med circle pit.

Materialet plockas från hela karriären och jag styrks hela tiden i min åsikt att materialet från Phantom Antichrist är bland det starkaste bandet har åstadkommit. Men trots att vi får fem låtar från plattan skulle jag ge min kollegas högra arm för att få höra Your heaven, my Hell live.

Trots det urstarka materialet och all aggression når konserten inte riktigt toppklass, för även om publikresponsen är god är Skogsröjet inte helt rätt forum för en topprestation av Kreator. Personligen är jag dock oerhört tacksam för att Skogsröjet bokat dem.
Jonas Andersson

Lita Ford
Betyg: 1,5
Förväntningarna är stora och publiken dras mot scenen som flugor till skit. Om de vore flugor skulle de nog varit nöjdare med det som serverades. Att kalla det skit är att ta i, men inte är det bra. Sången är tunn och ängslig och framförandet är trevande. Jag har sett coverband som är betydligt vassare både musikaliskt och visuellt.
Jag tycker dock att det känns lite bättre efter några låtar, och Living like a Runaway låter helt okej, men när sedan det som borde vara en av höjdpunkterna, Back to the Cave, i stället blir ett bottennapp med ett framförande som om bandet fastnat i tjära och någon mumlande pratsång ser jag hur de som står bredvid mig skakar på huvudet och hur publiken börjar tunna ut.

Jag blir lite mörkrädd när min kollega hävdar att det ändå var mycket bättre är det famösa haveriet på Sweden Rock Festival. Tyvärr verkar det ju som att det inte var en engångsföreteelse, men jag hoppas verkligen att Lita hittar rockformen igen, det förtjänar hon.
Jonas Andersson

Helloween
Betyg: 4
Den inledande kanonlåttrippeln motiverar nästan på egen hand det höga betyget: Where the Sinners Go, Eagle Fly Free och Straight Out of Hell.

Som bonus luftades också den nuförtiden sällan spelade Steel Tormentor och det var påtagligt att bandet tände till i lite mer udda låtar som denna och allt hämtat från senaste skivan Straight Out of Hell.

Sångaren Andi Deris är känd för att blanda bra och dåliga dagar och den här gången hamnade han någonstans mitt emellan. Nu gjorde ändå inte det så mycket i och med att publiken mer än gärna tog över sången.

Ibland fick jag känslan av att de tyska veteranerna gick på autopilot á la ”en dag på jobbet”, men har man så roligt på jobbet som de har (mer eller mindre ständigt leende) skulle världen jorden vara en (ännu) bättre plats att leva på. Själv hade jag ett leende som nästan spräckte mungiporna från första till sista ackordet. Power metal är glad musik, så är det bara.
Magnus Bergström

Sister Sin
Betyg: 4
Det var bra röj på band/publik när hårt arbetande Sister Sin tog plats på Tube Stage i sommarnatten, för ännu en imponerande styrkeuppvisning.

Förutom de förväntade hörnstenarna i livesetet fick vi ta del av en världspremiär: The Morning After, med en hastigt inrepad Strandh på keyboard, som blev ett stämningsfullt avbrott i röjet.

Något som framstår allt klarare för varje Sister Sin-konsert jag bevittnar är att de är något av det ultimata livebandet.
Magnus Bergström

Lördag 27/7

Refuel
Betyg: 3
Trots att bandet har existerat ett tag måste jag erkänna att de är en ny bekantskap för mig, men en som jag inte har något emot att vidareutveckla. De leverar habil sleazeig hårdrock utan att glamma till det. Det är lagom rått och skitigt men tajt levererat.

Det är däremot lite svårt att inte tänka på Hardcore Superstar när man ser sångaren på scenen. Röstmässigt tycker jag dock han levererar över genomsnittet och det är det som räknas. Musikaliskt sticker de inte direkt ut från mängden, men originalitet är ju ändå bara plagiat som inte blivit avslöjade än.
Jonas Andersson

M.ILL.ION
Betyg: 3
För den oinvigde kan det vara på plats med en ”innehållsförteckning”: Välspelad melodiös hårdrock med sköna riff i fokus, kryddat med AOR-vibbar och bra sång.

När det gäller just denna gren på familjeträdet hårdrock är min personliga åsikt att M.ILL.ION hör till de allra vassaste namnen. De är värda minst lika stora framgångar som exempelvis Gotthard. Därför var det lite trist att se den klena publikskaran, som i och för sig blev aningens större allt eftersom men ändå inte tillfredsställande. Jag väljer att lägga skulden till detta på speltiden (kl 13.55) i stekande sol.

Klart bäst av låtarna som spelades var fartfyllda godbiten Everyday Hero från senaste skivan Sane & Insanity (2011).
På minuskontot hamnar att bandmedlemmarna inte är vidare värst underhållande på scenen.
Magnus Bergström

The Unguided
Betyg: 3
Mjukt och hårt. Ren- och growlsång. Keyboardslingor som ”lättar upp”. Ja, receptet känns igen. Glädjande nog är The Unguided snäppet vassare än genrekollegor som Sonic Syndicate (från vilka flera av bandmedlemmarna härstammar) och det beror framför allt på de suveräna sångarna.

Förutom just sångrösterna hamnar också de ganska rejält tilltagna gitarrsolona, som tillåts bryta de annars ganska mallade låtstrukturerna, på pluskontot.

Av låtarna var det ösiga Betrayer of the Code som kittlade skönast i eftermiddagssolen.
Magnus Bergström

The Year of the Goat
Betyg: 3
The Year of the Goat är liksom Refuel en nyhet för mig, men känns verkligen som något att kolla upp närmare. När jag först såg dem var det lite svårt att gissa vilken musik det kunde handla om.

Basisten och gitarristen leder helt klart tankarna till den rådande 70-talstunggungvågen vad gäller klädsel och instrument. Sångaren/gitarristen däremot ser ut att spela i något sydstatsrockband och keyboardisten i något gubbrockpoppigt på Frontiers Records. Lägg sedan till två körsångerskor i fotsida svarta kåpor och mask och försök övertyga mig om att du inte tänker på Ghost.

Musikaliskt går tankarna bitvis lite till Ghost, för det är en ganska egen blandning av 70-talshårdrock med lite eteriska inslag men även vissa bitar som gränsar till modernare metalcore. Det är helt klart väl framfört även om det känns lite krävande av lyssnaren. Jag kan tänka mig att de som har hört bandet tidigare och är inlyssnade på låtarna får ut mer av konserten än jag.
Jonas Andersson

Crazy Lixx
Betyg: 2,5
Crazy Lixx är ett röjigt liveband, som sig bör när man spelar sleazeig hårdrock, och levererar rätt så bra även i dag, även om dagsljus inte riktigt är deras rätta element.

Lite avslaget känns det även om man poserar hej vilt. De fans som är på plats är dock med på noterna från början till slut.

Nästa gång hoppas jag dock få se bandet, om inte på en lite intimare inomhusscen så i alla fall i lite mindre solsken. Det tror jag gynnar dem. Betyget når inte riktigt upp till trean.
Jonas Andersson

Sister Sin
Betyg: 4
Med kort varsel hoppar Sister Sin in och gör Skogsröjet till Sister Sin-röjet när Witchcraft tvingats ställa in på grund av sjukdom, och vilken konsert dessa heavy metal-hjältar gör.  Jämfört med gårdagens planerade spelning är det lättsammare och mer avslappnat. Det är som att de tycker att de inte har något att förlora, och av publikresponsen att döma känns det som att publiken inte direkt saknar Witchcraft. Men vad vet jag vad som sker bakom ryggen på mig, jag hänger ju över kravallstaketet och vrålar.
Gästinhoppet av Refuels sångare i Rock’n’roll är nog mer motiverat av personliga skäl än musikaliska och tillför ärligt talat inget. Han hoppar runt lite och vrålar ”rock’n’roll” ungefär på rätt ställe. Lite synd, eftersom han uppenbarligen kan sjunga, men jag förstår att det inte direkt är planerat. Spelmässigt är det inte bandets bästa insats, kanske just på grund av att de är så avslappnade, men det är underbart och j-ligt rock’n’roll!
Jonas Andersson

Lizzy Borden
Betyg: 4
Lizzy Borden, som är namnet både på frontmannen och på bandet, var ett relativt stort namn inom hårdrockkretsar runt mitten av 80-talet, men fick aldrig det genombrott de enligt mig förtjänade.

De har dock levt vidare och med oregelbundenhet släppt lyssningsvärda plattor. Det som karaktäriserade bandet förutom ett ganska typiskt amerikanskt sound, och då menar jag amerikansk heavy metal, inte radiovänlig, poppig hårdrock, var deras teatraliska och ofta blodiga show.

Ovan nämnda show får vi prov på när Lizzy Borden slaktar en lättklädd blondin så att blodet skvätter i There will be Blood tonight och klättrar ned i fotodiket och smetar blod på dem som står längst fram, däribland undertecknad som i detta nu sitter med ett anteckningspapper solkigt av fejkblod och fånler. Man blir aldrig för gammal.

Lämpligt nog inleds hela konserten av denne maskernas mästare med Master of Disguise, som följs av en av mina favoriter, Notorius, och Red Rum. I övrigt får vi godingar som till exempel Me against the World, American Metal och Tomorrow never Comes.

Det som imponerar mycket är att det inte känns som ett gammalt band som är ute och harvar sina gamla örhängen. Det känns vitalt och de få nyare låtarna är bra och funkar kanon ihop med de gamla låtarna. Däremot är jag lita frågande till att göra covers på både Born to be Wild och Rebel Yell. Bandet har tillräckligt med egna bra låtar för att fylla speltiden.

Har du inte hört Lizzy Borden är det bara att sätta igång att gräva sig bakåt i hårdrockens historia efter godbitar som Love you to Pieces och Visual Lies och dyrka.

Nästa år vill vi se dem på festival igen. Hör ni det Sweden Rock Festival? Visa nu lika god smak som Skogsröjet.
Jonas Andersson

Dark Tranquillity
Betyg: 4
Går det att misslyckas med underbara dödsmetallpärlor som Terminus (Where Death is Most Alive), Misery’s Crown, The Mundane and the Magic, Final Resistance och The Fatalist i låtskattkistan? Svaret är (givetvis) ett rungande NEJ!

Lägg till en bild- och ljusshow av yppersta klass ett ljud i ”skivklass” och saken är biff.

Dock kändes det lite tomt på scenen utan en fyrsträngare… Och ska man vara petig blir jobbet att underhålla publiken ibland lite väl mycket även för den lysande frontmannen Mikael “jag-ler-samtidigt-som-jag-vrålar-som-om-jag-vore-besatt” Stanne.

Speltiden på 75 minuter kan tyckas i snålaste laget men det går bara inte att klaga på just denna komprimerade (läs utan utfyllnad) blandning av gammalt och nytt.
Magnus Bergström

Pretty Maids
Betyg: 3,5
Rösten! Rösten har han i behåll, Ronnie Atkins, och jag får nästan gåshud i inledande Mother of all lies från senaste skivan, den utmärkta Motherland.

Konserten innehåller tre låtar från den skivan, men det är en gåta för mig varför inte The Iceman är en av dem. Ljudet är fläskigt och tyngre än på skiva trots att Ken Hammer är ensam gitarrist.

Jag som nästan spelade sönder Pretty Maids platta Red hot and Heavy när det begav sig uppskattar naturligtvis Back to Back och Red Hot and Heavy mest, men både Yellow Rain och Motherland sticker ut lite extra i mina ögon. Med andra ord snackar vi om ett band som gjort kvalitetslåtar under en lång karriär och som fortfarande levererar dem med en pondus lika stor som Ken Hammers kroppshydda.
Jonas Andersson

Twisted Sister
Betyg: 4
En svårslagen radda klassiker och ett uppsluppet band bäddar naturligtvis för att sista spelningen på festivalsäsongen blir en höjdare. Mellansnacket är bitvis lika underhållande som musiken och mycket som händer på scenen känns spontant, och även om så naturligtvis inte alltid är fallet sväljer jag illusionen med hull och hår.

Inledande programförklaringen You Can’t Stop Rock’n’roll följs av Shoot ’em down och Stay Hungry. När sedan tunga The Beast kommer har jag kapitulerat, tillsammans med sådär 4000-5000 andra hårdrockare. Twisted Sister må vara kända för I Wanna Rock och We’re not Gonna Take it, men de är långt ifrån de bästa låtarna.

Personligen tycker jag höjdpunkten är dramatiska Burn in Hell. Come out and Play är utmärkt som första extranummer och The Fire still Burns från samma platta är lite av en bubblare. Inte någon av deras mest kända låtar, men dess lite malande rytm fungerar bra live och blir nästan lite suggestiv. The Price är däremot bara en ballad i mängden, men gör sitt jobb som en andningspaus, även om mellansnacket egentligen räcker för att hämta andan under en Twisted Sister-show.

Ljudmässigt är det bra, men jag tycker att en av gitarrerna försvinner ibland. I synnerhet under vissa solon hörs inte kompgitarren. Som helhet kan det dock inte bli något annat än ett högt betyg.

Att skråla We’re not Gonna Take it en ljum sommarnatt med Sverigefavoriterna (Flest sålda Twisted Sister-skivor per capita i världen enligt Jay Jay French) Twisted Sister är ju nästan mer svenskt än Evert Taube och midsommar.
Jonas Andersson

Text+foto Jonas Andersson+Magnus Bergström/hårdrock.com  Mer bilder i fotoalbumet.